Pillan: Anja klarar pressen

Wiberg i stor intervju om Lillehammer, sonen Axels skidkarriär och att vara en ensam stjärna

Foto: JERKER IVARSSON
framtiden Pillans son Axel är bara två och ett halvt år gammal, men åker redan i mammas skidspår.
SPORTBLADET

MALS

Bara en svensk har tagit individuellt guld i vinter-OS de senaste 18 åren.

– Det måste det bli ändring på nu, säger Pernilla Wiberg.

Ja, för inte ska vi behöva vänta till 2022 när Axel Bjerke står uppe vid start.

De svenska sportredaktionerna har bråda dagar.

Vi bockar för guldfest efter guldfest i Turin de närmaste två veckorna: Anja... Anna Carin... Björn Lind...Anja igen... lagsprint herrar... curling herrar och damer... Anja ännu en gång...Tre Kronor...

När Sportbladet träffade Pernilla Wiberg på en italiensk alptopp i Sydtyrolen strax före OS kände hon igen snacket.

– Det var precis samma sak inför OS i Lillehammer 1994. Vi hade minst tio guld på papperet.

Tolv år senare

Pernilla Wiberg själv skulle ta två, kanske tre guld. Hon hade ju fem chanser på sig och hade själv gått ut tidigt på säsongen och förklarat att det var ett OS-guld som gällde detta år, inte världscupen.

Ni känner igen det, va?

Tolv år senare är det Anja Pärson som ska ta två, kanske tre guld. Hon har ju fem chanser på sig och har själv gått ut tidigt på säsongen och förklarat att det är ett OS-guld som gäller detta år, inte världscupen.

– Jag känner igen Anjas sätt att tänka. Hon är inställd på OS och är en sån person som kan ta den pressen. Det finns ingen anledning för henne att ljuga – hon vill gärna ha ett OS-guld.

– Jag gick ut lika hårt inför Lillehammer och satte den pressen på mig själv, men sen hade jag inte trott att jag skulle bli så ensam.

”En extra press”

För det blev ju så: det ena svenska ”fiaskot” följde på det andra samtidigt som allt norrmännen tog i blev till skimrande guld.

– Det blev en extra press när alla räknade och sa ”nu har vi bara alpina kvar”. Även om jag inte läste tidningarna så fick man den här informationen i alla fall.

Pernilla missade i super-G (fyra) och störtlopp (nia) och kraven på henne bara ökade.

– Den pressen jag kände då är den tuffaste jag känt i hela min karriär.

Men glädjen och lättnaden när guldet väl kom i kombinationen var lika stor som pressen hade varit tuff.

Pillans guld den 20 februari 1994 är det senaste individuella guldet Sverige tagit i ett vinter-OS (Tre Kronor triumferade några dagar senare).

Och faktum är att Wiberg var den enda som bärgade ett guld i Albertville 1992 (storslalom) – därmed är hon alltså den enda svenska individuella guldmedaljören i ett vinter-OS på 18 år.

– Men det ska det bli ändring på nu, säger hon innan hon biter sig i tungan.

För helst vill hon ju säga:

– Jag tycker vi ska ligga lågt på förhand. Vi kan väl räkna upp kandidaterna vi har före OS och sen räkna ihop gulden efteråt i stället. Men jag vet att ni på tidningarna ändå inte gör som jag säger (skratt).

Fystränare och lärare

Vi hittade alltså Wiberg i Sydtyrolen där hon var och hälsade på sin nära vän och före detta fystränare Agneta Platter, som bor där sedan sju år tillbaka och jobbar som fystränare och lärare på skidgymnasiet.

Det gamla radarparet har med sig varsitt barn upp i backen.

Axel är bara 2,5 år men det märks att generna har gjort sitt jobb.

– Detta är hans fjärde dag på snö. I går åkte han 15 åk i barnbacken – det är fantastiskt, säger hon inte utan moderlig stolthet.

Skulle det inte bli något guld i Turin så kan vi nog ”räkna med” ett guld...typ 2022.

Tänk dig Pernilla – du sitter där som IOK-president på hedersläktaren, Axel tar guld och Bödvar är hans tränare?

– Haha. Nej, det kanske är bättre om han väljer något annat än skidor.

Tycker du verkligen det?

– Jag vet inte. Skidor kommer han ju lära sig att åka och det är en trevlig familjesysselsättning. Men sen hoppas nog pappa Bödvar på fotboll och AS Monaco (skratt).

Gamla sponsorer

Pillan är långtifrån mamma på heltid: hon har sitt Pernilla Wiberg Hotel i Idre, sin smyckekollektion och så uppdrag för gamla sponsorerna Audi och Rossignol.

Under Turin-OS har hon dels rollen som IOK-medlem förstås, men också en roll som alpin expert i SVT den andra veckan.

– Första gången jag upplever ett OS som icke aktiv. Det blir speciellt. När jag var i St Moritz sa jag till landslagstjejerna att de måste vinka till mig på hedersläktaren under invigningen.

Åka ensam i backen

Saknar du den alpina cirkusen?

– Nej. Jag är i en annan fas i livet. Men jag kan sakna att ha en backe för mig själv; att få bränna på och hoppa och veta att det inte står någon på andra sidan krönet. I Idre har jag den möjligheten då jag kan gå upp tidigare på morgonen och sätta igång liften. Det utnyttjar jag ibland.

Om vi gör som du säger och inte räknar hur många guld

vi ska ta i Turin utan tittar på vilka kandidater vi har så går det ju ändå inte att komma ifrån Anja?

– Nej, självklart. Hon har guldchans i många grenar. Skulle det bli ett guld så är det jättebra. Men det här med fem medaljer ska man tona ner.

Okej, Pernilla, vi hör vad du säger – men vi fortsätter väva våra drömmar i guld.

För att vänta till 2022 har vi har inte tålamod till...

Wibergs OS-facit