22.24.55 – inte längre bitter

Sportbladets Lasse Anrell: Med de två priserna är Tonys idrottshistoria nu fullbordad

Foto: Lasse Allard
SPORTBLADET

Klockan 22.24.55, måndagen den 16 januari 2006.

Då var det fullbordat, som Björn Borg uttryckte det en gång i tiden på den allra första idrottsgalan.

En svensk idrottshistoria var fullbordad – äntligen slipper Tony vara bitter.

Det är något alldeles enastående gloriöst detta med Idrottsgalan.

År efter år skapas idrottshistoria direkt i tv och är det inte Borgs fullbordan så är det far och son Stefan Holm som får en bekräftan på sin storhet och går raka vägen in i svenska folkets hjärtan. I Idrottsgalan kunde till och med Annika Sörenstam bli folkkär.

Och så Tony Rickardsson.

Myten har byggts några år nu kring Robert Gustafssons klassiska monolog om ”Nä, jag är inte bitter”.

Myten kunde inte få ett bättre slut än med gårdagens enorma hyllning och fullbordan med att Tony äntligen fick vinna.

Jag gillar bittra människor men efter det här kan Tony rimligtvis aldrig mer vara bitter.

Aldrig det allra minsta lilla pyttebitter.

Inte ens lite, lite, lite småsur.

Klassiska ovationer

Vi fick två magiska ögonblick i går.

Först var det Anja Pärson som blev Årets kvinnliga idrottare. Anja brukar inte heller vinna. Hon brukar inte ens komma, men i år var hon på plats och inte heller hon behövde åka hem bitter.

Och synen av världsstjärnan Anja när hon fick stående ovationer var klassisk.

Plötsligt inser man att våra svenska världsstjärnor är alldeles vanliga, enkla, osäkra och känslosamma människor bakom alla segrar och monument de själva – och vi i media – bygger.

Anja var så tagen av situationen. Så stolt, så berörd, så skräckslagen – och så lycklig.

– Hoppas jag inte blir så här nervös i OS, sa hon och det sa en del om känslan.

Och så Tony.

Jag hoppas ni såg hur Ingemar Stenmark busvisslade av uppskattning när Tony vann sitt första pris.  Bättre betyg kan ingen få.

Ville se en tydlig manifestation

Jag har skrivit krönikor två söndagar i rad om varför jag tycker att alla borde rösta på Tony. Jag ville få se honom äntligen vinna. Jag ville se Robert Gustafsson få avsluta sin serie av Rickardsson-monologer. Jag vill se ett slut nu när Tony vunnit sex VM-guld och verkligen blivit historisk.

Men jag ville också se en tydlig manifestation av att motorsport verkligen är värt någonting. Jag har ofta hyllat Kenny Bräck som jag tycker är en hjälte. Detsamma kan man utan tvekan skriva om Tony Rickardsson.

Han tävlar vecka efter vecka i en hård och farlig sport där han hela tiden är några millimeter, och en oförsiktig medtävlare, från att kastas handlöst i marken eller in ett betongfundament.

Jag har varit på en del speedway och det har varit fascinerande upplevelser. Väldigt annorlunda mot hur sporten ser ut i tv där speedway nästan ser hemtrevligt ut. Verkligheten är en annan. Även vi som står på läktaren måste passa oss för allt elakt grus som kastas upp. Att ha det i ansiktet hela tiden kan jag bara ana hur det känns.

Intressanta saker

Tony Rickardsson har år efter år hållit en jämn och hög nivå. Hård träning och en stor kärlek till sporten har gjort honom till den han är – en av de stora svenska idrottslegenderna.

I sitt första tacktal sa han en väldigt intressant sak. Han tackade föräldrarna:

– Pappa sa alltid ”Det där grejar du aldrig”. Mamma sa ”Kör försiktigt... men vinn”.

Jag tror att det säger mycket om barnuppfostran och om hur man skapar vinnare; lagom starka och lagom brinnande galenpannor som är beredda att offra precis allt för att bevisa att de duger. Om en pappa säger att man aldrig duger blir man antingen totalt förkrossad – eller också, om man är tillräckligt stark, blir man en person som måste bevisa motsatsen.

Jag tror att hela Idrottssverige är fullt av män och kvinnor som fått veta att de grejar det där.

Och om en mamma säger ”Kör försiktigt” vet man att hon bryr sig. Och gör hon tillägget ”men vinn” vet man att hon tror att man faktiskt duger till att greja det där.

Galan blev en triumf för arrangörerna och för SVT.

Vi som genomled Fotbollsgalan i höstas kunde nu slutgiltigt inse att fotbollsspelare är trista muppar som inte platsar nån annanstans än på fotbollsplan medan friidrottare, speedwayförare och boxare har stjärnkvalitet, karisma och stil.

Det här var gala när Fotbollsgalan var galla.

Det här var tv när Fotbollsgalan var tvi.

Musiken sög däremot. Trista covers, trista artister.

Programledarna var bra. Kristin Kaspersen hade sensationella ögon och vältränad kropp. Levererade det hon skulle. Peter Jihde hade välansat skägg och några genomtänkta prator. De borde göra mer ihop.

Åsa Sandell fick pris av Paolo Roberto – det var en annan tv-höjdare.

Hyllningen av 56:orna blev lite tam, men det var intressant att se Linda Haglunds triumf när hon faktiskt fick vara med de andra igen.

Kenny Bräck – vilken man. Ännu en av kvällens stora stående ovationerna. Man fick lite perspektiv; där stod mannen som har så många ärr i kroppen att Börje Salming ser ut som en nyskapad porslinskatt i jämförelse.

Varför hade Yannick Tregaro jeans och slapp skjorta när alla andra hade smoking?<7b>

Lasse Anrell

ARTIKELN HANDLAR OM