Aftonbladet
Dagens namn: Tore, Tor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Sportbladet

Spanska sjukan

Niva berättar historien om en 88-årig jakt på revansch – i dag ska Spanien försöka mot Italien igen

I 88 år har de burit runt på den spanska sjukan.

I dag är de en enda match ifrån att äntligen kureras.

Spanien ska bara möta sina demoner och besegra dem först.

Ni såg bilderna på den där voodoodockan som börjat säljas i Spanien de senaste dagarna?

Med nålar färdigt instuckna i hjärtat och vristerna föreställer den en italiensk fotbollsspelare.

Det skulle gå att säga att Spanien har respekt för Italien inför ikväll.

Det vore också att underdriva något alldeles fruktansvärt.

Spanien – i alla fall de delar av landet som bryr sig om landslaget – går i detta nu igenom ett nationellt trauma.

När krutröken från gruppspelet skingrats och kvartsfinallagen parats ihop kunde inte tv:s nyhetsuppläsare göra annat än att sucka:

– Spanien ska möta Italien. Alltså samma gamla Italien. Det Italien som aldrig spelar fotboll, men som alltid vinner.

Det här var alltså ankaret på statliga TVE som pratade – en spansk motsvarighet till Jarl Alfredius eller Claes Elfsberg – och inte blev tonen annorlunda när nästa inslag började rulla.

– Italien, världsmästare i fotboll och världsmästare i tur, har slagit Frankrike tack vare att ödet än en gång var på deras sida.

22 juni – ett otursdatum

Överdrivet tonläge? Kanske det, men det är ju inte så att spanjorerna börjat tillverka voodoodockor och prata öde helt utan anledning.

I dag är det den 22 juni, och Spanien möter Italien i en mästerskapskvart.

Det har gått 24 år sedan de senast klarade sig förbi den här fasen av en stor turnering.

Tre gånger har de blivit utslagna just den 22 juni.

Och en tävlingsmatch mot Italien har de inte vunnit på 88 år.

I en internetomröstning på tidningen El País hemsida så uppgav 60 procent av de röstande spanjorerna att de skulle förlora.

Förbundskaptenen Luis Argonés stånkade tungt:

– Det var sannerligen inte det motstånd vi önskade oss. Complicado. Muy, muy complicado.

     

Alla känner vi till de stereotypa fördomarna som omringar den italienska fotbollen.

De spelar defensivt, de filmar, de fuskar... ja, ni vet, ni vet.

Spanjorerna kan också rabbla hela den där listan i ett rasande tempo – med en innerlig tro på precis varenda stavelse.

I de flesta övriga delar av Europa har synen på italiensk fotboll luckrats upp och nyanserats med tiden. De flesta har accepterat att den kanske inte enbart kretsar kring vaxade ben och vässade armbågar, trots allt.

Inte spanjorerna.

När Real Madrid mötte Juventus i Champions League häromåret så satte samma TVE ihop en dramatisk trailer för att hitta känslan.

Star Wars. Real Madrid och godhetens vita galacticos mot kraftens mörka sida epicentret för ondskans imperium.

När två italienska lag sedan ändå gick till final så vältrade sig tidningsmakarna bakom As i indignation.

– DeT borde vara förbjudet för två italienska lag att spela Europacupfinal. Enbart närvaron av ett är en tragedi för fotbollen.

De senaste dagarna har så upptrappningen kokats ner i en och samma bild. Den är tagen en sommardag 1994, då Italien och Spanien möttes i en VM-kvart som påstås förkroppsliga fotbollsförhållandet länderna emellan.

Spanien trillade boll, förde spelet, skapade chanser och missade dem. Italien knäckte näsan på en motståndare i eget straffområde, kom undan med det – och vann.

På den emblematiska bilden – den som bokstavligen talat täcker hela Spanien just nu – står den spanske mittfältaren Luis Enrique och pekar på den blodiga näsa som just krossats mot Mauro Tassottis armbåge utan att domaren sett något.

– Italien – vi har inte glömt detta, löd Marcas rubrik i onsdags.

Andreredaktören Roberto Palomar följde upp i sin krönika:

– När jag stannar på macken för att fylla på bensin står Luis Enrique och spyr blod bakom pumpen. När jag går på toaletten för att pissa står Luis Enrique

dubbelvikt över handfatet och torkar bort blod ur sitt vanställda ansikte. När jag klättrar i säng på kvällarna så är det någon som ligger bredvid vår fru – Mauro Tassotti.

     

Den italienska motelden då?

Jodå, efter några dagars vapenstillestånd så bemannades även de blå kanonvärnen. Efter ännu en provokation hade bägaren runnit över för Gennaro Gattuso.

Luis Aragonés hade hånflinat när hans avstängning kom på tal – ”om Gattuso är en viktig referenspunkt för det italienska landslaget så ska jag blir präst” – och nu garvade skäggets krigare tillbaka.

– Jag hoppas att Luis inte har som mål att bli präst. Han är nästan 70 år gammal. Då ska man ska ha kul och njuta av livet.

Gattuso kommenterade också all kritik mot den italienska fotbollskulturen – ”det handlar om olika kulturer, när vi spelar runt bollen som Spanien så visslar hela vår hemmapublik” – men det var först i nästa skede av presskonferensen som fotbollsrivaliteten verkligen svällde.

Under våren som gått har det vuxit fram en ny politisk spänning mellan de två nationerna. BNP-utvecklingar och arbetslöshetssiffror har mätts mot varandra. Zapateros spanska vänsterregering har anklagat det italienska styret för främlingsfientlighet, högermogulen Berlusconi har kontrat med att förlöjliga spanjorerna och deras nytillåtna homoäktenskap som ”för rosa”.

”Vi har en brist på självförtroende”

Hade Gennaro Gattuso månne något att säga om allt det här?

– Ja. Jag är chockad över att de har tillåtit det. Okej för att det är 2008 och att alla får göra som de vill, men äktenskapet måste alltid vara mellan en man och en kvinna. Att tillåta homosexuella att gifta sig är inte rätt.

Gattuso förklarade sig:

– Jag tror på familjen. Och tror du på familjen och på religionen så kan du inte hålla med om det som spanjorerna har gjort.

     

Allt eftersom avspark närmat sig har fler och fler av de spanska huvudpersonerna lockats fram för att ge sin syn på matchen.

Premiärminister Zapatero? Han lyckades kryssa undan för de känsliga politiska undertonerna, men kom inte undan med att låtsas som att det var en match som vilken som helst.

– Okej då. Vi har en förbannelse, en brist på självförtroende, och den måste vi bryta nu. Jag tror att vi klarar det. Jag tror att vi vinner med 3–2.

Inte 1–0 då?

– Nej, det tror jag inte. Det är inte på det sättet som Spanien vinner sina matcher.

En kroknäst Luis Enrique hade matchförhoppningar som var ännu lite mer rättframma:

– Vendetta. Vendetta. David Villa är från Asturien precis som jag, och jag skulle älska om han hämnades mig.

Något särskilt som talade för Spanien?

– Att Mauro Tassotti inte är på planen den här gången.

Nej, han är ju inte det. När Spanien springer ut på Ernst-Happel-Stadion ikväll gör de det – med Fernando Torres ord – ”för att möta de nuvarande världsmästarna, inte vår egen historia”.

Må så vara – men det är som det är med här matcherna. Historien tenderar att knacka på dörren, vare sig spanjorerna tänkt sig att öppna eller inte.

Mauro Tassotti är andretränare för Milan numera, och har fått en specialinbjudan till matchen av det italienska förbundet.

Det har till och med pratats om att han ska ta plats nere på bänken.

SENASTE NYTT

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Brennings blogg

Patrik Brenning

SILLY SEASON

Rykten & övergångar

Om Aftonbladet