Resmål: Zagreb

Foto: Montage
Luka Modric och Kroatien är det senaste EM-landet som fått besök av Sportbladets Erik Niva.
SPORTBLADET

Det bästa jag kan jämföra med är ett gigantiskt friluftsmuseum.

En dygnslång tågresa tvärs genom Balkan är kanske inte den mest utbredda semesterdrömmen, men en dygnslång tågresa tvärs genom Balkan är en intensivt lärorik ögonöppnare.

Varje gång tåget passerar en gräns – och det gör det ganska ofta – ser jag med blotta ögonen hur livsvillkoren utanför fönstret förändras dramatiskt.

En och en halv timme från den välmående turiststaden Thessaloniki skär vi in i Makedonien. Det grekiska alfabetet blir kyrilliskt. På åkrarna blir traktorerna till spadar, längs rälsen byts husen ut mot kojor.

När kvällen börjar skymma åker vi in i Serbien, och genast sänks hastigheten på tåget till hälften. Tydligen är nästan all serbisk räls så förfallen att 50 kilometer i timmen är maxfart.

Jag missar mitt byte i Belgrad med flera timmar. 23 timmars planerad restid förvandlas till 28.

Till sist kryper vi ut ur Belgrad, vidare västerut. I varenda liten stad vi passerar finns det politiskt klotter. ”Fuck USA”. ”Kosovo är Serbien”.

Över i Kroatien är hälften av husen vid rälskanten moderna, nybyggda villor. Den andra hälften är gråbruna tegelhus där kärvar av kulhål från de jugoslaviska krigen fortfarande sitter kvar i väggarna.

Balkan – detta namn som till hälften betyder honung och till hälften blod.

Balkan – detta vackra hörn av världen som aldrig kan bestämma sig för om det ska titta bakåt eller framåt, denna plats där ingenting någonsin kan tolkas utan fyrdubbla lager av komplicerade historiska kopplingar.

I september 2006 sparkade Lars Lagerbäck ut Zlatan Ibrahimovic, Olof Mellberg och Christian Wilhelmsson ur den svenska landslagstruppen.

De hade brutit mot reglerna när de gick på krogen.

I samma månad skickade den kroatiske förbundskaptenen Slaven Bilic hem Darijo Srna, Ivica Olic och Bosko Balaban från sin EM-kvaluppladdning.

De hade brutit mot reglerna när de gick på krogen.

Så långt likheterna – nu skill­naderna.

I Sverige vände vi ut-och-in på episodens betydelse för fotbollslandslaget.

I Kroatien svällde diskussionen till att gälla hela den nationella identiteten.

Balaban, Olic och Srna hade nämligen inte bara varit på krogen. De hade varit på Fontana, en konceptklubb inriktad på så kallad narodnjaci-musik, även känd som turbofolk.

Och narodnjaci – det är musik som historiskt sett är väldigt tätt sammankopplad med serbisk nationalism.

När Jugoslavien imploderade så var det till ett soundtrack av turbofolk, detta mischmasch av traditionella Balkan-klanger, moderna dansrytmer, lättklädda kvinnor och fosterlands­romantik.

– Det är ett av de mest intressanta kulturella fenomenen någonsin här. Turbofolk kommer alltid att förknippas med serbisk nationalism, Slobodan Milosevic och krigshets, säger kulturana­lytikern Branislav Dmitrijevic från Moderna Muséet i Belgrad.

Musikstilens mytologisering sprängde alla vallar i mitten av 90-talet.

Genrens största stjärna – den då 20-årige sexsymbolen Ceca Velickovic – åkte runt till militärläger och sjöng för trupperna. Vid ett av sina framträdanden träffade hon den mest ökände serbiske soldaten av alla: svenskbekante krigsherren Arkan Raznatovic, mannen som förvandlat Röda Stjärnans huligan­firma till krigets mest brutala paramilitära förband.

När de två gifte sig sände Milosevics statliga tv-kanal direkt i flera timmar, när bröllopsvideon släptes sålde den mer än 100?000 exemplar.

Så gick åren. Ett krig tog slut och ett annat drog in i stället. Arkan sköts ihjäl och Ceca arresterades, misstänkt för medhjälp till mord på den nye, Milosevic-fientlige premiärministern Zoran Djindjic.

Jugoslavien blev ett historiskt minne och nya barrikader restes runt nya gränser.

Ett fenomen spred sig dock vidare till alla olika delar av Balkan – och egendomligt nog var det just turbofolk.

I fjol gjorde den kroatiska dagstidningen Jutarnji List en undersökning bland sina läsare. Det visade sig att 43 procent av dem lyssnade på turbofolk.

Siffran var på många sätt häpnadsväck­ande hög, men innebar ju samtidigt också att mer än hälften av de tillfrågade inte ville befatta sig med musikstilen.

Kultur med serbiska kopplingar har fått en sorts underjordisk roll i Kroatien, då det offentliga samhället fortfarande undviker att förknippas med den.

Ingen kroatisk radiokanal har någonsin spelat fjolårets serbiska Eurovision-vinnare ”Molitva” och ingen konsertpromotor har vågat försöka arrangera en konsert med Ceca i Zagreb.

För några år sedan tvingades Snjezana Dolezil sluta som dramachef på den kroatiska nationalteatern, då hon planerat in en föreställning i Belgrad.

Hennes skådespelare vägrade att buga inför en publik som kunde innehålla serbiska krigsförbrytare.

I fotbollsvärlden kommer alla kroatiska lag i alla tider förmodligen att jäm­föras med bronslaget från VM 1998, ett lag vars betydelse det är omöjligt att över­driva.

Vid den tiden var såren från kriget fortfarande färska, och landet hade bara varit självständigt i några få år.

VM-bronset blev ett kvitto på att de hade anlänt, på att de räknades.

De största spelarna från 1998 – Boban, Suker, Bilic, Prosinecki – har för länge sedan passerat gränsen mellan människor och myter.

De beskrivs med ord som brukar vara reserverade för medeltida riddare. De sägs ha varit patriotiska krigare som slogs för sitt land, samtidigt som de var intellektuella gentlemän och Kroatiens bästa ambassadörer. Lyssnade de på musik så var det minsann på klassiskt eller antiauktoritär rock snarare än på serbisk turbofolk.

Nu har den generationen gått av planen, och Kroatien har börjat reflektera över vilken typ av spelare som tagit deras plats.

Kanske är det inte några sofistikerade världsmedborgare. Kanske är det inte ens några innerligt övertygade frihetskämpar, utan bara ett gäng extremt välbetalda unga män som kickar lite boll och går på turbofolkklubbar.

– Vi har länge vetat att våra fotbollsspelare inte är några akademiker, och vi har vetat att de flesta av dem gillar narodnjaci i flera år. Redan innan de åkte till VM i Tyskland gick de till en sådan klubb för att fira.

Milan Jajcinovic – kolumnist på dagstidningen Vecernji List – fortsätter:

– Den enda som inte följde med var Niko Kranjcar, som tillbringat stor del av sin uppväxt i Wien. Han sa att han inte gillade den sortens musik.

Till skillnad från sina svenska kollegor fick de kroatiska spelarna som skickades hem böta mer än 200 000 kronor var.

Jajcinovic är övertygad om att generationsklyftan mellan Slaven Bilic – 98:ornas mittback som nu blivit förbundskapten – och de nya spelarna var huvudanledningen till det hårda straffet.

– Ja, det handlar ju inte bara om en smakfråga, att Bilic är en hårdrockare som gillar annan musik. Det måste begripas på ett kulturellt plan också.

Det kroatiska fotbollsförbundets president Vlatko Markovic hyllade Bilic efter hans tuffa beslut – ”ett intellektuellt och moraliskt föredöme” – men försökte samtidigt desarmera kopplingen mellan sitt nya landslag och turbofolk:

– Laget består av hårda, envisa grabbar. Många av dem är födda utomlands, som söner till gästarbetare. Kanske får dessa folkmelodier – som vi är snabba att slå ner på – bara dem att känna ett speciellt band till sitt hemland. All narodnjaci är inte som Ceca.

För några år sedan var jag själv på narodnjaci-klubb.

Inför en av Sveriges VM-kvalmatcher hade jag intervjuat några medlemmar i Dinamo Zagrebs hård­föra supporterkärna Bad Blue Boys om fotbollens roll i de jugoslaviska krigen. Efteråt insisterade de på att jag skulle följa med ut på stan.

Sagt och gjort. Tio man knölade in sig i en liten personbil och drog iväg.

På en skum svartklubb i Zagrebs utkanter fick jag sedan höra hisnande historier om symbolik som tidigare varit helt okänd för mig.

Jag fick höra om vikten av serbernas trefingrade segertecken, om vilka spritsorter som förknippades med livet i skyttegravarna – och om vilken musik som betydde vilka saker.

Några av de mer ärrade killarna i baren struntade i dansgolvet och förklarade:

– För oss som var med i kriget är det här alltid tjetnik-musik, serbisk musik, men de yngre killarna i Bad Blue Boys struntar i sånt. De hatar Hajduk Split mer än de hatar Röda Stjärnan och vill mest bara dricka och dansa.

Den här skiljelinjen går genom hela Kroatien – ja, hela balkan – och det är egentligen inget konstigt med det.

Människor som upplevt och genomlevt ett krig kommer alltid tänka på ett annat sätt än folk som inte gjort det.

Vissa känner ett behov av att minnas bakåt, andra vill bara titta framåt – och det är väldigt svårt att peka ut några rätt och några fel i det.

Nu åker jag än en gång upp till Kroatiens nationalarena, Maksimir-stadion i nordvästra Zagreb.

Där står fortfarande monumentet som hedrar Bad Blue Boys för att ha ”startat kriget som gav frihet till vårt fädernesland” – många menar att ett supporterslagsmål mot Arkan och hans Röda Stjärnan-huliganer var krigets antändande gnista – men samtidigt finns det också gott om klotter om en ”New Blue Generation”.

Jag är här för att prata med en sorts galjonsfigur för den.

22-årige mittfältsmotorn Luka Modric är en av EM:s allra mest spännande spelare. Efter sommaren flyttar han visserligen till Tottenham och Premier League, men än så länge är han något så ovanligt som en färdig storstjärna som ganska få västeuropéer sett spela.

Först ber jag honom om hans egna minnen från VM 1998 – då Modric själv var tolv år gammal – och hans jämförelse av det laget och dagens Kroatien.

– 98-generationen är oförglömlig. Min favoritspelare var Zvonimir Boban, även om jag beundrade Robert Prosinecki väldigt mycket. Det kommer inte att bli lätt att upprepa den framgången, och den betydelsen den hade för den kroatiska nationen. Vi kommer alltid att minnas den med stolthet.

Du var med under VM 2006, när ni blev utslagna redan i gruppspelet. Vad gick fel?

– Jag har hört mycket snack om att vi spelare skulle ha låtit dålig stämning ta över, men jag kände det inte så. Stämningen var bra. Vi var tvungna att slå Japan, och sedan skulle det räcka med en poäng i sista matchen för att gå vidare. Och vi hade chansen mot Australien, men vi begick misstag och förlorade. Felen var en viss brist på koncentration och en stor brist på tur.

Tidigare har Kroatiens största styrka varit enigheten och viljan att offra sig för landslaget. Finns det någon risk att ni tappar den nu när laget fylls av spelare som inte minns kriget så starkt?

– Nej, jag tror att den patriotiska känslan alltid finns där med vårt landslag, den går aldrig att sudda ut. Varje

gång vi samlas så bär vi vår nationella stolthet med oss. Även om kriget har varit över i många år så bleknar inte våra minnen. Den där speciella känslan tar alltid över vårt lag.

Och från det ena till det andra – gillar du narodnjaci?

– Haha. Inga kommentarer.

FAKTA

Huvudstad: Zagreb

Statsskick: Republik

Area: 56 542 km

Invånare: 4,5 miljoner

Medellivslängd: 75,1 år

Medianålder: 40,8 år

BNP per capita: 15,500 US-dollar

Arbetslöshet: 11,8 %

Etapp 10: Thessaloniki–Skopje–Belgrad–Zagreb.

Hela luffens sämsta resa – och hela luffens bästa resa. Mobiltelefonen gick sönder en kvart före avresa, och när jag över huvud taget inte kunde kommunicera med omvärlden var det inte jättelyckat att de 23 planerade restimmarna försenades till 28. Samtidigt är det sällan som det är möjligt att sitta 28 timmar vid ett tågfönster, utan att ha tråkigt särskilt många minuter alls. Balkan är mycket av allt – men mer än något annat är det lärorikt. Och det gäller även från en tågkupé.

Landslaget

Vi har varnat för dem så många gånger att de knappast kan räknas som outsiders längre – utan vi får nöja oss med att konstatera att Kroatien är ett väldigt bra fotbollslag. Betygsfyran hänger visserligen löst, men det beror mest på anfallsproblemet som Eduardos otäcka skada har skapat. Förbundskapten Bilic tycks inte själv vara helt klar över hur han ska formera laget offensivt, men tanken på en ensam forward framför en offensiv mittfältstrio med Kranjcar, Modric och Rakitic är ohyggligt spännande .

Matchen: Prva HNL,

Dinamo Zagreb–Osijek 3–2.

Maksimirstadion rymmer 40 000 åskådare. Till den här matchen kom det kanske 1 000. Ligan var redan avgjord – Dinamo klara mästare – matchen loj och avslagen. Läktarna på Maksimir är fortfarande lika förfallna som när jag var här för tre år sedan – renoveringspengarna försvann visst någonstans på vägen – och det är svårt att se den kroatiska ligan som en serie på frammarsch.