IS-kalla kriget

Bank: Ingen saknar politiken - tacklingarna var underbara

Foto: MAGNUS WENNMAN
KLAPP-KLAPP OCH GODNATT Trots högt tempo och vassa forwards räckte ryssarna inte riktigt till mot Slovakien i går.
SPORTBLADET

TURIN

Det kalla kriget är över.

Det var väl en sämre värld när det fanns, men en del var bättre.

Som OS.

Efter en halv minut av Rysslands match mot Slovakien lägger ryssarna ner alla eventuella anspråk på perfektion.

De byter som ett pojklag.

Marian Hossa missar det skänkta friläget, Ryssland bjuder upp till en barnförbjudet tempofylld och underhållande match men"

Ja, de ser aldrig särskilt märkvärdiga ut. Inte ens särskilt ryska.

Jag gillar Korolyuks blick och Ovechkin - den alla snackar om - är värd att snackas om. Han gjorde inget mål bakom nacken, som mot Phoenix, men det går väldigt snabbt när han har pucken. Ovechkin har något.

Men Ryssland har inget riktigt lag, för tiden är ny och spelarna är den nya tidens spelare.

I det ryska laget har alla utom två spelat i NHL (och en av dem, Evgeni Malkin, spelar snart i Pittsburgh). De tuggar tuggummi och snackar engelska, och spelar lika mycket NHL-hockey som rysk hockey.

Det är förtvivlat tråkigt.

Det är tråkigt på samma sätt som det är tråkigt att vara ute och resa och se att världens alla hörn börjar likna mitten. Det är samma hamburgare och samma kaffe och samma kläder överallt.

Enkel dramaturgi

Min generation är den sista som vuxit upp med en sorts Olympiska spel där dramaturgin var enkel och rak som en östtysk militärparad.

Det var öst mot väst, både politiskt och estetiskt. Bara en idiot saknar politiken (och dopningsprogrammen), men herregud vad underbart det var att följa de estetiska tacklingarna.

När Slovakiens/Minnesotas Gaborik gör 5-3 med ett löjligt vackert handledsskott upp i högra krysset är det slutet på en grym uppvisning av hockeyns olika egenskaper, inte en uppvisning av nationella identiteter. De finns inte längre, på det sättet och på gott och ont.

Rysk hockey är det tydligaste exemplet. Anatolij Tarasov byggde den från noll och inget på 50-talet, han tog intryck av Kanada men vägrade kopiera dem. Sovjets skola, Tarasovs skola var den med specialister som fogades samman till en oslagbar enhet.

Maskinellt inövad teknik, passningar i extrem fart, artisteri. Lobanovskij gjorde något liknande med fotbollen i Dynamo Kiev. Tarasovs dotter Tatjana gjorde det (med lite mindre passningsspel) i konståkningen.

Kanada slogs, Sverige spelade kalkylhockey med mycket hjärna, Tjeckien (Tjeckoslovakien) hade världens bästa kontringshockey och alltid grymma målvakter och CCCP spelade klapp-klapp-hockey med överlägsen fart.

Jag älskade att se det, på samma sätt som kontrasterna mellan Eric Heidens individuella bredd och urkraften hos armén av DDR-damer i skridsko. Eller mellan Boitano och Petrenko i konståkningen.

Klart att de drog västerut

I dag spelar alla hockey i NHL, de ryska konståkningstränarna har värvats till USA och Japan, och åkarna själva har också flyttat västerut. De kör isshower och viker ut sig i Playboy.

Så klart.

För tio år sedan tjänade en rysk hockeyspelare tiotusen i månaden hemma i Ryssland. I NHL låg snittet på sexhundratusen. Klart som fan att de drog.

När man i dag pratar om speciella nationella identiter i idrott är det oftast som undantag. Allt den kubanska baseballen gör med sin in-absurdum-kollektivism är att bekräfta regeln.

Slovakien vinner rättvist mot Ryssland, som måste få det tufft mot Tre Kronor i kväll. Hallen kokar, den är full av fulla ryssar med flaggor och tutor och tröjor och ett sjuhelvetes engagemang. De ser väldigt ryska ut.

Men spelarna de hejar på kunde lika gärna ha varit svenska. Eller amerikanska.

Simon Bank