26 februari 16.09.27: Drömmenom att vara bäst i hockey blev sann

Foto: MAGNUS WENNMAN
SPORTBLADET

TURIN

Det var den sista stora svenska drömmen.

Drömmen om att vara bäst i hockey när alla de bästa är med.

Nu är drömmen sann - den blev det i går, klockan var 16.09.27, söndagen den 26 februari, det var i Turin i Italien och det såg ut exakt så här.

Jag vet, för jag var där.

Drömmen har levt under 50 år av förluster mot Sovjet och några sorgligt förlorade Canada Cup, World Cup och OS.

Det är en dröm som blivit en smula skamfilad genom åren men aldrig riktigt dött så som stora drömmar aldrig dör.

Det finns så många klassiska bilder från den här eftermiddagen.

En är Peter Forsbergs min när uppgiften spreds om att det inte skulle bli hemfärd till Sverige och firande av guldhjältarna. Herregud, hur tänker folk. Det är ju trots allt därför man vinner sådana här segrar; för lyckan att få komma hem och hyllas som hjältar.

Vad är det annars för mening med segrar?

Det här gäller kanske särskilt för de spelare som buades ut i Globen efter 1-6 mot Tjeckien i World Cup 2004 och de spelare som grävde allra djupast i den bittra kalken efter Vitryssland för fyra år sen.

Klart de var tvungna att åka hem och bli firade.  

Vad är det annars för mening med segrar?

Den andra bilden är segermålet.

Jag har skrivit om många saker som jag kallat klassiska. En del är redan glömda.

Den här gången behöver jag inte ens förklara. Jag behöver bara skriva:

3-2 gjorde Nicklas Lidström på passning av Mats Sundin och Peter Forsberg.

Lidström från hånad till hyllad

Läs och njut. Det är svensk hockeypoesi i sammandrag. De tre största levande svenska hockeyspelarna, kanske de tre största genom tiderna, inblandade i det mål som gav OS-guld. Kan det bli större? Kan en generation av gyllene världsstjärnor ta avsked på ett bättre sätt? Självklart inte. Det är den vackraste och bästa bilden någonsin av svensk hockey. Större än alla VM-guld ihop.

Och Lidströms träff var naturligtvis en triumf för en spelare som blivit så hånad för sina insatser i landslaget. Lidström har aldrig lyckats i Tre Kronor, har vi skrivit och det har ju varit sant. Men nu - vem bryr sig. Han sköt ju det gruvligaste skott som en svensk back någonsin skjutit - just när det behövdes.

En trasig finsk klubba i en tekning, ett snabbt uppspel, Foppas dropp. Suddens passning, Lidströms direktskott - den gyllene generationen fick äntligen glänsa ihop så att det glittrade av guld.

Då var klockan 15.32.49.

Henkes spagaträddning

Det målet var en uppvisning i det som jag under den här OS-turneringen beskrivit som den blixtsnabba långsamheten. Finska spelare som Teemu Selänne kunde håna den svenska förstafemman för dess långsamhet, men i den långsamheten fanns nyckeln; förmågan att kunna byta tempo mitt i ögonblicket, mitt i en skiftning i ena ögonvrån när du ser det andra inte ser. Det som går lite för fort för det normala mänskliga ögat. Den blixtsnabba långsamheten.

Och så Henrik Lundqvist.

Det är en annan bild. Spagaträddningen i sista minuten var en uppvisning i hur en målvakt kan göra sig större än själva kroppen. Då var klockan 16.07.32.

Svensk hockey har alltid handlat om att nästan räcka till.

Finland har varit i två stora finaler i rad och fallit. Det var lätt att tycka synd om finnarna i går. Så nära men ändå så långt borta. Deras sju raka segrar kommer ingen att minnas, ingen att fira, och Olli Jokinen kommer att få beskriva varför han inte sköt snabbare och bättre när det var 30 sekunder kvar och han var ensam framför ett öppet svenskt mål.

Vi har Tommy Salo.

Finland har Olli Jokinen.

Kenny hämtade kameran

Svenskarnas seger, däremot, kommer miljoner att fira och ännu fler att minnas för all framtid och spelarna kommer att bli påminda resten av sina liv om sin enorma bragd. Det var några millimeters skillnad, men den ändrade hela deras liv.

Vill ni veta hur det kändes att vara här?

Det kändes en smula overkligt. Nästan som om det inte var på riktigt. Som om de här spelarna och det här landet inte skulle kunna få vara med om det här.

16.13.47 sprang Kenny Jönsson ut ur arenan för att hämta sin kamera. Det är en annan bild. Jag tycker att Kenny kanske varit den störste svensken i OS. En andradivisionsspelare som dominerar på den här nivån och sen valdes till OS bästa back. Hur stort är det, alla ni i Rögle? Hur stolta är ni?

16.25.10 fick Mats Sundin sin medalj. Det slutgiltiga betyget på att han är en av de allra största.

16.29.19 spelades den svenska nationalsången och Mikael Tellqvist och Daniel Tjärnqvist greppade varandra och de andra följde efter och det var en så fantastisk syn: 22 svenska män stod som ett pojklag med armarna om varandra och skakade av rörelse. Alla sjöng med i Du gamla du fria. Resten är... en annan historia.

Stora bragder

Ska man ranka den här segern så rankar jag den exakt bredvid silvret i fotbolls-VM 1958 och bronset i fotbolls-VM 1994.

Stora bragder, stora mästerskap, stora nationalsporter.

Vi vann OS-guldet i hockey 2006 när alla de bästa av de bästa var med och Tre Kronor var allra bäst och Nicklas Lidström gjorde det vackraste mål en svensk hockeyspelare någonsin gjort.

Det är - varken mer eller mindre - historia.

Den sista stora drömmen, skrev jag. Det är ju lite fel. Den näst sista stora drömmen skulle det vara.

Att vinna fotbolls-VM är ju en ännu större dröm.

Men det är ju å andra sidan bara en dröm. Det här var verklighet. Tror jag i alla fall...

Lasse Anrell