Som hon måste hatat att vara ”bäst på träääning”

SPORTBLADET

SESTRIERE

Om nu Anja Pärson tvunget skulle bli sexa så var det väl perfekt så här.

Perfekt för Anna Ottosson och för Åre.

Äh, låt oss ta i lite:

Perfekt för hela världen.

Det finns en mening jag aldrig skulle vilja säga om jag vore elitidrottare. Äh, det finns väl ett par – men den här är med högt upp:

– Det har gått så bra på träääning.

Anna Ottosson hade, vid denna upplagas pressläggning, sagt så exakt 52 634 gånger.

Anna Ottosson har varit världsmästare och OS-mästare i sex år nu. På träääning.

När hon vann i Cortina för sex år sedan var hon dagens smak i världscupen. Det var hon som skulle fylla svenska hjärtans Pillan-vakuum, det var hon som skulle sälja risifrutti och le Magda Forsberg-käckt in i Sveriges alla vrår.

Ett år senare, 2001, hade Anja Pärson dundrat rakt in i folkhemmet med dörren under armen. Anja blev bäst på utförsåkning, Anna Ottosson blev bäst – på träääning.

Som hon måste hata det.

Anna har en så lätt, teknisk, estetisk åkstil, men om jag ska hitta ett ord för min bild av henne så är det ordet ”trevlig”. Jag skulle aldrig använda samma ord om Anja Pärson, inte först. Kanske är det ett problem.

Något hände i snökaoset

Anna Ottosson har åkt i världseliten i sex år, självklart har hon tjurighet och vilja och allt det där. Men något har fattats, och det är absolut inte teknik. Hennes karriär är en evig rad av fina fjärde-, femte-, sjätte-, sjundeplatser. I OS har hon varit sjua, nia, tia, trettonde, artonde.

Men så i går, i snökaoset i Sestriere, hände något.

När Anna Ottosson var på god väg att ge bort sin sista chans på en OS-medalj, och banan var som stakad för henne (krånglig, tajt) så var hon plötsligt bäst i världen. På tävling.

Till det andra åket skickade hon ner en förbannad surjämte mellan käpparna. Utan krav och ängslan släppte hon hela sin urläckra teknik lös – och den tog betalt, i brons.

När Anja Pärson tappade fart och chans innan hon ens hunnit presentera sig för banan, så var Anna OS-medaljör.

Nedanför målhanget i ett svinkallt, målsökande snökaos stod vi och gladdes. Gladdes, precis som vi ville få glädjas med (den trevlige) Fredrik Nyberg i detta OS, men aldrig fick.

– Jag hoppades inte att Anja skulle åka långsamt, bara långsammare än mig, sa Anna Ottosson.

Så självklart och skönt.

Botemedlet heter USA

Det var den eviga nästan-mästarens revansch, och det där bronset betyder mer om Annas hals än det skulle gjort om Anjas.

Alla i pistbranschen unnar henne det här, efter alla års kamp och fina träääningar.

Anna Ottosson är snart 30, hon tänker på att lägga av. Nu går det förstås inte. Inte kan man sluta efter ett OS-brons? Inte kan en Frösötjej missa ett VM hemma i Åre nästa år?

Bronset var perfekt för svensk utförsåkning.

Guldet, däremot, var perfekt för världen.

Det är klart – vi svennar underhålls av en damcirkus som handlar om Pärson mot Kostelic, med ett par österrikiskor vid sidan om. Men hur perifert, Europakuriöst är inte det?

Botemedlet är ett starkt USA (eller Kina, men deras bästa åkare var 26 sekunder efter igår, så det kan ta lite tid), ett jätteland med mediala profiler som drar in tv-pengar.

Jänkarna har drömt om en ny Picabo Street i evigheter nu.

Så, varsågod: Julia Mancuso, 22.

En italienskättad Kalifornienbrud vars knarksmugglarfarsa suttit i fängelse, en brud som kör med tiara på huvudet och har egendesignade underkläder. En brud som, sådär hyperamerikanskt, nu har lika många pallplatser i VM och OS (tre) som hon har totalt i världscupen.

Julia Mancusos guld i går är det bästa som hänt damernas utförsåkning under detta OS.

De amerikanska tjejerna har attityd så det räcker.

Fräcka Resi Stiegler kör med tigeröron på hjälmen, Lindsey Kildow var den som skulle slå igenom i Turin men som bara slog sig i stället, och Julia Mancuso blev i går den sorts vinnare som Amerika älskar.

Visst, jag hade å-så-gärna sett Anja blunda sig igenom Du gamla du fria en gång till.

Men med öppna ögon ser man att det här var rätt perfekt också. På ett annat sätt.

Simon Bank