”Så genant, SVT”

Jag hatar allt mellansnack, allt gagg, allt babbel och tävlingar

Foto: SVT
ÄR han en tönt? SVT:s OS-sändningar – och OS-ombudsmannen Jan Rippe – får svidande kritik från flera håll.
SPORTBLADET

Jaha ja, Jan Rippe hade brandgul slip-over igår.

Jag tror den var grön dan innan. Och blå dan före.

Låtsas han vara en tönt?

Eller ÄR han en tönt?

Fråga nåt mer som jag skiter i.

Eller...nää, vänta nu, egentligen skiter jag inte i det.

Jag är väl som alla andra när jag ser på OS i egenskap av vanlig tv-tittare, jag retar mig på fullständigt malplacerade människor som Rippe. Jag skruvar generat på mig när han sitter där alldeles tydligt obekväm i sin roll som inhyrd...ja, vad?

Antingen borde han ju spela nörd hela vägen ut. Eller också vara Jan Rippe.

Om han inte begriper skillnaden är det tragiskt.

Jag retar mig också, som tydligen alla andra helt plötsligt, på Peter Jihde. Trots att vi är vänner. Hans gestikulerande med händerna gör mig vansinnig, det är gäster med gester, ett överdrivet spel för galleriet, en grundkurs i stand up-comedy köpt på Buttericks. Jag hatar också när han rynkar ögonbrynen i ett överdrivet låtsas-intresse för en gäst, det är ett vedervärdigt dåligt skådespeleri.

Jag retar mig på annat också i SVT:s OS-sändningar, precis som jag kan bli glad över annat:

Som Åsa Edlunds synnerligen professionella intervjuer på klockren amerikansk dialekt när hon intervjuade ryska och slovakiska NHL-stjärnor efter kanonfighten i går kväll.

 Som Niklas Wikegårds uppfriskande, orädda snack om ”stora piteårumpor” och ”dragningar som varmkorvar” under Tre Kronors match.

 Som Roger Blomqvists beslut att alltid agera sportjournalist ”på riktigt” trots att han tilldelas meningslösa pajasgrenar som shorttrack på skridsko.

Jag slår på för att se idrotten

Men jag intalar mig ändå att jag skiter i allt detta eftersom jag inte slår på tv:n för att bedöma olika mediamänniskors prestationer.

Jag slår på tv:n för att se idrott.

Jag hatar allt mellansnack, allt gagg, allt babbel, alla knasiga tittartävlingar.

Jag är, som gammal sportjournalist, förtvivlad över att vi måste blanda ihop det ena med det andra. Att det numera tycks vara lika viktigt att betygsätta journalisterna som de som tävlar.

Det har gått för fort för mig, jag har inte hängt med.

Att Hyland blev en superidol och att Grive och Plex och några andra blev folkkära namn kan man förstå eftersom de mer eller mindre introducerade sina respektive sporter i folkhemmet och det bara fanns en eller två kanaler.

Men nu...det är ju löjligt.

Alla tycker ju ändå olika

Plötsligt ska sportjournalister som jag och andra sitta och sätta betyg på hälften så gamla sportjournalister – bara för att dessa jobbar för tv.

Plötsligt fylls tidningarna av tv-krönikor, där vi kan läsa lysande alster av såna som Frank Östergren och Lars Nylin. Men vad är det för mening, alla tycker ju ändå olika?

Tv:s genomslagskraft är enorm, och jag vet inte hur många knappt skrivkunniga nollor jag stött på som sedemera gått till tv – och där blivit en slags idoler. Trots att jag vet att de inte kan nånting om vare sig sport eller journalistik.

Min chefredaktör Anders Gerdin kommer att flå mig levande nu, men jag anser att tidningarnas fixering vid tv-reportrarnas prestationer är smått sjuklig. Det trissar nämligen upp hela ”showen” ännu mer och drar ett löjes skimmer över sportbevakningen i tv. Det är därför vi får en tönt-Rippe i slipover och en cementsprayad Jihde under OS, det är därför vi sitter och retar oss så förbannat fast vi inte bryr oss.

Bättre att de börjar på MTV?

Jag tycker inte om det här att Patrik Ekwalls kostym ska vara så viktig för oss.

Egentligen tror jag den vanlige, hederlige, idrottsälskande svensken sitter framför sin tv och vill ha Plex och Grive. Så varför medverkar vi till att bygga upp en idolkult kring egotrippade titta-på-mig-journalister? Är det inte bättre att dessa börjar på MTV?

Claes Runheim, tidigare Åkeson, skrev i går en krönika i ämnet i en tidning som heter Metro. Denna tidning kommer sällan i min väg, men eftersom jag ombads tycka nånting i samma ärende fick jag försöka hitta krönikan i fråga. Det innebar att jag i går kväll rotade i en papperskorg på centralstationen i Södertälje för att hitta en artikel av tv-kändisen Claes Runheim.

En tv-kändis i en kanal som skrev om tv-kändisar i en annan kanal...kunde det bli större?

Jag läste och tänkte:

Säg mig nåt mer som jag skiter i.

Peter Wennman