Förnedring – kan bli sämsta OS någonsin

SPORTBLADET

TURIN

Grundlurade – igen.

Sverige–Ryssland blev ingen hockeymatch.

Det blev förnedring.

Tre Kronor gick rakt i fällan.

Precis som mot tjeckerna i World Cup-kvartsfinalen 2004 och i VM-finalen mot Finland i Globen 1995.

Vi var slagna redan på taktiktavlan.

Det är det som oroar mig.

Att det börjar bli ett mönster.

Att den gamla, en gång trygga svenska modellen känns allt mer omodern mot allt mer kontringsskickliga motståndare.

Kvartsfinalen mot tjeckerna i World Cup, den landskamp som blev Hardy Nilssons sista som förbundskapten, var nästan en blåkopia av matchen i går.

Samma matchbild, samma svenska hjälplöshet. Blixtrande snabba spelvändningar som skapade eviga två mot en, tre mot två eller till och med tre mot en. Just de situationer varje coach vill undvika.

Tjeckerna var lika effektiva på att utnyttja bjudningarna, som ryssarna var i går.

Det gången blev det 1–6.

Nu 0–5.

Det är lätt att skylla på backarna i det läget. Och jag måste erkänna att de svenska backarna såg ut att ha samma vändradie som pansarkryssaren Potemkin ibland. Och bara ungefär lika snabba.

För mycket slarv i anfallszon

Men det verkliga problemet ligger i att det slarvas alldeles för mycket i anfallszon.

En slarvig pass, en vågad dragning, en tappad puck.

Det som kallas individuella misstag.

Det är spelvändningens moder.

Spelar man då mot några av världens absolut bästa skridskoåkare, som Alexander Ovechkin, Maxim Afinogenov och Ilja Kovalchuk, så kan det bara sluta på ett sätt.

Ryssarna spädde också på förnedringen med att göra fyra av fem mål som höll världsklass (jag räknar bort ryssarnas 2–0, då Ovechkin petade in en retur).

Annars var det både gammalt ryskt klapp-klapp, precisa sidledspassningar och grymma avslut. Som hockeyälskare var det bara att njuta av ryssarnas effektivitet och precisionsskytte. Ta Viktor Kozlovs 4–0 då han smackade upp pucken rakt i Henrik Lundqvists högra kryss och mitt i skäret. Ingen målvakt hade tagit det skottet.

Ett drömmål.

Bengt-Åke Gustafsson menade att svenskarna var med i matchen länge och hade vi bara fått 1–0, så hade matchbilden blivit en annan.

Det är sant.

Först 7.13 in i andra perioden gjorde ryssarna 1–0 i power play. Det var då matchbilden svängde totalt.

Plötsligt blev det öppna landskap, då svenskarna började jaga en kvittering. Här måste Bengt-Åke ta sitt ansvar som coach. Annars riskerar det här laget att inte ens nå kvartsfinal. Förlust mot Lettland på lördag och det kan vara över. Och kom ihåg att Lettland är ungefär två klasser bättre än Vitryssland och att letterna spelade 3–3 mot USA i premiären. Sedan återstår USA och Slovakien. Så det är nog säkrast för svenskarna att de slår letterna.

Annars kan det här bli det största svenska fiaskot i hockeyhistorien.

När vi fick stryk av Vitryssland var vi trots allt i kvartsfinal.

???

Nog om detta. Nog med bitterhet. Innerst inne är jag naturligtvis övertygad om att vi tar de poäng som krävs för att nå en kvartsfinal. Och det är då OS börjar.

Som jag hävdat hela tiden.

Hoppas du är smart, Bengt-Åke

Vinner vi en kvartsfinal mot Kanada, Tjeckien eller Finland, vilka är de troliga motståndarna, så är matchen mot ryssarna glömd för evigt.

Tar vi oss till slutspel, betyder inte gruppspelsmatcherna ett smack. Jag är trött på lyckade gruppspel i OS och World Cup, där alla vi svenskar jublat i förtid och sedan fått samma jubel nedtryckt i halsen.

Gruppspelet handlar om att spela ihop laget, testa olika power play-uppställningar, backpar och kedjeformationer. Medan andra redan segrat ihjäl sig, har en smart coach ett hungrigt, perfekt sammansatt lag den dag slutspelet börjar.

Jag hoppas den coachen heter Bengt-Åke Gustafsson.

Mats Wennerholm