Bank: Lisa Nordén lät inte tusendelarna stjäla showen

SPORTBLADET

Från där vi stod såg de förbannade nio tusendelarna ut som ett hån och en smäll.

Men Lisa Nordén, 27, stod inte där.

Hon kom fram, med medalj om halsen, och hade vunnit fast hon förlorat.

Lisa Norden med OS-silvret som bärgades efter stor dramatik.

Efter regnet blåste det upp, mörka moln drev in från norr, ­solen bröt igenom i stötar . Allt hände liksom på en gång, och över alltihop hördes ljudet av två ­stora helikoptrar som surrade som uppblåsta bålgetingar över Hyde Park.

Det var dramatiskt redan innan Lisa Nordén svängde in på upploppet tillsammans med schweiziskan Nicola Spirig, australiensiskan Erin Densham och amerikanskan Sarah Groff.

Sen blev det värre.

Lisa Nordén har flyttat till andra sidan jorden för att utöva sin idrott. Hon tränar 30 timmar i veckan, lever i kappsäck, har plågat sin kropp till bristningsgränsen – och en bit över den – för att komma så väl förberedd som möjligt för det här.

Men för det h ä r?

Hur förbereder man sig för att avgöra sitt yrkeslivs viktigaste uppgift i en duell, ­kvinna-mot-kvinna, som handlar om ­detaljer som är så små att de ryms på en fjärilsvinge?

Nio tusendelar? Förstår ni hur lite det är? Leif GW Persson hinner inte lösa ett mordfall på nio tusendelar. Björn Ranelid hinner sälja MAX tre böcker på nio tusendelar.

Nio tusendelar är ingenting.

Eller: Nio tusendelar är precis så mycket som man låter det bli.

IOK fick kalla in CSI

Lisa Nordén simmade 1,5 kilometer, cyklade 4,3 mil och sprang tio kilometer, när hon fällde sig fram över målsnöret – egentligen var det ett målband – var hon helt jämsides med Nicola Spirig.

IOK fick kalla in CSI för att reda ut vem som vunnit, men innan målfotot analyserats klart barfotadansade Lisa Nordén nere i målfållan.

Vi träffade henne en stund senare, då hade hon redan fått berätta allt om hur hon kände och tänkte för nyazeeländsk, slovakisk, tysk, schweizisk, australiensisk och svensk tv.

Hon pratade om att hon velat spara så mycket kraft som möjligt till de sista tre kilometernas löpning, ­inte slita för hårt, inte ligga ”för mycket i den röda zonen”, den som stjäl onödigt med energi.

Hon hade legat med i den främre gruppen genom hela loppet, sluppit att dras med i krascherna längre bak i fältet på cykelsträckan, och hon hade undvikit att gå upp och dra eller tugga för mycket motvind under den avslutande löpmilen.

Loppet genom publikmassorna i Hyde Park hade varit – det var Spirig som sa det – ”som att lyssna till för hög musik”.

Sen kom tystnaden efteråt.

Lisa Nordén imponerade precis lika mycket då, när allt var över. Intelligent, kvick, charmig, lika smart på engelska (hon bor i Canberra) som på svenska.

Hon berättade om skadorna, den inflammerade fotsenan, vaden, om uppförsbackarna och hur allt plötsligt föll på plats häromveckan i Davos.

Och så berättade hon om hur mycket vikt hon tänkte lägga vid nio tusendelar.

”Största som hänt mig”

Alla som arbetar med idrottares psykologi brukar lära dem att enbart tänka på sin egen prestation, att aldrig lägga energi på vad alla andra gör. Jag tror aldrig att den tesen haft en finare fanbärare än Lisa ­Nordén från Skåne.

– Den här medaljen är det största som hänt i mitt liv, sa hon.

Om hon nu kände att hon lyckats komma tillbaka från de tuffa skadorna, utvecklats som idrottare, hittat sin toppform och sedan klarat att vara som allra bäst just när hon ville vara som allra bäst – då tänkte hon inte låta det ögonblicket solkas ner av att en schweiziska som heter Nicola Spirig var nio tusendelar bättre.

Under presskonferensen tog en reporter från en spansk nyhetsbyrå mikrofonen och ställde en fråga till just Spirig.

– Har du tänkt på, sa han, att det här förmodligen är den bästa dagen i ditt liv?

Jag tyckte att det var en fantastisk ­fråga.

Spirig sa att det ju förstås var så, att det var den bästa dagen i hennes idrottsliv, men att det inte riktigt sjunkit in än. Men hur mår man när man står mitt i sitt största ögonblick i livet?

Bredvid schweiziskan satt en svensk silvermedaljör och sken med hela ansiktet.

Det var den största dagen i Lisa Nordéns liv också, hon lät inte nio tusendelar stjäla den njutningen från henne.

Det var fint, hon förtjänade den verkligen.