Herregud, vilket praktfullt självmål av förbundet dagen efter Miraklet

SPORTBLADET

TURIN

Gick ni på bluffen? Trodde ni också att arton tjejer låg bakom tidernas hockeymirakel?

Glöm det.

Allt handlade om Michael Nyqvists öppna mun och ett starkt, manligt ledarskap.

Michael Nyqvist med öppen mun...

Med 25 sekunder kvar av ordinarie tid mot USA fick Katarina Timglas sitt livs chans.

Öppet mål, ingen målvakt i vägen, pucken fri. Katarina fick inte ordning på klubban, chansen att bli matchhjälte rann ifrån henne. Det hade kunnat bli en hisnande, historisk idrottsmiss.

Nu sparade hockeyförbundet det, till i går.

Herregud.

I går mötte de hela det yrvakna intresset för svensk damhockey. Vilken chans. Nu kunde de förklara hur de gjort det omöjliga möjligt.

Och" ja" herregud.

Vilket tortyr, vilket praktfullt smärtsamt självmål de bjöd på.

En Lars G Karlsson (Team manager, på hockeysvenska) talade artikulerat och bra om den stora segern och bad oss, med lätt darr på stämman, att se och betänka en liten film om detta mirakulösa lag innan vi ställde våra frågor.

Fokus från lagetik till patetik

Filmen var en livstid lång. Jag måste samla mig ett ögonblick innan jag beskriver den. Kanske meditera lite. Tänka på hundvalpar och lyckade tennisreturer.

Så.

Här är filmen:

Toner av nationalsången i hemskt arrangemang, till bilder av OS-förläggningar och snö. Klipp ur filmen om Miracle on Ice där Herb Brooks förlöser sina spelare. En orgie i sköna, svettiga träningsbilder av damkronor som kör boxningsträning, brottningsträning, hockeyträning. Ett klipp ur Kay Pollaks "Så som i himmelen" där Michael Nyqvist (med konstant öppen mun) lägger händerna på Frida Hallgren bröst och förlöser hennes inre potential. Lite Nanne Grönvall-musik på det. Och så en tacktext till Brooks, Pollak och spelarnas familjer.

Ja jävlar.

På ett dygn, från miraklet mot USA till uppvisningen i går, flyttades fokus raskt från lagetik till patetik.

Det var inte bara smärtsamt, det luktade dessutom unket.

Det här hockeylaget har tränat ihop i 125 dagar inför OS, på ett amerikanskt sätt och med amerikanska ledord. De har byggt något fullkomlig fantastiskt, ett kollektiv som är till och med tätare än ett klubblags. Ett gäng där spelare är beredda att täcka slagskott med näsan för att vinna tillsammans.

De har lyft sig från den mediokra seriemassan hemma i Sverige och masochisttränat under förbundskaptenen Peter Elander, för att bli bättre än alla andra.

- Det är det enda sättet att kunna tävla mot de bästa, säger den raka, ljuvliga Erika Holst.

Hon och Maria Rooth har (precis som Elander) tagit med sig språk och erfarenheter från USA och planterat in en inställning hos de yngre. De sätter höga mål, de bor i slitna skolsalar och kör helvetesläger på somrarna, de täcker puckar och tacklar in vilja i nykomlingar - för att visa att allt går.

Laget förtjänade mycket mer...

Precis som med damlandslaget i fotboll så märker man att det här är idrottare som levt ett liv, som har tredimensionella personligheter som slipats fram. Inte minst mot allt trögt motstånd i en värld som hellre ser unga kvinnor leva för shopping än för hockey.

Utifrån ser laget nästan ut som en sekt, det kanske till och med är nödvändigt. Erika Holst säger att spelarna är "som syskon", det är en både stark och vacker bild.

Om den känslan byggts på amerikanska frigör-din-inre-kraft-floskler om att inte vara rädd eller våga-och-vinn så är det väl kanon. De vågade ju, de vann ju.

Men när förbundets första drag efter miraklet är att peka på briljanta män som förlöser storögda naturbarn så vill jag bara spy.

Det här laget förtjänade så oändligt mycket mer än så.

Simon Bank