Skrämda till semi – men var är buset?

Läs Lasse Anrells krönika

SPORTBLADET

TURIN

Ja, men Italien kanske blir vårt Vitryssland, sa Kim Martin och log ungefär som om hon pallat äpplen och tagits på bar gärning med munnen full av äpplen men ändå nekat till brott.

Klart Italien inte blir Kims Vitryssland.

Sist slog hon dem med 14-0.

Foto: reuters
Klarade pressen Målvakten Kim Martin (mitten) var en av de bästa i gårdagens OS-premiär mot Ryssland.

Sverige är i semifinal.

Så är det bara.

Det var annars en märklig match. En intressant match. Svenska laget var klart skrämda av matchens betydelse. Att gå in i en premiär med insikten att man måste vinna fick alla att darra. Det såg lite konstigt ut. Kim Martin sa att hon undrade vad de andra höll på med ibland när blindpassningarna i egen zon kom gång på gång.

Som tur var blev det bättre.

Och då var en normalt sett död zon i svensk hockey som avgjorde: powerplayspelet.

Alla tre målen kom i spel med en kvinna mer på isen och det var en nästan skoningslös effektivitet. Det är man inte bortskämd med. Men svenskorna hade ett tålamod som var mycket imponerande; de lät pucken gå fram och tillbaka innan de gick på avslut.

Hockeygodis

1-0 kom efter ett pass bakom egen rygg från Ylva Lindberg innan Nanna Jansson pricksköt i högra krysset. Det var hockeygodis.

2-0 pricksköt Katarina Timglas i exakt samma kryss efter en genial pass av Maria Rooth och framförallt efter att Emilie O´Konor gick in framför mål och tog stryk.

3-1 gjorde Maria Rooth själv genom ett skott från blå linje som styrdes av en rysk försvarare.

Tre smarta powerplay-mål.

Nanna - med egen speed

Och planens gigant Maria Rooth var inblandad aktivt i två. Jag tyckte hon hade ett sällsynt intelligent spel och avgav tonen. Men jag hittade en annan favoritspelare som satte nivån på ett annat sätt när hon i första perioden gjorde en grym uppåkning med en fart som ingen annan spelare var i närheten av. Nanna Jansson, Brynäs, höll en egen speed. Det skapade kaos i ryssarnas försvar och det visade för alla, tror jag, att det var genom att hålla hög fart som ryssarna skulle besegras.

Nu återstår match mot Italien. Den vinner Tre Kronor.

Italien är så dåliga att de inte ens borde kunna avlossa ett enda skott.  Så stor är faktiskt klasskillnaden. Det är lite pinsamt för damhockeyn men så är det.

Sen kommer Kanada. Den förlorar Tre Kronor. Sen är det semifinal. Då får vi veta om det blir brons - precis som i Salt Lake City - eller ingenting.

Mössan i handen

Vi som var med den gången minns bland annat det något förvirrande i att det var damkronorna som blev det mest framgångsrika svenska hockeylaget. Det var strax efter att Rickard Fagerlund sagt nåt kravfyllt - och korkat, tyckte många - om damhockeyn. Där stod han med mössan i handen medan damerna räddade äran för svensk hockey inför kungaparet.

Så kan det gå.

Tre kronor har onekligen gått framåt en del på fyra år. Spelet går snabbare och är tätare försvarsmässigt. Men jag tycker att den internationella damhockeyn hämmas av att spelarna inte får tackla. Det är  en konstig regel. Det känns som obegriplig könsdiskriminering och eftersom OS har inskrivet i sina stadgar att all särbehandling av kön är förbjuden är det en märklig regel.

Damhockeyn borde släppa busarna fria.

Eller i alla fall kropparna.

Nu var det bara Danijela Rundqvist som visade att tjejer har temperament genom att praktfullt proppa ryskan Kristina Petrovskaja. Mer sånt. Mer temperament. Mer kamp - om tjejhockeyn ska bli riktigt kul.