Giganten

Tre minuter med både Plusjenko och Witt - då blir det helt perfekt

1 av 2
Plusjenko bjöd på ryskt fotarbete av högsta klass.
SPORTBLADET

TURIN

Kan tre minuter bli mer perfekta än när Jevgenij Plusjenko dansar över isen?

Jo.

Man kan alltid se dem ihop med Katarina Witt.

I Turin är det lättare att få frukost på sängen av Zlatan än att få pressbiljetter till konståkningen. Intresset är hysteriskt uppskruvat.

Amerikaner och ryssar, och alla andra också för den delen, är beredda att lägga lillfingret i en slipmaskin för att få plats - så man tar alltså vackert emot vad man får.

I går, till exempel, fick jag sällskap av Katarina Witt.

Det är då ett slit.

Kati Witt. Hon har Karl-Marx-Stadt, Jutta Müller, två OS-guld, ett stort liv och öst och väst i sig. Hon var världens vackraste, starkaste, framåtsträvande konståkerska. Förmodligen är hon den mest älskade som någonsin funnits.

- Kan du hålla min plats, säger hon.

Det kan jag.

Katarina Witt har päls, fenomenala spetsiga mockastövlar, humor, charm och så mycket utstrålning att det kittlas (eller så är det bara pälsen som kittlas). Så sitter vi där och väntar in detta OS märkligaste, mäktigaste uppvisning. Herrarnas konståkning är väldigt annorlunda den här gången. Damernas kommer, även utan Michelle Kwan, att bli en kamp mellan en uppsjö fascinerande temperament. Sasha Cohen, Shizuka Arakawa, Irina Slutskaja; konstnärer och divor, tekniker och känsloåkare.

Plusjenko kan bara... förlora

Med männen är det annorlunda. När de började med sina korta program igår, fanns bara en enda kropp i centrum. Alla visste, alla såg.

I OS finns ett par hundra idrottare som kan vinna guld, och så finns Jevgenij Plusjenko.

Han kan bara förlora sitt.

För fyra år sedan, i Salt Lake Citys Delta Center, följde jag det OS:ets mest infekterade duell. Plusjenko förlorade den gången, mot den förorättade träningskamraten Sasja Jagudin. Plusjenko var nitton, han vek ner sig mentalt. Efteråt satt jag i ett litet rum, där Jagudin inte ens brydde sig om att maskera sin bitterhet gentemot Plusjenko och (framför allt) tränaren Aleksandr Misjin.

Det var stor idrott, stort drama.

Men nu - finns bara Plusjenko.

Han kör sitt korta program till Puccinis Tosca, klädd i syndigt svart sammet, och det är magiskt i varje enskild sekund.

Jevgenij Plusjenko är en ung man nu, inte en pojke. Han är nygift, överlägsen och trygg.

Den första minuten är han inbunden, kontrollerad, iskall bakom sina blå ögon. Misjin har packat allt det svåra i den minuten; kvadrupel toeloop+trippel toeloop, trippel axel, trippel lutz. Det är en tusendels tvekan i den första landningen, men han tappar varken fart eller höjd.

Ingen är i närheten

Så sker förvandlingen.

Resten är ett ryskt fotarbete i sanslös hastighet, men mest av allt är det en Puccini-aria, en totalt utlevd passion. Plusjenko har alltid en grad av kontroll (en ryskhet, om man vill) i sitt uttryck, men här njuter han så av sin överlägsenhet att ansiktet spricker och händerna skenar som en dirigents.

Katarina Witt står upp och tjuter när det är över.

- Jevgenij var bra förut, men han har höjt det en nivå till. Han var otrolig, säger hon.

Ingen annan är i närheten, Plusjenko blir den förste som får mer än 90 poäng med det nya systemet. Det ska en jordbävning" nä, det ska TVÅ jordbävningar till för att han ska missa guldet.

Jevgenij Plusjenko är 23 år, och åker på en planet som de andra bara kan se på tv. Imorgon kör han sitt fria program, och sedan får han äntligen det efterlängtade OS-guld som gör honom stor på riktigt.

OS-guld i konståkning gör sånt.

Och Katarina Witt har vunnit två.

???

Kristoffer Berntsson får köra det fria programmet på torsdag. Han var bra redan i går. Hans trippel-trippel blev bara en trippel-dubbel, men han hade pigga fötter och gjorde bara försvinnande små misstag.

Ändå fick han låga poäng, och svensklägret var upprört efteråt. Det är möjligt att den moderna, lite spattiga koreografin skrämde domarna. Men den passade honom ganska väl.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM