Hjärtat säger Sverige, hjärnan Tjeckien

SPORTBLADET

TURIN

Ryske supertalangen Alexander Ovechkin har fått alla att falla på knä i detta OS.

Motståndare, publik, journalister.

Morgondagens stjärna är född.

Men det finns någonting i Peter Forsbergs blick här i Turin, som säger mig att Ovechkins Ryssland inte ska jubla riktigt än.

Han är märklig Foppa.

Han är märkligt glad.

Han har glidit omkring på en skridsko här i Turin hittills och säger att allt är jättebra, att han är i kanonform och att han inte har minsta känning av sin tidigare ljumskskada.

Han har slagit några sagolika passningar och sett allmänt fräsch ut, men det har inte varit den där frustande krigaren som går in varenda närkamp och kör så det ryker.

Jag vet inte var jag har Foppa

Det är något som inte stämmer.

Men det är i sådana lägen en bild kan säga mer än tusen ord.

En stenhård blick som säger guld, samtidigt som spelet hittills i OS säger bronsmatch mot Finland i morgon.

Jag vet inte var jag har Foppa, trots att jag följde honom hela vägen till OS och blev kvar i Philadelphia en vecka längre än planerat.

Men vad jag vet är att han var 1994 års Alexander Ovechkin, då han som 20-åring avgjorde OS-finalen i Lillehammer med sin vågade straff på Corey Hirsch. Hela hockeyvärlden pratade om Foppa på samma sätt då, som man pratar om Alexander Ovechkin i dag. Jag kan inte påstå att de är direkt lika. Det enda de har gemensamt är kärleken till hockeyn, engagemanget, den enorma viljan att vinna och vara bäst.

Det är samma inneboende kraft, men medan Foppa helst ville smyga undan för sig själv efter matcherna, är Ovechkin lika glad att stå i strålkastarljuset.

En tydlig generationsväxling

Efter segern mot Kanada stod han kvar hur länge som helst i den mixade zonen och man såg hur han nästan var på väg att spricka av lycka. Han pratade med allt och alla och hela ansiktet var fyllt av den glädje, man i Sverige bara brukar se hos en 16-åring som vunnit tv-pucken för första gången.

Härligt att se i en värld där ryssar alltid ansetts buttra och svårtillgängliga.

I dag läser jag ärrade kanadensiska hockeykrönikörer som bara smälter inför Ovechkins spelglädje, trots att deras älskade Kanada åkte ut redan i kvarten.

Det är en generationsväxling på väg inom världshockeyn och den har aldrig varit tydligare än här i Turin.

Foppa, Sudden, Alfredsson, Jagr, Kovalev, Lidström, Blake, Sakic, ja, en hel rad stjärnor som förmodligen går sitt sista OS. Det roliga är att 2010 års stjärnor redan presenterat sig. Och glöm inte Evgenij Malkin. Ett år yngre än Ovechkin, mycket mer lågmäld, men han kommer att bli minst lika stor.

Om han inte redan är större.

???

Jag träffade veteranen Jaromir Jagr

i går och han var på bra humör.

Men medan jag skulle ställa frågan om vad han ansåg om att ha blivit framröstad som världens bästa hockeyspelare av Tre Kronor, pågick samtidigt ett krig med tjeckisk tv som ville ha en längre intervju.

Jagr – hur vänlig som helst

Jag hann ställa halva frågan tre gånger, men avbröts varje gång av att Jagr vände sig åt tjeckiska tv-hållet, slog ut med armarna och sa något jag inte begrep på tjeckiska.

Sedan var han hur vänlig som helst.

Men det var första gången på hela OS, som Jagr ställde upp för intervjuer. Inte ens efter matcherna har han stannat framför mikrofonerna.

Inte konstigt att Ovechkin är populär.

???

Hjärtat säger Sverige. Hjärnan säger Tjeckien.

Jag hoppas verkligen att Foppas blick talar sanning.

Wennerholm rankar: framtidens största stjärnor

Mats Wennerholm