Det är svårt att låta bli fotbollen

SPORTBLADET

Jag misslyckades med mitt tv-tittande i går. Jag ville inte (just den här dan) vara fotbollssnobbigt kokett. Hade ingen lust att delta i nån diskussion om vilken sport som är bäst. Jag skulle titta på ishockey, bara.

Men det gick inte. Jag kunde inte låta bli att slå över till TV4-sporten när den började. Och sen Sportspegeln. Fast det var VM-final i hockey samtidigt.

VM-final, alltså.

Och några killar som skyndar mellan ett hotell och en buss i Visby, första samlingen, första träningen inför ett annat VM - det kändes mer.

För, det är löjligt, men jag älskar landslagssamlingar. Så länge det är det svenska herrlandslaget i fotboll som träffas.

Sportnyheterna är ju aldrig så roliga som sådana här dagar. Det kan inte bli dåligt.

Förmodligen borde jag ropa efter kritiskt granskande journalistik här, eller lite självreflexion från tv-redaktionerna.

Men sanningen är att jag nöjer mig med töntigt lite. Bara filma spelarbussen, spelarnas väg mellan bussen och träningsarenan, större och mindre världsstjärnor som joggar lite, gör lite bollövningar, skrattar lite med varandra.

Jag älskar såna bilder.

Och jag har inga argument för varför jag hellre ser Henke Larsson sucka och säga "okej" en gång till, än direktsänd sport som pågår och avgörs samtidigt.

Men jag är inte ensam om min fascination för fotbollsmän i blågula träningsdressar. Det rapporteras om tusentals i publiken på plats och rekord i mediabevakning av landslagets gotlandsläger.

Tv spelar en särskild roll här. Det är bara genom tv-nyheterna vi får se rörliga bilder. Att Zlatan och Freddie och Teddy Lucic faktiskt finns och går omkring. Vi får vara med lite, i spelarnas vardag. Får vara med på samlingen.

Det är ett banalt men svårslaget sätt att skapa nationell gemenskap.

Förmodligen effektivare än ishockey-VM, av den enkla anledningen att inte alla kan se hockeyn.

Och så påminner det så klart om vad som ska komma.

Bäst

Sämst

Malena Johansson