Nu finns det bara en tennisdrottning

SPORTBLADET

Det hann knappt bli roligt så var det över. Jag kände mig lite ledsen. Och det gjorde säkert Eurosports utmärkta kommentator Maria Strandlund-Tomsvik också.

Serena Williams plockade isär Maria Sjarapova så effektivt, men ändå grundligt, att det blev ett antiklimax.

Den mediala uppbyggnaden inför finalen var blygsam, sporten tennis tynar ju sakta bort i det kollektiva svenska idrottsmedvetandet, men förutsättningarna var delikata.

På ena sidan den unga och vansinnigt talangfulla Maria – drottningen. På andra sidan den äldre, comebackande Serena – eh... också drottningen. För det är ju så med damtennis, det finns flera som aspirerar på kronan. Herrtennisen börjar och slutar med Roger Federer, däremellan finns Roger Federer.

Men så blir det ändå så här.

En förväntad superfinal på småtimmarna blir en ren utklassning. Spel mot ett håll, typ.

Jag hade önskat Strandlund-Tomsvik en roligare natt. Och ett par gånger efter Serenas kraftuppvisning rörde kommentatorn vid det också, kanske hade man önskat sig en mer jämn final.

Det blev en kort natt i tv-soffan men mästarinnans uppvisning var ändå värd den förlorade nattsömnen. Sjarapova är ung, men hon har aldrig sett yngre ut än i finalen i Australien och Serenas blottande av den löjligt perfekta tandraden fick mig att revidera tidigare teorier.

Kanske finns det bara en drottning ändå.

Tennis, i dag vågar jag till och med säga idrott, är aldrig bättre än mitt i natten, i januari, live från Australien.

Bara en enda fotbollsmatch på Canal+ på hela lördagen. Och den startade inte förrän 20.30. Då tar väl kanalen tillfället i akt och visar åtminstone en elitseriematch i en av sina tre kanaler som brukar visa liveidrott? Som reklam eller bara ren goodwill?

Nej, det gör man inte.

Man kör blott en match och håller den kvar på säsongskortskanalerna.

Trist.

Mattias Wikdahl

ARTIKELN HANDLAR OM