Ständigt denne Leif Pagrotsky...

SPORTBLADET

I sin bok "Praktisk retorik" skriver Göran Hägg om hur felaktigt vi i dag uppfattar figurer som Hitler och Mussolini. Vår bild av dem blir falsk och obegriplig när vi nu ser små snuttar av dem på tv, med deras stora gester, löjliga grimaser och skrik, samtidigt som vi vet att de av mötesdeltagare uppfattades som väldigt förföriska och karsimatiska personer.

Det handlar om tv-mediet i sig själv. Det vänder upp och ner på retorikens lagar och ändrar villkoren. Det som är kul, lattjo, fantastiskt och härligt på plats i en stor folkgrupp kan mycket väl bli flåshurtigt, tillkämpat och larvigt hemma i soffan framför tv:n.

Allt detta kommer jag att tänka på när jag ser Leif Pagrotsky - utan jämförelser i övrigt - dansa på scenen framför guldhjältarna i Tre kronor.

Leif Pagrotsky.

Ständigt denne Pagrotsky.

I går stod han plötsligt som en inkarnation av ufo-figuren Alf från 80-talet, i en Tre kronor-tröja och dansade.

Det var ett nyinsatt program som handlade om hemkomsten och firandet och Pagrotsky var inte den enda som dansade.

Henrik Lundqvist bjöd på en blandning mellan moonwalk och regndans och Bengt-Åke Gustafsson tvingades till en ytterst pinsam bugg av någon materialare. (Jag utgår från att det var en materialare. Tanken på att det kanske var till exempel Niclas Hävelid är för tuff.)

Allt det här var förmodligen superhäftigt och underbart för de tusentals som var på plats på Medborgarplatsen, men i tv skulle man kunna säga att det höll Ronny och Ragge-klass.

Däremot var inslaget i Sportnytt, när man fick följa med i spelarbussen på vägen in mot stan, en höjdare. Inte en skymt av Leif Pagrotsky någonstans.

Dokumentärfilmen "Foto: Makarna Larsson" som gick samtidigt i tvåan bjöd på många väldigt fina bilder på Ulrika Knape, Anders Gärderud, Fåglum-bröderna och Gert Fredriksson, bland annat. Men upplägget, med långa intervjusjok, var för segt.

BÄST

SÄMST

Jonathan Jeppsson