Fansens farväl av Pantani

40 000 hedrade ”Piraten” på begravningen - men idrottsrörelsen vände honom ryggen

SPORTBLADET

I går begravdes Marco Pantani och tusentals fans kom till Cesenatico för att säga adjö.

Men cykelkungen som skänkt Italien så många idrottstriumfer, lämnades alldeles ensam av sportetablissemanget och myndigheterna.

Först sorgen, sedan frågorna och nu den sista föreställningen. Marco Pantani begravdes i går på kyrkogården i badorten Cesenatico.

Sådan uppståndelse har det inte varit kring "il pirata" sedan han tvingades avbryta Giro d"Italia 1999. Polisen uppskattar att 30 000-40 000 människor kom till staden för att vara med vid begravningen.

Marco Pantani, som blev 34 år, var så glömd och så ensam att det enda han kunde göra för att få uppmärksamhet var att dö. I kyrkan i Cesenatico bjöd han på sin sista show och inte ens biskopen kunde låta bli att dra paralleller mellan döden och cykelsporten. Vägen till paradiset är den viktigaste av alla etapper, sade han till den stackars Pantani, som låg i sin kista i blå kritstreckskostym och med en svart snusnäsduk om huvudet. Italienarnas sinne för kitch trotsar all beskrivning.

Dagarna sedan dödsfallet flyter ihop i en sorglig sörja. Sida upp och sida ner med artiklar och kommentarer, polisens nakna fakta om Marco Pantanis sista dagar i livet, gråtande människor på tv, blommor som klistras upp på kalla järnstaket och rörande handskrivna meddelanden.

Och mitt i detta sammelsurium av äkta och falska känslor, en öronbedövande tystnad. Idrottsvärldens.

Fansen kom - i tusental

Pamparna och representanterna för alla de ekonomiska intressen som får cirkusen att snurra, har ingenting att säga. Varken erkännande eller fördömande, goda ord eller, varför inte, lite självkritik.

Pantani kommer att få en etapp uppkallad efter sig i Giro d"Italia.

Men borde han inte också få en medalj av läkemedelsföretagen som pumpar ut Epo på den hungrande idrottsmarknaden?

Nej, idrottsetablissemanget makade sig inte till Cesenatico och inte några andra myndighetspersoner heller, trots alla troféer som Marco Pantani burit hem till Italien. Är det dåligt samvete? Eller uppfattas hans död på något sätt som skamlig? Marco Pantani. P som i paria.

Men fansen kom, i tusental. Och flera före detta idrottsidoler har visat sin solidaritet med den bräckliga cykelpiraten. Alberto Tomba var med på begravningen och har liksom Diego Armando Maradona och den före detta landslagsspelaren Marco Tardelli uttalat sig om hur svårt det är att finna sig tillrätta i vardagslivet när sportkarriären är slut.

Vännerna sörjde

"Det förväntas att man ska hitta gnistan för att komma igen. Men vilken gnista? Det känns som att sjunka ner i kvicksand. Man är som ett barn, livrädd och vågar inte ens ropa på hjälp", säger Tardelli i en intervju.

När ska vi vakna till sanningen att idrotten inte alls lär människor att vinna och förlora, att acceptera livet som det är?

"Gå ut och se hur en cyklist är funtad. Hur många som hamnar i drogernas heta helvete innan de återvänder till sina sanna drömmar och (förgäves) försöker komma tillbaka", skrev Pantani i ett brev som lästes upp i kyrkan.

På de främsta bänkarna satt några av hans vänner från cykelvärlden och smakade bittert på ordens innebörd.

Under de senaste 13 månaderna har sju unga proffs- och amatörcyklister av olika nationaliteter dött, hastigt, tragiskt och obegripligt. Detta är bara början på massakern, säger många dopingexperter.

Söker sanningen om hans död

"Vila i frid, Piraten", stod det på en av lapparna utanför hotellet i Rimini. Men det lär dröja innan tystnaden sänker sig över kyrkogården i Cesenatico och ett av den moderna elitidrottens mest framträdande offer.

För i Rimini fortsätter polisen att leta bland medicinaskar, kokainsmulor och annan mänsklig drivved, efter den slutgiltiga sanningen om Marco Pantanis död.

Behöver vi den?

Kristina Kappelin ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM