Aftonbladet
Dagens namn: Teresia, Terese
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Sportbladet

”DET VAR FAN MIN DAG”

Anna Carin Olofsson berättar själv om taktiken

    Jag hade svårt att sova på morgonen, var nervös och låg mest och snurrade. Men gröten gick ner vid frukost och när jag började värma upp försvann nervositeten.

Tanken på första varvet var att inte gå upp och dra. De brukar ändå mata på rätt bra där framme i en masstart.

När jag kom in till första skjutningen kände jag att "det här kan jag". Så hade jag inte känt riktigt tidigare

i OS. Jag hade varit och tittat på damstafetten och såg hur bra ryskorna sköt. Då tänkte jag att det här kan

inte vara så himla svårt. När jag stod vid första skjutningen hörde jag hur publiken inte jublade som vanligt när Kati Wilhelm sköt, då anade jag att hon missade.

Efter den andra liggande skjutningen tänkte jag: "det här är fan min dag".

På tredje varvet tänkte jag bara på att hålla avståndet till Kati. Det kändes faktiskt ett tag som om jag gick lite för fort, men, äh, det var ingen fara.

När jag kom in till sista skjutningen visste jag att jag nog hade råd med en miss. Fast då var jag tvungen att köra järnet. Det hade ju varit bekvämare att skjuta fullt.

När jag missade det tredje skottet tänkte jag bara på att sätta de två sista. Sen var det bara att köra straffrundan fort som fan. När jag körde den hade jag koll på Wilhelm: "Är hon klar nu? Nej, hon står kvar. Nu då? Nej." Det kändes bra.

Jag visste att hon gick ut tio sekunder bakom på sista varvet och det var lite stressigt. Det var först i sista backen på stadion som jag visste att jag det var klart; att

Kati inte skulle komma ikapp. Jag drog ifrån på sista varvet, men var så trött att jag var rädd att gå in i väggen.

När jag låg där i snön efter målgången kände jag inte så mycket. Jag var så trött. Det var när jag vaknade till liv igen som det kändes oerhört skönt.

Det här är den största dagen i mitt liv.

Berättat för , Johan Flinck

Jag hade svårt att sova på morgonen, var nervös och låg mest och snurrade. Men gröten gick ner vid frukost och när jag började värma upp försvann nervositeten.

Tanken på första varvet var att inte gå upp och dra. De brukar ändå mata på rätt bra där framme i en masstart.

När jag kom in till första skjutningen kände jag att "det här kan jag". Så hade jag inte känt riktigt tidigare

i OS. Jag hade varit och tittat på damstafetten och såg hur bra ryskorna sköt. Då tänkte jag att det här kan

inte vara så himla svårt. När jag stod vid första skjutningen hörde jag hur publiken inte jublade som vanligt när Kati Wilhelm sköt, då anade jag att hon missade.

Efter den andra liggande skjutningen tänkte jag: "det här är fan min dag".

På tredje varvet tänkte jag bara på att hålla avståndet till Kati. Det kändes faktiskt ett tag som om jag gick lite för fort, men, äh, det var ingen fara.

När jag kom in till sista skjutningen visste jag att jag nog hade råd med en miss. Fast då var jag tvungen att köra järnet. Det hade ju varit bekvämare att skjuta fullt.

När jag missade det tredje skottet tänkte jag bara på att sätta de två sista. Sen var det bara att köra straffrundan fort som fan. När jag körde den hade jag koll på Wilhelm: "Är hon klar nu? Nej, hon står kvar. Nu då? Nej." Det kändes bra.

Jag visste att hon gick ut tio sekunder bakom på sista varvet och det var lite stressigt. Det var först i sista backen på stadion som jag visste att jag det var klart; att

Kati inte skulle komma ikapp. Jag drog ifrån på sista varvet, men var så trött att jag var rädd att gå in i väggen.

När jag låg där i snön efter målgången kände jag inte så mycket. Jag var så trött. Det var när jag vaknade till liv igen som det kändes oerhört skönt.

Det här är den största dagen i mitt liv.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Om Aftonbladet