Inför VM måste man våga välja

SPORTBLADET

Här sitter man och kan inte annat.

Man är omättlig som ett bortskämt barn på julafton. Man vill slita upp paketen och hela tiden ha nya.

Vad jag pratar om?

Jo, om vårt blågula landslag. Man vill ha mer hela tiden. Mer nyheter. Mer reportage. Mer intervjuer. Mer analyser. Och efter gårdagens sportsändningar måste jag säga – jag är besviken.

Det var säkert inte TV4:s eller SVT:s fel.

Det var säkert så att allmän silenzio stampa rådde, att spelarna var onåbara (med undantag av Stenman och Edman, som Sportnytt träffat) att Shaaban fått munkavle och att Roland Andersson gått i inre exil.

Kanske satt de allihop i ett flygplan på väg till Göteborg.

Vad vet jag.

För det var ingen sjurättersmeny som erbjöds. Snarare ett

unhappy-meal stående vid ett bord som är fastskruvat i golvet.

Och trots Sportnytts sjysta intervjuer med Stenman/Edman, som jag rovlystet tog till mig, så måste jag ändå ibland förundras över Sportnytts prioriteringar.

Intervjun med Finlands förbundskapten Roy Hodgson var väl okej, men sen börjar redovisningseländet. Girot avhandlas, vilket är välkommet, men utan att det nämns någonting om själva poängen – att det slutavsnitt av banan som fick strykas var den kontroversiella grusvägsdelen.

Det går väl an, kanske. Men när det sedan ska pressas in ett fyraminuters inslag om en roddkille, då går det för långt. En roddkille! Mitt i värsta VM-febern! Som stjäl dyrbar Sportnytt-tid från inslag som skulle kunnat handla om Isakssons skada, Alexanderssons chanser eller helt enkelt en Karlsson-krönika.

Nä, ut med roddkillarna, det är mitt råd. Han är säkert superduktig, men han siktade på OS i Peking och det är fortfarande ungefär en halv Sahara i det timglaset.

Nu inför VM måste man våga välja OCH välja bort, och det är väl ungefär därför den här tidningen ser ut som den gör i dessa dagar.

Om det står en enda rad om den där roddkillen i detta Sportblad i dag lovar jag att i fortsättningen skriva alla mina krönikor med min vänstra fot.

Jonathan Jeppsson