”Så här lugnt har vi inte haft det på länge”

Läs Magnus Woxéns seglingskrönika

SPORTBLADET

Just nu ligger vi och seglar i lätta vindar utanför Sydamerikas ostkust.

Vi räknar med att vara i Rio i slutet av veckan.

Solen skiner och livet är ganska behagligt – men så här lugnt har vi inte haft det på länge.

Foto: ERICSSON
Skriver själv. Läs Magnus Woxéns seglingskrönika.

När vi, för två veckor sedan, gav oss iväg från Wellington i Nya Zeeland så visste jag att vi hade en tuff etapp framför oss.

Däremot visste jag inte att jag snart skulle vara med om den värsta tiden hittills i mitt seglarliv. Under några vansinniga dygn så upplevde vi något som bara kan beskrivas som ett rent helvete. Det var en nervfrossa utan like, i rytande storm (drygt 25sekundmeter) och en så grov sjö som jag aldrig tidigare upplevt. På undanvinden flög vi ut från vågtopparna och för att i nästa sekund falla rakt ner. Ibland trodde jag hela båten skulle explodera.

Ett tag fick vi ta ner storseglet på undanvinden annars hade vi seglat för fort för vädret och kanske till och med kappsejsat framåt. Att båten överhuvudtaget höll ihop är en gåta.

Det har varit en ständig kamp för överlevnad och i princip inte tid för något annat. Under de gångna två veckorna har jag varit på toaletten tre gånger och jag har borstat tänder lika många gånger. Jag har varken haft tid eller ork att göra något annat än att försöka vila under mina ytterst för lediga stunder. Det är egentligen märkligt att jag lyckats somna då och då, när jag samtidigt är orolig för att båten ska gå sönder vilken sekund som helst.

Nära ett totalhaveri

Trots alla stormar var vi nog närmaste ett totalhaveri för bara ett par dagar sedan då vi i princip hade en brand ombord. Våra batterier kom i rörelse och pluspolerna kom i kontakt med plasten som skrovet laminerats med. Sådan plast brinner bra och kortslutningen i batterierna gjorde att skrovet började glöda. Vi fick stänga av all ström och lyckades släcka glöden. Då kunde vi ha varit riktigt illa ute.

För några dagar sedan rundade vi Kap Horn och det var exakt som i historieböckerna, dvs. i rykande storm. Men nu har vind och sjö lagt sig betydligt. Det börjar sakta bli varmare, både i luften och i vattnet. För första gången på två veckor börjar jag ta av mig kläder. Sedan starten i Wellington har jag bara klätt på mig.

Märkligt nog har vi klarat oss utan allvarligare skador men nästan alla har stora blåmärken och öppna sår som inte har haft en chans att läka eftersom det hittills varit så blött ombord. Idag är faktiskt första torra dagen på nästan två veckor och äntligen börjar båten torka upp.

Under etappen har vi tvingats ransonera diesel vilket betyder att vi inte haft någon värme ombord. Vi har också ransonerat varma drycker och som extra salt i såret har det ju inte heller gått så rasande bra i tävlingen. Nu ligger vi femma men vi har goda förhoppningar att ta in några placeringar innan vi når Rio. Dels ligger vi längst österut och kan få fördel av en ökande ostlig vind, dels är vår båt snabbare i lätta vindar åtminstone än ABN One och ABN Two som ligger längst fram.

Rio – en fantatiskt stad

Trots att det ser dystert ut i tävlingen så tröstar vi oss med att efter Rio är det fortfarande 52 procent av poängen kvar att tävla om även om själva sträckan till slutmålet i Göteborg 17 juni bara är en tredjedel av hela tävlingen.

Ett av få glada minnen från den här etappen är förra helgen då jag stod till rors i rykande storm när det kom ett meddelande från tävlingsledningen att Tre Kronor vunnit OS-guld. Då kunde en gammal hockeykrigare som jag helt plötsligt känna glädje.

Under uppehållet i Rio räknar jag med att åka hem till Stockholm i några dagar för att fixa en del saker och för att koppla av. Rio är en fantastisk stad men jag har varit ledig där tidigare och nu vill jag hem ett par dagar för att ladda för nästa etapp

?

Magnus Woxén