Hyséns besvikelse inget mot min egen

SPORTBLADET

Vårdagen var så grön och vacker och katterna på sådant lekhumör och FA-cupens final så fylld av den klassiska finalens tecken att jag nästan förlåter Glenn Hysén för hans partiskhet.

Men bara nästan, för just den uttalade partiskheten var den enda fläcken på tv-sändningen av finalen. Henrik Strömblad följde spelet med återhållen iver och med historiken instucken bara när det kändes motiverat.

I studion var Tommy Engstrand den spirituelle samtalsledaren och extra lyfte det när gästerna Bo Petterson och Billy Lansdowne råkade i oregisserad dispyt.

Men så var det Glenn Hysén, hans besvikelse när West Ham gjorde 3–2 var fansbesvikelse, inte något en expertkommentator ska visa.

Men min Hysén-reaktion är bara en havsdroppe jämfört med den oceandjupa ilska jag och alla fotbollsfans känner över hur Svenska Fotbollförbundet behandlar oss när det gäller tv-avtalet. Ljugande politker får avgå, ljugande företagsledare entligas. Men när Lars-Åke Lagrell ljuger om att ppv-avtalet är klart är det bara fansen som reagerar. Det officiella fotbolls-Sverige säger inte pip.

Ishockey-VM, Viasat sänder mer än någonsin – men vårens ankomst, anonyma

lag och tv-sändningar där spänningen konstskapas likt en Potemkinkuliss – vi är många som gäspar. Eller stänger av ljudet när Åke Unger försöker slå rekord i att prata upphetsat utan paus.

Claes Runheim i rollen som den självutnämde store programledaren med de vassa frågorna visar sig dessutom när eftertexterna rullar inte vara en dålig rolltolkning utan på riktig.

Kampsportkanalen Fight Plus finns nu också hos comhem. Kabelbolaget som fortfarande är ensamt om att distribuera nostalgikanalen ESPN Classic Sport.

På tal om

nostalgi. Vilken härlig efterfest i Viasat Sport 2 när en kavalkad med alla finalmålen i FA-cupen 1960 fram till 1992 visades. Fest för fotbollsälskare, fest för alla som tycker engelsk tv-sport är bäst.

Frank Östergren