DRÖMMEN BLEV SANN

Sportbladets Simon Bank: Plötsligt var inget omöjligt

SPORTBLADET

TURIN. 31 matcher, 31 förluster, 239 amerikanska mål och en oändlig rad krökta svenska nackar – till slut kom en kväll då de inte längre spelade någon roll.

Kim Martins kväll.

Maria Rooths kväll, Erika Holsts.

En kväll då arton svenskor sa till varandra att USA har redan haft sitt mirakel på is?

Och nu är det fanimig dags för vårt.

Stora ögonblick föds ur stora möjligheter.

Det är Herb Brooks (eller Kurt Russell) som säger det, i filmen om det amerikanska miraklet på is, OS-guldet 1980. Brooks står i omklädningsrummet, inför USA:s match mot det oslagbara Sovjet, och talar om för spelarna att det möjliga bara är ett litet, försumbart ”o” bort från det omöjliga.

Sveriges damlandslag i ishockey har sett den filmen tre, fyra, fem gånger före OS.

Som det märktes.

I går, i Palasport Olimpico i Turin, hade de sin stora möjlighet. Undrar om inte det allra, allra största är att de såg att den fanns.

Efter 31 matcher, 31 förluster och 239 amerikanska mål krävs en nästan religiös övertygelse för att tro på något annat än en förlust till. Men Maria Rooth sa:

– Om man ska göra något man aldrig gjort förut så måste man visualisera det först. Om alla på isen tror på drömmen så kan det hända.

Sånt amerikanskt snack.

Man har hört det tusen gånger förut. Nästan alltid från människor som ägnar sig åt – vad är det bibeln säger – munnens bekännelse, utan hjärtats tro.

Handlade om en dröm

Det lag som Peter Elander skickade ut att möta USA efter 31 förluster hade både hjärtats tro och kroppens tro och ett tiotal sorters tro till.

Matchen handlade inte om den extremt tunna konkurrensen i damhockeyn, om hur outvecklad sporten är eller om hur mycket som finns kvar att göra.

Sverige–USA handlade om en dröm, om ett lag som bestämt sig för att göra det omöjliga – och lyckades.

Självklart är det en av de stora svenska bragderna. Som bandyns i Chabarovsk 1981, eller pingisens i Dortmund 1989.

Sverige hade redan från start en enorm utmaning. Hur stor den var efter en minut av andra perioden är svårt att riktigt förstå.

Efter 31 matcher och 31 förluster kom en petning av Kristin King och en styrning av Kelly Stephens. Sverige låg under med 2–0 och spelade vart och vartannat byte i box play.

USA var snabbare och skickligare, Maria Rooth och Erika Holst spelade non-stop och bara Kim Martins plockhandske fanns mellan Sverige och avgrunden. Man satt alltså och väntade på att det skulle sluta som det alltid gör, som det alltid gjort: Amerikanskornas bredd rullar in över svenskorna, som en pansarvagn, i tredje perioden.

Men det här var inte en sån kväll.

Emelie O’Konor stal en puck bakom USA:s mål, och Maria Rooth slängde iväg den blint ”för att kanske få en retur”. Det blev 1–2, och föda för drömmen.

Det målet förändrade allt.

Efter att ha oroat sig över USA:s skickliga forwards i första perioden lyfte svenskorna blicken mot USA:s darriga backar. Med högre forechecking fick de både puck, intitiativ och självförtroende.

Svenskorna var vitryska

Holst stal nästa puck, Rooth sköt igen – och Sverige såg, kände, luktade, hörde, smakade på det omöjliga som plötsligt fanns helt nära.

Jag tror att USA på slutet visste hur det skulle gå.

De har sett såna här filmer, de är uppväxta på såna här berättelser. De visste vilken roll de hade att spela i detta fruktansvärda, underbara drama.

Svenskorna var amerikanska den här gången. Eller vitryska.

Inte en enda gång under slutminuterna, förlängningen, straffläggningen såg de rädda ut. De jagade ju ett mirakel, medan USA slet för att undvika ett gigantiskt nederlag. Och hur de än slet så stötte de på samma Tre Kronor, samma tre honor, om och om igen.

Kim Martin: ”Jag ville ha straffar, jag kände mig ganska säker”.

Erika Holst: ”Hade benen fått bestämma hade jag lagt av för längesen”.

Maria Rooth: ”Jag hoppas det här får många små tjejer att börja spela hockey”.

Till slut, i straffläggningen, var allt så enkelt som det bara kan vara när man är sexton år, som Pernilla Winberg. Så enkelt som så här:

– Det var inte så nervöst, jag visste att jag skulle sätta den.

När svenskorna tumlade runt på isen, i en enda stor hög av extas och tårar och svett, sa de amerikanska ledarna åt sina spelare att gå rakt ut i omklädningsrummet.

”Ert ögonblick”

Efter en stund kom alla de svenska hjältinnorna stapplande, med svett och moln under skridskorna.

Sist kom Maria Rooth. De amerikanska journalisterna frågade henne vad ”miracle” heter på svenska och Maria sa (på Ängelholmssvenska) att det heter ”mirraukel”.

Jag frågade om hon har någon favoritscen i filmen om USA:s mirakel. Hon sa att hon gillar den när Herb Brooks pratar i omklädningsrummet.

Det är den där han pratar om de stora ögonblicken och säger:

– Det här är ert ögonblick. Deras tid är ute. Den är över. Jag är dödstrött på att höra om vilket fantastiskt hockeylag dom har. Åt helvete med dom. Det här är vårt ögonblick. Gå ut och fånga det nu.

Hur det går för Sverige i finalen mot Kanada är inte oviktigt, men oväsentligt.

Efter 31 matcher och 31 förluster fångade arton svenskor sitt ögonblick och sitt mirakel igår.

Det räcker så.

Simon Bank