Lasse Anrell: Något omänskligt över att vara svenskt medaljhopp

SPORTBLADET

TURIN

Det är något omänskligt över det här med att vara svenskt medaljhopp.

Det vet Anna Carin Olofsson nu.

Det finns något krampaktigt som gör att jag ibland tänker att jag knappt skulle rekommendera ens mina ovänner till ett liv som svensk guldkandidat i ett vinter-OS.

Scenariot är mycket enkelt:

Anna Carin hade inte råd med några missar i skidskyttets 15 kilometer. Efter tio minuter hade hon skjutit ett skott - och redan missat ett.  Det tog bara tio minuter så gick luften ur svenska folket - och ur henne.

Det är så mycket förväntningar och förhoppningar som knyts till så få.

Skulle man göra en parafras på Churchill skulle man säga att sällan har så många haft så få att tacka för så mycket... prestationsångest.

En miss så fattade alla att festen var över för den här dagen. Anna Carin åkte okej och sköt väl hyfsat, men att missa första liggande skottet är knappast såna insatser man bygger medaljörer av.

Scenariot för Anna Carins motståndare är så mycket mindre krampaktigt.

Ta norskorna till exempel.

Gunn Margit Andreassen som låg väldigt bra till sköt - på fel tavla (!). Total blackout som inträffar ibland i den här konstiga sporten. Det hände i Salt Lake City i ett Magda-lopp, jag minns inte av vem, och det hände norskan som inte förstod nånting.

Det var illa.

Men det var ingen katastrof.

Det var inget som norska media gjorde spaltmil och tv-specialer om. Det var inget som sportkrönikörer ägnade analyser åt, för det fanns annat att skriva om.

Ensam och förvirrad

För när Andreassen grubblade på varför hon sköt så konstigt försköts intresset åt Liv Grete Poirée som hade guldläge och på sista stående bara hade att skjuta hem medaljen.

Men sköt bort sig. Även hon sköt  alltså bort sig. Hon kunde i lugn och ro stå och resonera kring det med tv och tidningar medan Andreassen som varit så förvirrad att hon nästan vådaskjutit banvakterna pratade i en annan fålla. Och i en tredje fick övriga norskor stå och prata. Misslyckandet spreds ut.

Kvar ute i målfållan stod en ensam förvirrad och ledsen svenska.

Bara en. Inget landslag värt namnet. Inga kollegor. Ingen hjälp.

Anna Carin Olofsson stod skygg och nästan strykrädd och inväntade tränaren Wolfgang Pichler som snabbt kom fram och drog med henne förbi tv-reportrarna och radiosporten och när någon frågade henne om att stanna och prata sa hon att hon inte fick för sin tränare.

Wolfgang, som jag lärde känna som en godmodig tysktalande gentleman under Magdalena Forsbergs storhetsperiod, stannade själv till en smula motvilligt och svarade rödbrusigt och upphetsat på frågor och sa självklarheter som att missarna var otur.

Det blev lite stökigt när TV 4 krävde besked om vad han ska göra nu så att nästa lopp inte blir ett nytt misslyckande.

Anna Carin sa några pliktskyldiga ord till några reportrar. Sportbladets Johan Flinck lyckades stoppa henne men det blev bara några korta frågor innan Pichler drog i väg med henne och radiosportens reporter konstaterade sakligt men fascinerad att det där var ju en bra story att hon vägrade prata.

Så tufft är det.

Hon skulle behöva avlastning

Det gäller att hantera segrar och det gäller att hantera förluster. Förluster är något svårare.

Norskorna är klara, De har hanterat sina förluster. Alla är nöjda. De var fyra som delade på krampen och ångesten.

Anna Carin har inte hanterat sin förlust. Ingen är nöjd. Knappast hon, knappast Pichler, knappast media. Hon fick ta hela drevet själv. Pichler hjälpte henne men det såg mera ut som han stjälpte henne.

Fast det vet vi egentligen ingenting om. Pichler skyddade henne. Kanske behöver hon det. Hon fick bendarr sas det. Magdas gamla bendarr. Kanske är sprinten hennes verkliga chans till medalj.  Då är det bara att köra och hoppas att man inte missar.

Kanske behöver hon bara slippa oss i media. Slippa känna svenska folkets hopp och tryck.

Kanske skulle hon bara behöva lite avlastning, få känna sig lite norsk. Kanske skulle hon bara behöva att nån annan vinner en medalj, en enda, helst guld, se att det finns andra som kan bära en hel nations alla förväntningar.

Det här är svensk idrotts stora trauma. En stjärna per sport. Självklart misslyckas de. Alla kan inte vara en Borg eller en Stenmark mentalt.

Lasse Anrell