Bank: Rätt domslut - men reglerna måste skrivas om

SPORTBLADET

Hammarby ville men kunde inte. Djurgården kunde men fick inte.

Derbyt var hur som helst för bra för att behöva handla om det här:

Vad ville Gunnar Thor Gunnarsson?

Det blir förstås så här, alldeles oavsett hur man vrider och vänder på det.

Att Djurgården och Hammarby spelade riktigt bra vårfotboll i 89 minuter, att planen doftade tyngd och ursprung av gammal jord, att det var 30 000 på plats på Råsunda - allt det där hamnar en halvmeter bakom det faktum att Gunnar Thor Gunnarsson fick en boll på armen och att ett beslut fanns där att fattas.

Straff eller inte straff? Och sedan: Utvisning eller inte utvisning?

Så vitt jag förstår gjorde Jonas Eriksson helt rätt.

Utvisning var det, alldeles självklart. Och enligt både regler och tolkningar av regler så var det inte hands heller.

Lätt?

Nä. Svårt. Svårt så det svindlar.

Den svenska domarkåren har gett sig själv uppgiften att tolka spelares avsikt när det gäller hands. Jag lovar, det står så i tolkningsföreskrifterna: "När en spelare avsiktligt spelar bollen med handen eller armen ska direkt frispark (eller straffpark) dömas".

Ursäkta, kära domarkår, men Artur Schopenhauer ringde i går. Han ville ha sin traktat om den fria viljans existens tillbaka.

En vettig handsregel utgår inte från vad folk vill, utan från vad de gör. Skriv om, skriv rätt. (Och, förresten, om någon domare undrar vill jag göra klart att alla hårda ord här kommit till helt oavsiktligt).

Bra match av domaren

Jonas Eriksson, domaren, gjorde en väldigt bra match på Råsunda. Jag, för min del, skiter fullkomligt i om det var hans avsikt eller inte.

Kjell Jonevret tyckte sekvensen i andra halvlek var "tragikomisk". Förståeligt, två avgörande domslut gick mot Djurgården på ett par sekunder. Men matchen i övrigt var varken tragisk eller komisk, den var en thriller med rätt mycket action, hög kvalité för att vara tidigt på året och på jorden.

Djurgården körde över Hammarby i början. Det var med spelet som med koreografierna på läktarna; välorganiserat och genomtänkt på den blåblå sidan, kaotiskt och osammanhängande på den grönvita.

Bajens offensiva mittfält, deras första defensiva utpost, var ett nät med gigantiska hål.

Abgar Barsom mötte förstaboll framför Petter Andersson, Johan Arneng mötte andraboll bakom honom - och ingen gång fanns en vit spelare i närheten. Dif spelade igenom efter behag. De spelade lika mycket 4-4-2 som 4-3-3, etablerade trianglar och numerära överlägen på kanterna och spelade rappt passningsspel.

Alltid ett steg efter

Vite Petter såg ut som Kim Källström kunde göra i landslaget för några år sedan, alltid ambitiös och alltid ett steg efter defensivt. Jeffrey Aubynn och Petter Furuseth Olsen hängde i ett tomt ingenting och en plågad Mikkel Jensen samlade frisparksavblåsningar på hög i sin ensamhet längre ner i planen.

Ska man spela högt försvar måste man klara att stänga passningsvägar, annars ställer man till det för sin backlinje. Med ett sämre backpar hade Hammarby legat under med 2-0 i paus.

Men Hammarbys backar heter Max von Schlebrügge och Pétur Marteinsson.

Hårda, elaka, tuffa, smarta, med skruvdobbar som sitter fast i fotsulorna.

Kampen mellan Schlebrügge och 14-miljonersbrassen Thiago Quirino var första halvleks clou. Max gick in i första löpduellen med två meters försprång, han joggade eftersom det brukar räcka mot allsvenska anfallare - men så märkte han att det inte räckte mot den här. I resten av halvleken var det slagsmål och kamp om varje boll, Max vann och sa efteråt att, jo, Thiago var bra men "inte riktigt sådär wow, vilken spelare". Vilket är bättre sammanfattat än det låter.

Quirino var helt okej, arbetsvillig och fysisk.

Det var, för både honom och Djurgården, en premiär som lovade mer.

Eftersom Dif fortfarande inte gjort mål i serien, och fortfarande inte varit särskilt nära, så ska vi ta det vackert med de stora orden. Men inget lag kommer i alla fall att springa sönder Djurgården i år.

Hammarby kontrollerade matchen bättre efterhand, men borde oroa sig lite över att tre mittfältare kan spela så uselt positionsspel som Aubynn-Andersson-Furuseth gjorde före paus.

En ohygglig maskning av Tourray

Små korrigeringar, hårt arbete och utvisningen på Mattias Jonson gav Hammarby matchen. Dif låg kvar med två anfallare hela sista halvtimman (det är sånt självförtroende som tre SM-guld ger), men den grönvita pressen gav inte mer än ett bra läge för Paulinho - och det kom på en fast situation. När Dembo Tourray ägnade sig åt ohygglig maskning med en inspark en bit in på stopptiden brydde ingen i Hammarby sig om att påpeka det för Jonas Eriksson.

De hade spelat 90 minuters tätt derby, klarat sig undan en straff, fått ett par bra besked och en poäng med sig hem.

De var nog rätt nöjda så, trots allt.

REGELBOKEN

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM