BYTET ÄR GJORT!

Den nya generationen jagar svenskt EM-guld

Foto: Thomas Johansson
Marcus Ahlm, Kim Andersson, Jonas Källman, Fredrik Lindahl (ej med i EM-landslaget) och Jonas Larholm.
SPORTBLADET

Det har ältats och skrivits länge, men först nu står vi inför faktum. En ny tid råder.

En ny handbollstid.

Bengan och hans folkkära boys har ersatts av Linnéll och hans unga lirare. Framtiden tillhör Marcus Ahlm, Kim Andersson, Jonas Källman, Fredrik Lindahl och Jonas Larholm.

Kaféet på Avenyn fylls med sorlande lunchgäster. Någon slänger en blick på de tre grabbarna som smuttar café au lait och småpratar i skinnfåtöljerna bredvid de stora glasfönstren mot Göteborgs paradgata.

– Är det ett nytt popband, eller? undrar en kvinna som fikar med sin väninna.

Nog för att man skulle kunna tro att Jonas Larholm med sitt flikiga hår, egendesignade t-tröja och breda skinnarmbandsklocka har dragit ett och annat gitarrsolo, men det är på handbollsplanen som trion rockar fett.

Men ännu har Jonas Larholm, Kim Andersson och Fredrik Lindahl en bit kvar till hjältestatus à la Wislander, Olsson och Thorsson.

– Jag har märkt lite skillnad efter World Cup. Innan har det mest varit i Partille som folk känt igen mig men nu har det blivit lite fler människor här i Göteborg. Fast det kanske Lindahl varit med om förut? Han spelar ju i det riktiga Göteborgslaget, säger Sävehofstjärnan Jonas Larholm.

RIK:s Fredrik Lindahl tar inte chansen att hugga tillbaka, fastän den ligger framför honom lika öppen som hamninloppet ett par kilometer bort.

– Nädå – jag har inte märkt någon skillnad, säger Fredrik.

Tystlåten och sympatisk utanför planen. Snabb, aggressiv och genombrottsskicklig på planen. Det är så han beskrivs, 21-åringen från Hjo som kom till RIK 1999. Han är mästerskapsdebutant och var själv osäker på om han skulle få förtroendet av förbundskaptenen Ingemar Linnéll redan nu. Men att framtiden hör till den vältränade högersexan är det inte många som tvivlar på.

– Jag har fått ta mycket ansvar i RIK. Jag har på grund av skador fått spela en del på nio meter, vilket varit stimulerande. Det är bra att kunna göra fler saker och inte bara stå och vänta på kanten. Saker som jag är bra på i RIK måste jag försöka göra i landslaget också, säger Fredrik Lindahl.

Fredrik känner de två Sävehofstjärnorna väl. De tog guld tillsammans på ungdoms-VM i Brasilien 2003. Nu bildar de framtidens A-landslag. Men de är bara 21 och 23 år, har ingen brådska och väntar inga underverk i VM.

– Kroaterna var inte alls motiverade inför World Cup, men det lär de vara i VM, säger Jonas Larholm.

BÅDE JONAS OCH KIM ANDERSSON har haft sina internationella genombrott och är kända profiler och nyckelspelare i blågult.

Att Kim skulle hamna där såg handbollsexperterna tidigt. Hammarbys nuvarande tränare Magnus Grahn, då ansvarig för juniorlandslaget, lade märke till Kim direkt under Sverigecupen, handbollens motsvarighet till Tv-pucken.

– Han var en lång, gänglig, vänsterhänt spelare med bra spelsinne och skott men han hade en väldigt kaxig attityd, en attityd som man blev intresserad av men samtidigt var rädd för att den skulle slå över. Men han lugnade sig, anpassade sig i gruppen och förstod vad vi höll på med. Sedan gick det väldigt fort för Kim och första gången Bengt Johansson ringde och ville ha med honom i A-landslaget bad vi Bengan att avstå, för vi behövde Kim i JEM-kvalet, säger Magnus Grahn.

Jonas Larholms potential tog längre tid att upptäcka.

– Jonas var duktig, men ändå en i mängden. Men när jag kom Jonas nära under lägret inför JEM-slutspelet i Portugal insåg jag vilken storhet han har som människa och spelare. Sedan kom vi till mästerskapet och då kände man direkt att herregud, det här kommer att bli en världsspelare, säger Magnus Grahn.

Jonas Larholms egenskaper är för många en gåta. Han har trots sin lätta kropp en tyngd som skytt. Han har kört med personlig träning för att utveckla sin fysik, men det är andra saker som lyfter honom.

– Jag försöker komma runt med teknik och spelsinne, men det går inte alltid. Därför försöker jag bygga fysiken också. Det har blivit bättre, men det är klart att i vissa situationer är det svårt att ta sig förbi en gubbe som väger 120, säger han.

OM DET HANDLAR OM ATT LÄGGA PÅ SIG KILON för Jonas del, har Kim Andersson i höst haft en helt annan utmaning.

Han fick en chock när vågen stod på 110 kilo efter sommaren. Han blev ordinerad stenhårda intervallpass av klubbens fystränare Johan Knutsson, men trots det har de extra kilona påverkat hans spel.

Han har under hösten ofta fått frågan vad som hänt med hans fina skott, som han utvecklat under åren i Ystad.

– Jag tappade en del av spänsten. Jag skjuter mycket oftare med fötterna på marken nu än hoppskott som jag sköt tidigare. Nu är det svårt att hitta tillbaka till hoppskottet, säger Kim.

Samtidigt har Kim Andersson blivit mer av en allroundspelare, något som klubbkompisen Jonas är noga med att påpeka.

– Det är många som säger att Kim inte gör lika många mål nu, men han gör annat. Han är väldigt bra i försvarsspelet och han drar på sig väldigt mycket folk, vilket öppnar för mig. Jag tycker att han nästan varit bättre den här säsongen.

Det samarbete som Jonas och Kim har utvecklat i Sävehof är en guldgruva för framtida landslagsframgångar.

Sammanhållningen är en annan guldkälla.

– Det var inte lätt att slå sig in i landslaget tidigare. De som hade varit med länge höll ihop av naturliga skäl. Det var mycket snack om hus, bilar och barn när jag kom med – jag hade inte ens körkort, säger Kim Andersson.

– Det är roligare nu, säger Jonas Larholm.

Du är själv på väg att bli en av de stora profilerna – så vem är du egentligen?

– Jag är lite tankspridd och disträ, spontan. Dålig på att planera saker, men jag ska köpa mig en filofax" Jag försöker göra det som känns bra, jag är omtänksam mot mina vänner och tänker mycket på dem, kanske lite för mycket ibland. Men är det handboll är jag fokuserad.

Vilken bild vill du att svenskarna ska ha av dig?

– Det får bli som det blir. Jag har inget mål eller uppfattning om hur jag vill att det ska se ut. En del kommer att tycka om mig, andra inte.

EN ANNAN STARK PROFIL i det nya landslaget är Jonas Källman, en Växjöbo i Spanien. Som världsvan och etablerad vänstersexa kan han i dag skratta gott åt proffsäventyrets början, men de första dagarna kände sig den småländske kantjätten inte så stor på jorden.

Som 20-åring klev han av tåget i Ciudad Real, spansk handbolls nya maktfäste knappt 20 mil söder om Madrid, med resväskor i händerna och tvivlet bankande hårt i huvudet.

– Jag tänkte vad fan har jag givit mig in på, säger han.

Utan ett ord spanska i bagaget, bara två års erfarenhet i en elitserieklubb, utan en enda A-landslagsmatch och mamma Jeanette långt upp i norr.

– Visst var jag lite skrajsen i början. Bara tre fyra spelare och ingen ledare i klubben kunde engelska. Även om man ville börja snacka för att komma in i gänget så stod man som ett stort stolpskott. I Skövde var det två timmar hem till Växjö och blev det kalabalik kunde morsan komma. Jag har fått ta vara på mig själv och lösa alla problem. Går tvättmaskinen sönder får jag själv fixa det.

För att vinna respekt hos lagkamraterna - och det är inte vilka som helst, Ciudad Real dräller av landslagsspelare - lät Jonas sitt spel tala istället. Det blev en framgångsrik kommunikation. Tränaren Juan de Dios Román kände redan till svenskens egenskaper. Den förre spanske förbundskaptenen spanade in unga talanger under UVM i Schweiz där Jonas Källman gjorde supersuccé och blev uttagen i turneringens all star-lag. När Juan de Dios Román efter världsmästerskapet tog över Ciudad Real ville han ha den lovande Växjötalangen i sitt lag.

– Jag hade ett år kvar på mitt treårskontrakt med Skövde när en agent ringde för Ciudad Real. Skövde hade redan sagt nej till Ademar de León, en annan spansk klubb, så jag trodde att det skulle bli svårt, men tre dagar senare var det klart, säger Jonas Källman.

ÄVEN OM UTVECKLINGEN STAGNERAT något sista säsongen har tiden i Spanien varit framgångsrik. Ligaguldet ifjol är Jonas starkaste upplevelse. Han har blivit mer sydeuropeisk i sitt spel och nämns ofta i samma andetag som urtypen för framtidens nygamla kantspelare: de breda, långa, tunga och starka. Jättarna.

Skillnaden är att dagens kantjättar också är snabba och rörliga.

– Fysiskt har det inte hänt så mycket. Jag fick en bra grund i Skövde, men jag har blivit mer teknisk, vigare och ökat min spelförståelse. I Real är det mer individuell betoning och jag har byggt den egna skickligheten mer. Jag har jobbat mycket med skottekniken, att få mer snärt och att komma in i banan och skjuta över tvåan och trean. Landslagets nya spel passar mig och jag tror att det är så vi måste spela, har du skottläge så skjuter du. Det funkar inte längre att springa runt i cirklar ¿ motståndarna låser dig, säger Jonas Källman.

I enlighet med förbundskapten Ingemar Linnélls ambition ska svenska landslaget fortsätta att utveckla försvarsuppställningen 5-1-spel. Den traditionella svenska 6-0-uppställningen ska få ett fullgott komplement och i det mer offensiva försvarsspelet är Jonas Källman en nyckelperson, han är "ettan" ¿ centern som ligger framför de andra försvararna och förstör och jagar sönder motståndarna.

Jonas har fått en mer spanskinfluerad skolning till sin svenska handbollsgrund. Han är mer irrationell, mer aggressiv och en spelartyp som passar in i förbundskapten Ingemar Linnélls filosofi.

– Vi måste bli lite mer spanska i vårt sätt att spela, säger Linnéll.

Jonas Källman själv tror att det är nödvändigt att ha två försvarsspel.

– I dagens handboll är spelarna så duktiga och det finns folk som går upp på 14 meter och dyngar dit den. Ett lika bra 6-0 som ett 5-1 kommer att var nyckeln i VM. Vi måste ut och stöta mer, det är inget snack om saken. Får man en mix mellan spansk och svensk handboll blir det jättebra.

Jonas Källman själv är ett bevis på att en kombination av det sydländska temperamentet och den nordiska kylan fungerar alldeles, alldeles utmärkt.

LÅT OSS FÖRFLYTTA PERSPEKTIVEN till den 3 februari 2002, Globen:

15 sekunder återstår av EM-finalen, Tyskland leder med ett mål och förbundskapten Bengt Johansson sätter in Thomas Sivertsson med målvaktströja för att få ytterligare en utespelare. Det svenska laget inleder en falsk tjeck för att rädda förlängningen. Kombinationen ska avslutas med att Sivertsson sätter en spärr på en tysk försvarare vilket ska ge Ljubomir Vranjes en lucka att springa i. Avtalet mellan spelarna är att Staffan Olsson ska röra sig utåt kanten och spela till Vranjes, men plötsligt ändrar Staffan Olsson taktik. Han drar sig in mot mitten ¿ och skjuter.

Det tyska försvaret och målvakten Henning Fritz överraskas och sekunden senare exploderar Globen.

Marcus Ahlm, mästerskapsdebutant, har inte fått spela en minut i finalen.

Men han är en del av laget.

Det vinnande laget.

Hela innebörden av upplevelsen inser han inte där han sitter och följer Staffans bedrift och därefter den fortsatta tumulten med tyskarnas bortdömda mål och den guldkantade förlängningen.

Den djupa insikten kommer senare.

– Det fanns en avtalad kombination, men Staffan bryter avtalet och avgör med en individuell prestation. För att kunna göra det gäller det att man är väldigt trygg i spelet. Jag insåg under turneringen betydelsen av att ha varit med tillsammans och upplevt den här känslan som finns inför en semifinal eller final. Man måste vänja sig vid att vinna, säger linjespelaren Marcus Ahlm.

Linjespelaren Marcus Ahlm tillhör den yngre generationen i det nya landslaget, men har ändå en stark förankring bakåt i tiden. Han klev – tämligen ensam som nykomling – in bland Bengans boys. Nu ska han bygga den bro som ska förena det gamla med det nya. Han hoppas att folk har tålamod att vänta.

– Det förra laget vande sig vid att vinna. De gick in med ett stort självförtroende i turneringar och det är en sak som man ska lära sig. Ingen är glad om det går dåligt på VM, men oavsett resultatet får vi erfarenhet av tävlingsmomentet, kravmomentet på laget, hur man hanterar press och tryck inom laget, säger Marcus Ahlm.

Han värdesätter sina matcher med Bengans boys högt.

– Att ha spelat med dem får man verkligen se som ett stort privilegium. Jag hoppas att de stannar kvar inom svensk handboll och att man tar tillvara på deras kunskap. Bengan lyckades plocka ihop ett lag med begåvningar som saknar motstycke, säger han.

HAN ÄR SJÄLV EN BEGÅVNING, en stabil linjespelare som banar väg framåt, Magnus Wislanders ersättare, och en försvarsjätte. Att han skulle välja handbollen var dock ingen självklarhet. Före flytten till det tyska svensknästet Kiel har det alltid varit studiemöjligheterna för honom och hans sambo som styrt vägvalen. Någon pojkdröm om att bli proffs har aldrig grott i det skånska hjärtat. Det var först under tiden i Alingsås ¿ sambons studier i Göteborg gjorde att Marcus valde elitserienykomlingen AHK ¿ som Marcus fick riktigt smak för handbollen och linjespelet.

Efter ett och ett halvt år i Kiel inser han att livet som handbollspelare på heltid inte är så dumt. Förutsättningarna har gjort honom mer komplett, i fjol vald till Bundesligas bäste linjespelare.

– Jag har fått rutin, att man kan förutse vad motståndaren ska göra. Jag har fått ett bättre taktiskt tänkande, säger han.

Den taktiska skärpan kommer väl till pass i det nya landslagets spel. Rent konkret ställer det nya anfallsspelet andra krav på Marcus Ahlm.

– I Kiel och som landslaget spelade mer förr spelar man mycket med att linjespelaren står i spärr, att man som linjespelare hela tiden har kontakt med motståndaren. I vissa spelmönster som Ingemar har handlar det om att locka iväg motståndaren med rörelse, locka dem att titta fel, att stå på fel fot eller vända åt fel håll. Det innebär mer rörelse utan spärr och att på så sätt dra isär försvaret och där får man ju tänka lite annorlunda. Det är bra, för då lär man sig lite nya saker"

LANDSLAGET ÄR I BÖRJAN AV en lång resa. Nästa stora anhalt är Sfax i Tunisien och dit har spelarna kommit när tidningen nu är i din hand. Slutstation är Peking-OS 2008 även om det känns avlägset en grådaskig januaridag i Västergötland, första dagen på VM-lägret.

Det inledande passet genomförs i Boråshallen där biljettintresset inför följande dags träningslandskamp mot Island vittnar om att hemmaklubbens tappra ansträngningar för att etablera ett elitlag är livselexir nog för Sjuhäradsbornas drömmar om god handbollsunderhållning.

Barn och ungdomar flockas på läktaren och efter träningen får spelarna och nye förbundskaptenen skriva autografer på idolkort och i flickiga rosa dagböcker.

Intresset kring svenska landslaget är fundamentalt inte bara i Borås. Det finns en folklig förankring som flätats samman av alla framgångar som Bengt Johansson och hans spelare skapade under 1990-talet.

I samband med succén i World Cup i november kände ledare, spelare och förbund direkt hur intresset exploderade.

Ingemar Linnéll tar den här eftermiddagen vid där han slutade sist. Segern i World Cup var en oväntad framgång och det inledande lagbygget en noga planerad aktion.

Och det som för några månader sedan kändes som en nystart, är redan en vana. Ambitionen är påtaglig första passet, både hos rutinerade spelare som Stefan Lövgren, Ljubomir Vranjes och Tomas Svensson och hos de yngre förmågorna.

– Det är nästan så jag får hålla igen spelarna. Ändå kommer de direkt från seriespel, säger Ingemar Linnéll.

– Det fanns en enorm respekt för spelarna som spelat sedan början av 1990-talet, men nu när det är många fler nya spelare är det lättare för alla att ta sin plats, säger linjespelaren Marcus Ahlm.

Bygget av det nya landslaget har bara börjat och för att få ett stabilt slutresultat lägger man grunden gediget och långsiktigt.

En av hemligheterna i bygget heter "Vårt spel" och ligger i en plastmapp i Ingemar Linnélls svarta väska. Varje spelare har fått ett dokument på 25 sidor. Innehållet är början till landslagets nya spel, som utvecklas på golvet, framför datorn och vid diskussionerna mellan spelarna.

– Vi har satt ett spel som är lite enklare. Ska spelarna vara med och utveckla egna spelmodeller måste de vara med från starten. Vi kände att alla inte har varit helt inne i den spelmodellen som de äldre spelarna haft, säger Ingemar Linnéll.

– Det har blivit lättare. Med pappren kan du sitta hemma och titta igenom det till nästa gång man samlas och då tar det inte lika lång tid att lära sig det. Tidigare fanns bara namnen på kombinationerna så fick man lära sig på planen, säger Kim.

Landslagets nya spel kommer att vara mer avskalat: färre kombinationer med full attack, hög press och mer irrationellt försvarsspel.

– Det är inte lika många kombinationer och vi jobbar fram ett spel. Men det viktiga är inte hur många grejer vi har utan hur vi utför dem. Det hjälper inte att kunna tusen varianter om man inte gör dem bra. Vi får tillsammans utveckla detaljerna för hur vi vill röra oss i förhållande till varandra, säger Jonas Larholm.

Så gurburkens tid är förbi?

– Ja, det kan man säga. Men vi kanske plockar fram den någon gång om det verkligen behövs"

Petra Thorén (ARTIKELN PUBLICERADES I SPORTMAGASINETS FEBRUARINUMMER 2005)