Simon Bank: Jag har älskat varje sekund

SPORTBLADET

SESTRIERE. Björn Linds omänskliga uppvisning – eller Anja Pärsons mänskliga kamp?

Här står man, i snömodd och dimma, och mäter svenska guld.

Det är den osannolika onsdagen, den 22 februari 2006.

Så man passar på.

”Hur känns det?”.

Sportjournalistikens mest ställda och utskällda fråga, men när Anja Pärson gömmer ansiktet i händerna någonstans där i dimman i Sestriere så finns det inget annan man vill ha svaret på.

Jag står i målfållan, med nackhåren halvvägs nere i Turin, och kisar genom dimman. Man ser knappt den sista porten ens, och det finns bara en fråga.

Hur kändes det, Anja? I det ögonblicket?

Hon säger att hon inte vet, att det var något om familjen, vännerna, servicemannen. Allt, på en gång. Det är säkert så.

För Björn Lind, några timmar tidigare, var allt så flygande lätt. För Anja Pärson är allt lätt först efteråt, när allt är klart.

Efter brutna stavar och ömma bihålor, efter förluster och förbannelser, efter Janica Kostelic och ett knä som vikt sig så sitter Anja framför oss på ett bord i ett elvärmt tält i Sestriere och säger:

– Det var bara en sån dag.

I går åkte Anja utan demoner

Jo. Det var bara en osannolik onsdag, när Anja Sofia Tess Pärson åter visade att hon är en av de största idrottare vi haft och har. Hon har nu lika många mästerskapsguld som Den Store Ingemar – fem – men det handlar inte bara om medaljer. Inte alls.

Jag har åkt tåg och buss och pulsat genom slaskig, grå snö för att komma hit. Anja, hon har gått genom sitt eget personliga helvete.

Hennes kamp och kramp har varit detta OS stora, mänskliga drama.

Hon har firat, hon har knäckt sin stav, hon har letat och vacklat och ett tag trodde jag att hon var på vippen att knäcka sig själv också.

Anja har visat varje liten del av sin person under den här veckan, naket och oförställt – allt från det trevligt truliga till det rasande tjuriga. Jag har aldrig sett Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft eller Stefan Holm bete sig så. Jag har aldrig rest genom deras psyken på samma sätt som jag rest med Anja Pärson under OS.

Det är när idrottare vacklar och vinner som jag älskar dem mest, och Anjas OS har varit ett liv långt.

Jag har älskat varje sekund.

Det var aldrig någonsin skådespeleri, bara ett fantastiskt skådespel.

Jag sa inför slalomen att hennes värsta motståndare fanns innanför den egna hjälmen.

I går åkte hon utan demoner, utan tankarna på Janica Kostelic eller OS-guldet. Hon stod ensam i startkuren. Tom. Hel.

Det finns så mycket att jämföra med, men det andra åket i Sestriere i går måste vara den största prestationen i Anjas karriär.

Hon bestämde över snön

Det första var tekniskt bättre, men i andra gick hon ut med ett förrädiskt försprång och behärskade det. Trots ett skadat vänsterknä, trots att österrikiskorna satt press på henne. Nicole Hosp hade åkt livet ur banans nedre del precis före, och dimman låg som pannacotta över branten.

Ett OS-guld var Anjas att förlora, men det var inte nära. Några hundradelar rann iväg där det var flackt, men det var hon som bestämde över snön, inte tvärtom. Som om ingenting kunde gå fel.

Jag tänkte inte på det, och jag tror inte Anja gjorde det heller, men i samma ögonblick som hon gömde ansiktet i händerna och tänkte på familjen, vännerna, servicemannen, allt så petades Janica Kostelic ner från slalompallen i OS.

Hon fick ingen medalj, Anja fick guld.

Hur kändes det, Anja?

Jag antar att det kändes skönt. Kanske inte som ett guld i sprint (för det vet vi numera hur det känns, allihop), men skönt.

Om Anja Pärsons guldkamp var den osannolika onsdagens stora drama så var Björn Linds guld, Björn Linds ANDRA guld, dess stora uppvisning.

Det var spel mot ett mål i Pragelato, 79 trummisar och en Mick Jagger. Björn Lind (med slutspelsskägg) visste det. Alla visste det.

Bara en åkare med extremt självförtroende kan kontrollera sina heat så iskallt taktiskt som Björn gjorde i går. Varje gång lät han någon annan gå in i utförslöpan först, för att få en rygg att gå på.

Björn Lind kunde ha åkt på händer om han velat

Precis som i stafetten åkte han in på ett ben. Han hade kunnat åka baklänges och på händer om han velat.

Björn Lind har tagit två guld på ett OS, Sveriges medvetna och proffsiga satsning på sprint har redan betalt av varenda krona.

Den påminner om när svensk simning omfamnade kortbanemästerskapen på 90-talet, och fick fram en drös av superstjärnor.

Svensk skidsport har satsat på sprint på samma sätt, och i går gav det en osannolik onsdag.

Thobias Fredriksson slet sig till ett brons (han till och med glidtacklade ut Peter Larsson), en prins i skuggan av Kung Björn.

Framåt kvällen, när dimman lagt sig, skickar Trond på norska VG ett sms:

– Har dere koll på att Sverige gör sitt bästa OS någonsin?

Vi har koll.

Och i dag tänkte vi kolla på curling.