Bergström: Ett macholand med konstanta terrorhot

SPORTBLADET

SOTJI. Välkomna till Putinland, till ett ­rike där andra regler gäller.

Nu landar svenskarna i en sommarstad för vinter-OS, i ett macholand som räds pussande killar, där terrorhoten är konstanta men flygplatsen vaktas av unga tjejer som fått nya vantar.

Fingrarna är regnbågsfärgade.

Sportbladets Kristoffer Bergström.

Sloganen står överallt. Vepor hänger från hustak, flaggor fladdrar från stolpar, klistermärken skriker från bilrutor.

Sochi. Hot. Cool. Yours.

2007 tilldelades Sotji vinter-OS efter en sällsynt kraftansträngning av två ryska bjässar. Vladimir Putin fraktade ner tiotals ton byggnadsmaterial till IOK:s kongress i Guatemala City, konståkaren Jevgenij Plusjenko strök svetten från pannan och skrinnade runt på den provisoriska isbanan. Man berättade om en undangömd stad, mer som en förvuxen strandpromenad, som var 15 mil lång men bara har 300 000 invånare. Arenor fanns inga, däremot trängdes palmer längs dess Svartahavskust.

Om sju år kommer detta vara den optimala platsen på jorden för ett vinterspel, sa man, och lät påskina att pengar inte var någon bristvara. Om Lillehammer hade kostat 8,5 miljarder skulle man lätt lägga det tjugodubbla på arenor och infrastruktur.

Juryn föll för sockerorden och Sotji vann. Med åren tillät Olimpstroj, det för ändamålet skapade byggbolaget, att notan för vägar, hotell, pister, ishallar och läktare skenade till närmare 340 miljarder kronor. Någon gång formulerade reklamarna tre ord de vill att du förknippar spelen med:

Sotji är varmt, kallt och ditt.

Känner sig inte inkluderade

I huvuddrag går OS på två platser med sex mil emellan sig, liknande upplägget i Vancouver och Whistler 2010. Nere i dalen avgörs hockeyn, konståkningen och curlingen. Där är det varmt, bra dagar lunchar man utomhus i den femtongradiga solen. Uppe i bergen är det 1500 höjdmeter och kallt, mestadels under nollan och nederbörd, vilket gör att arrangörerna slipper använda det konstsnöberg man har bunkrat.

Skillnaden mellan hög- och lågland, mellan det varma och det kalla, förväntas bli påtagligt för skidåkarna. Inte nog med att man behöver lungor och luftrör som klarar den syrefattiga luften, därtill blir vallan mer avgörande än under en tävling i världscupslunken. Sand och smuts blåser upp med havsvinden som också kan orsaka kraftiga väderomslag. Soligt vid start kan bli störtskurar eller snömoln efter en mil.

Varmt och kallt, alltså. Men ditt?

Många är grupperna som inte känner sig inkluderade i Putins drömbygge. Knappast de som drabbats av Rysslands nya antihomolag, knappast de gästarbetare som tvingats hem till Tadzjikistan utan lön, knappast tjerkesser som fått kyrkogårdar skövlade för att ge plats åt arenor, knappast ryssar som blivit arbetslösa samtidigt som hundra miljarder kronor beräknas ha smort korruptionen, kanske inte heller de skidfans som nekats biljetter eftersom linbanorna till arenorna i bergen har för låg kapacitet och tvingar arrangörerna att köra med halvtomma läktare.

Putis vänner har byggt flygplatsen

Ditt? Mitt?

I går landade vi någonstans på mitten av den där milsvida sommarstaden, på en flygplats som Putin låtit två barndomsvänner bygga. Väggarna skimrade, de luktade som en nyköpt dammsugare, men i ett hörn skräpade glasull och murket trä. Tiotals funktionärer mötte oss i sina OS-jackor som designats med blommor och rutor och knalliga färger. Vantarna var i till synes homosexvänliga regnbågsfärger och ingenstans skymtade de tiotusen vakter som sägs skydda spelen från att någon av tidigare nämnda grupper ska få sätta avtryck.

Jag gick mot bussen. Den där vepan hängde också där. Jag tänkte att jag kanske hade läst den fel de första gångerna. I min enfald trodde jag att den var riktad till mig.

Tänk den dagen Vladimir Putin kommer till Sotji för att se hockeylaget och längdskidarna dra hem medaljer till vad han tror är sin ära. Han kommer att läsa på flaggorna och nicka tre gånger.

Varmt. Kallt. Och mitt.

ARTIKELN HANDLAR OM