Anja - vinnaren

Sportbladets Lasse Anrell: Guld till Dorfmeister - men nu står det 1-0 till Pärson i tvekampen med Kostelic

SPORTBLADET

TURIN

"Det fanns så mycket starka känslor här i dag", sa Anja till tv-reportrar som försökte få henne att säga att hon var missnöjd med sitt brons.

Att se den pojkaktiga tanten Michaela Dorfmeister fullständigt bryta samman av gråt och just starka känslor fick i alla fall mig att känna att det här var ett av OS stora guld.

Och Anjas brons tror jag kommer att räknas som en av hennes viktigaste medaljer.

Foto: SCANPIX
Starka känslor Anja Pärson var nära att falla i 100 kilometer i timmen. Men Sveriges stora skiddrottning höll sig på benen och glädjen över bronset gick inte att ta miste på. "Starka känslor var det första jag såg när jag stod i målfållan uppe i San Sicario. Jag fick en påminnelse om att vi här inte bara hade att göra med en av OS stora grenar, utan också om en av OS få riktigt farliga grenar", skriver Sportbladets OS-krönikör Lasse Anrell.

Det var inte bara Dorfmeister och Anja som hade starka känslor.

Starka känslor var det första jag såg när jag stod i målfållan uppe i San Sicario. Jag fick en påminnelse om att vi här inte bara hade att göra med en av OS stora grenar, utan också om en av OS få riktigt farliga grenar.

Den första jag stöter på är fransyskan Carole Montillet-Carles som med tvekan hade släppts ut från sjukhuset efter den otäcka kraschen på träningen. Ni såg den kanske på tv. Den var vidrig. Det gjorde ont att se den. Ryggen kastades mot isskorpan. Ansiktet mot skyddsnätet. Nu såg hon ut som tagen ur en broschyr om kvinnomisshandel eller damboxning. Ansiktet var blått och rött och svullet. Näsan var uppenbarligen knäckt. Hon såg ut att vara en kvinna som var på gränsen till benbrott.

Jublade efter en usel tid

Hade hon inte varit titelförsvarare hade hon aldrig fått ställa upp.

Men hon fick åka. Hon jublade efter att hon gått i mål på en usel tid. Tror jag det. Hon var väl glad att hon levde. Vad betyder det då att man är 4.54 efter segraren.

Detsamma kan antagligen sägas om amerikanska Lindsey Kildow som skadade sig i en otäck krasch i veckan. Hon jublade också efter sin målgång. Kildow haltade bort stödd på några stavar efter loppet. Jag antar att hon ville leva upp till den amerikanska myten; the show must gå on. Det gjorde den. Men utan medaljer för henne och amerikaner gillar visserligen tapperhet, men mest gillar de medaljer. Höjden av storhet är att vinna med ett brutet ben. Att bli åtta är okej men inte lika... amerikanskt. Journalisterna var inte så intresserade av henne den här dagen.

Men även hon är en påminnelse om att störtlopp skadar folk.

Och Michaela Dorfmesister är så gammal. 33 år.

Först Wiberg - nu Anja

Hon började köra störtlopp i världscupen redan 1991. Hon har vunnit så mycket och en gång var det Pernilla Wiberg hon tävlade mot och nu är det Anja Pärson som är hennes konkurrent under det år som är hennes sista, innan hon pensionerar sig.

Så fick hon vinna sitt OS-guld. Kanske tack vare ett hyfsat startnummer, men mest tack vare en fantastisk åkning. Det var svårt att inte bli berörd av hennes lycka och gråt. Anja var inte oberörd. Jag tror att vi alla tänkte att det är så här man ska sluta. Inte blåslagen. Inte med krossat ansikte. 15 års tjänst i livsfarliga backar och svartpister var snart över för Dorfmeister. Bättre kan man inte sluta. OS-guld. Game over. Sen en lugn och lång eftermiddag på verandan.

Artikeln ljög

Men även Anja var en stor vinnare den här förmiddagen.

Jag läste en artikel i en svensk tidning häromveckan och rubriken var "Den här synen får vi aldrig se mer". Det handlade om en bild på Anja som var glad över ett silver eller ett brons.

Den artikeln var dock inte sann.

Den Anja vi såg i går var mycket glad. Hennes åkning hade kunnat sluta illa när skidorna korsades i 100 kilometers hastighet mitt i backen. Fullständigt livsfarligt. Dessbättre rätade de upp sig. Anja fattade inte riktigt hur, sa hon, men visst vet hon att störtlopp är en farlig sport. Den som ramlar slår sig. Oftast mycket illa. Ofta för illa.

Anja var glad att hon inte föll, och framförallt var Anja glad åt att hon hade ett brons.

I den stora gladiatorstriden mellan henne och Janica Kostelic vek kroatiskan ner sig i första ronden. Jag vet inte om det här blir som i VM i Bormio förra året där de spelade ett högt spel mot varandra och sällan möttes. Kostelic skyllde på sjukdom i går. Men hon sprang ju runt och glassade sig i banan dan innan så alltför sjuk kan hon inte ha varit.

Jag tror snarare det var ett typiskt Kostelic-spel. Hon bedömde att hon inte skulle kunna vinna, att banan var för farlig, trots att hoppen hyvlats till, eller också sparade hon sin kropp till nästa gren. Ingen vet med säkerhet med Kostelic.

I den inbördes duellen har Anja nu en ledning med 1-0.

Lagom start på OS

En del fnyser säkert åt ett brons, men jag tror det här var precis en lagom start på OS för Anja. Hon fick bevis för att kroppen fungerar och är i form. Tiderna före skidkorsningen var strålande.

Hon fick bevis för att Kostelic har respekt för henne.

Hon fick bevis för att träningen och säsongsupplägget inför OS varit perfekt.

Hon fick en medalj direkt - och slipper känna den press som uteblivna pallplaceringar alltid innebär.

Hon blev nöjd, men inte för nöjd.

Störtloppet var inte en av de grenar hon skulle vinna. Det var en av de grenar hon kunde vinna.

I morgon är det dags för kombinationen. Då är Kostelic med. Det kan jag utlova. Då börjar den verkliga tvekampen mellan världens två bästa utförsåkare. Då måste Kostelic ut i störtloppsbacken och tävla. Vare sig hon vill eller inte. Anja har redan varit där.

Det är ett mycket stort försprång.

Lasse Anrell