Smärtstillande och vattenfyllda blåsor

Tuff etapp i Volvo Ocean Race

SPORTBLADET

Hej!

I två veckor har vi i Ericsson Racing Team varit på väg mot Baltimore på USA:s östkust. Men det känns som en mindre evighet sedan Volvo Ocean Race lämnade Rio de Janeiro i Brasilien.

Magnus Woxén.

De senaste dygnen har varit frustrerade med nästan ingen vind alls. Just nu blåser det knappt två meter per sekund och vi guppar fram endast två distansminuter före Brasil 1.

För min egen del har det varit en jobbig etapp. Redan efter tre dygn ramlade jag bakåt nere i båten och slog ryggen i en hård pryl. Utan att veta exakt vad som hänt så kan jag misstänka skador på revbenen eftersom jag fick gå på smärtstillande i en vecka.

Man känner sig som en svikare när man inte kan hjälpa till med de tunga sysslorna ombord. Det enda jag har klarat av är att styra båten hjälpligt. Det känns svårt – men vad kan jag göra?

Som om inte revbensskadan var nog så drabbades jag för ett tag sedan av värmeutslag. Det är en slag bakterie som ger stora vätskefyllda blåsor. Jag fick dem både på ryggen och på bröstet och de kliar nått fruktansvärt.

Lägg sedan till smärtan från revbensskadan så kan ni säkert räkna ut att jag har haft svårt att sova de senaste dygnen. Och om jag trots allt somnar så är det extra svårt att komma ur sängen igen

På den här etappen har vi också haft problem med flygfiskar som landar på båten på nätterna när de inte ser oss komma. De är inte större än strömmingar men de är otäcka att få i ansiktet när man står vid rodret på natten.

Sedan letar de sig in lite överallt och efter ett par dagar börjar det lukta rutten fisk från segelsäckar och tamp-bagar som står på däck. Det är ingen trevlig lukt.

Bland de problem som inte har med kappseglingen att göra är nog ändå maten vårt största bekymmer just nu. Vi fick nästan bara med oss potatismos från vår container i Rio. Vår nye kapten John verkar vara van vid betydligt bättre kost så han är måttligt nöjd med spanjoren ombord som är den som ansvarar för matförrådet.

Men den stackaren försvarar sig med att det fanns inget annat att ta med. Själv tycker jag inte att det är ett stort problem, även om till och med jag är ganska trött på pulvermos just nu.

Vi kan nog räkna med att det blir bättre käk på nästa etapp om vi har kvar samma skeppare som nu. Men så långt som till årgångsviner och en egen kock ombord, som de hade under jorden runt-kappseglingarna på 70-talet, kommer det nog aldrig att gå

Trots allt börjar vi se slutet på etappen och på tisdag kväll är vi nog framme i Baltimore. Som alltid ska det bli skönt att komma fram, men sedan hinner det bara gå ett par dygn så längtar vi ut igen. Sådant är livet för en havskappseglare.

Vi hörs!

Magnus Woxén ([email protected])