En sista sändning utöver det vanliga

SPORTBLADET

Det är något med stora matcher.

Något som får annars rätt trötta människor att tända till. I går hände det två gånger.

I den mest upphaussade Champions League-finalen i svensk mediahistoria behövdes bara ett par minuters sändningstid för att förstå att det var något riktigt stort på gång. Claes Runheim var tänd, Thomas Nordahl var tänd, Glenn Hysén var tänd, Henrik Strömblad var supertänd – till och med Cain Dotson hade vaknat till i studiosoffan.

Och visst blev årets sista CL-sändning något utöver det vanliga. Tre kvarts uppsnack gav oss nördar det mesta av vad vi ville ha av information. Och när matchen väl satte igång undvek Strömblad elegant att falla i fällan jag trodde var som gjord för honom, den om att snacka ihjäl matchen. Det märktes att han var tänd, men lika mycket som han var tänd var han fokuserad. Det är inte utan att jag undrar om inte Henrik Strömblad är Sveriges bästa tv-referent för närvarande.

Egentligen hittade jag bara ett par brister i sändningen. Den första är lätt att överse med. Studiosnacket var aningen upprepande. Inte minst kommenterades utvisningssituationen åtminstone ett par gånger för mycket. Värre var det att vi inte fick några intervjuer med någon av supersvenskarna. Hela säsongen har vi fått det en stund efter matchen, men i går blev det inget. Nog hade väl Scrubs kunnat vänta till efter Kung Henke fått förklara hur det kändes?

Tidigare på dagen började hockey-VM också. Kvartsfinalen mot USA kändes faktiskt lite spännande på förhand och även här var teamet taggat – betydligt bättre än tidigare i turneringen.

Dessvärre var inte USA det, och spänningen försvann. Men jag gillade ändå sändningen. Åke Unger var inte fullt lika på som tidigare och Jonas Bergqvist fick mer utrymme att faktiskt analysera.

Nu är det upp till bevis för SVT och Fyran att under VM matcha den nivå Viasat lagt ribban på.

Jonas Bladh