Simon Bank: Wadas vampyrjägare gjorde en stenhård, publik markering

SPORTBLADET

TURIN. Så kom de till slut. En nattlig polisräd, en bilkrasch, droger, skurkar, blod, kanyler.

En thriller?

Glöm det.

Det här är precis den reklamfilm Wada drömt om.

Sist, varvade och förnedrade; det märkliga var inte att Österrikes herrar gick på knäna i stafetten, utan att de kom till start.

Om man är ute och ränner mitt i natten, visiteras av polis och tvingas lämna dopningtest är det svårt att prestera på topp. Det är knappt att Mikael Persbrandt klarar det.

Österrikes skid-OS är över.

Det är slut, stoppat i lördags natt.

Och det känns som att vi kan den här berättelsen nu, senast vi hörde den pratade alla finska. Det är samma läkarväskor, samma flyende aktiva, samma ledare som borde sparkats ut men blivit kvar. Lahtis då, Turin nu.

Dramatiska metoder

IOK slog till mitt i mörka natten, mitt under brinnande OS, trots att de var fullt medvetna om möjligheten att ett par oskyldiga aktiva sannolikt måste offras.

Fyra års satsning i slasken, för att få fast skurkarna.

I går hördes ett dovt mummel i och runt om Turin. Det var IOK:s och Wadas alla medicinmän som bad en bön för att de ska hitta något riktigt tungt i laboratoriet de närmaste timmarna.

Arne Ljungqvist säger att IOK hade information som gjorde en razzia absolut nödvändig.

Jag är övertygad om att Wada hittar tillräckligt för att även utåt motivera sina dramatiska metoder, men jag är också övertygad om att Ljunqvist är nöjd oavsett hur den här thrillern slutar.

Razzian, jakten på Walter Mayer, testerna – alltihop skickar ut ett budskap som kommer att eka i idrottsvärlden:

– Är ni inte med oss är ni emot oss.

Persona non grata

Walter Mayer är en vampyr, en lekman som fifflat med blodpåsar för att vinna fördelar för sina aktiva. Efter Salt Lake City förklarade IOK och Wada att Mayer var persona non grata. Mayer har fortsatt träna skidåkare och leta genvägar i skidspårens skuggigare del. Att samarbeta med honom är att säga att man tar lätt på bloddopning.

Och IOK tar inte lätt på dopning.

Det är bland annat det som allt det här handlar om. En publik, stenhård markering mot de landslag som inte odlar samma brännmärkande antidopning-kultur som vampyrjägarna i Wada.

Varför skulle annars tillslaget komma nu, när hela världen ser på?

En ensam Olga Pyljova på dålig medicin gör ingen glad, men en fullskalig chockräd mot ett landslag som rört sig i en medicinsk periferi i flera år är ett byte som smakar mumma för vampyrjägarna.

Etisk överenskommelse

Österrike gjorde sig aldrig av med Mayer fullt ut, Kaisa Varis fortsatte anlita Kari-Pekka Kyrö efter dopningshärvan i Lahtis.

Det är och var en provokation.

Det är och var ett sätt att göra sig själv misstänkt.

Det bästa sättet att komma tillrätta med den sortens kultur eller acceptens är att göra som cykelsporten. Den har, om man säger, lite erfarenhet av det här med fusk.

När man satte ihop den nya proffstouren (UCI Pro Tour) växte en konsensus fram, en etisk kod eller kultur som alla kunde skriva under på. Den elitcyklist som idag åker dit för dopning kommer inte att anställas av något annat Pro Tour-team under fyra säsongers tid.

Det står så i reglerna, inga tolkningar behövs. I skidvärlden finns ingen lika tydlig, etisk överenskommelse.

Om det finns förbund som inte vill skriva under på en regel om att ledare som ägnat sig åt medvetet och utstuderat fusk stängs av på livstid har de inte i OS eller internationella tävlingar att göra. En sådan, ren kultur tar tid att nå fram till.

Razzian i lördags natt var ett sätt av Wada att nå dit lite snabbare. Men med en sanering som bygger på maktspråk och polis är dömd att bli långsam.

Fortfarande tycker många att den stora skräcken inte är en dopad skidåkare – utan en dopad skidåkare som åker fast.

Simon Bank