Lina: Jag kan inte fatta att det är sant

SPORTBLADET

PRAGELATO

Hundar, björkar och gräs har försökt.

Men ingenting kan stoppa Lina Andersson.

I går gav hon oss vårt första vinter-OS-guld på 4 369 dagar.

- Det är lång tid. Jag kan inte fatta att det är sant, säger guldhjältinnan.

Lina Andersson, 24, var det största löftet svensk damskidåkning fått fram.

Hon tog fyra guld, ett silver och ett brons på tre JVM och redan under första året som senior, 2001/02, stod hon på pallen två gånger.

Äntligen hade Sverige fått en arvtagare till "Billan" Westin (nu Östlund).

Men plötsligt försvann Malmbergstjejen in i en förkylningsperiod som pågick mer eller mindre i två år.

De långa, återkommande förkylningarna hade hon alltid haft men som junior vann hon ändå när konkurrensen var svagare.

Allergisk mot gräs

För två år sedan, våren 2004, kom svaret på mysteriet: hon var allergisk mot hund, gräs och olika trädslag.

De långvariga förkylningarna försvann och med hjälp av nässprej och inhalator började hon äntligen få ut sin kapacitet.

Mindre än ett år efter allergibeskedet tog hon VM-silver i sprint och sedan dess har hon inte varit sämre än tvåa i en klassisk sprint.

I går hade hon full kontroll på det sista varvet i OS-lagsprinten.

- Jag kände mig väldigt stark och fick hålla igen hela tiden, säger hon när hon en timme efter loppet står med guldmedaljen runt halsen.

Fast en enda gång släppte hon på kontrollen, och det var när hon ryckte från de andra just före upploppsrakan.

Taktik med Thobbe

- Det var inte meningen att jag skulle sticka då, så tidigt. Men när man är pigg är det lätt att göra något överilat.

- Taktiken var att vänta ända till upploppsrakan. Det hade jag kommit överens med Thobbe (Fredriksson) om. Men det gick ju bra ändå.

Och när hon ska förklara känslan av att vara OS-guldmedaljör säger hon som så många andra:

- Overkligt. Jag tror inte att jag kommer att fatta det förrän när jag är ensam i kväll och kan tänka igenom dagen, säger den lugna, trygga norrländskan.

Johan Flinck