”Hur fan kunde jag få komma förbi så billigt?”

Marcus Hellner minns ett ”väldigt skumt” lopp som gav honom OS-guld i skiathlon 2010

Foto: PONTUS ORRE
minnen värda guld Under OS-uppladdningen i Umeå slog sig Sportbladets Petra Thorén ner med svenske skidstjärnan Marcus Hellner. Det blev ett nostalgiskt samtal om Vancouver 2010, arga tjecker, knäckta norrmän och svenska medaljer.
SPORTBLADET

UMEÅ. Han vill inte köra loppet, men låter sig övertygas.

I två och en halv mil är Marcus Hellner likgiltlig, men sen möter han Alexander Legkovs blick.

Då händer något som han inte ens fyra år senare kommer kunna förstå.

Marcus Hellner vaknar pigg, men själen är fortfarande tom efter de senaste dagarnas besvikelse.

”Efter missen på 15 kilometer sov jag inte alls. Nu var jag rätt obrydd. Och minns ingenting av morgonen.”

Men han ska köra. Han har övertygats av förbundskapten Joakim Abrahamsson. Precis som Johan Olsson.

När svenskarna kommer till arenan badar den i sol. Den klassiska sträckan går smärtfritt. Stilen är Marcus svagaste, men farten är inga problem. Tjecken Lukas Bauer drar länge följt av ett pärlband av åkare.

Marcus Hellner finns där bakom. Obrydd.

”Jag hängde med rätt bra, det gick inte superfort. Man försöker bara göra det så avslappnat som möjligt och se vad som händer.”

Efter 7.5 kilometer vänder sig Johan Olsson för att se var han har de andra svenskarna. Marcus noterar det inte. Det finns ingen upplagd taktik, den växer fram spontant. I slutet av den klassiska sträckan kryper Johan upp i rygg på Bauer. Marcus Hellner och Petter Northug är en bra bit bak i fältet, nära varandra, bevakande.

Olsson och Bauer är först ut från skidbytet. När tjecken strular med sina handremmar drar svensken i väg. 

”Johan stack först och fick en liten lucka. Jag gjorde ingenting för att ta ikapp det. Sen såg jag att han fortsatte att köra. Jag tänkte att jag låter honom gå.” 

Ute i spåren skriker svenska ledare.

– Åtta sekunder Johan, ÅTTA SEKUNDER. Johan, åtta sekunder.

– Bra Marcus, bra jobbat. Härligt kämpat.

Marcus Hellner ligger med i täten av klungan bakom Olsson som har tryck i varje stavtag. Han hör ledarna.

”De förstod direkt att vi kör för Johan. Vi fick den matchningen också. Ju större lucka det var, ju mer positivt var det.”

Efter 18.75 kilometer är Anders Södergren uppe i klungan och han tittar efter kompisen, som nu har 13 sekunder till godo. Fransmannen Vincent Vittoz försöker sätta fart, men får det svårt. 

Svenskarna håller nere tempot på gruppen. Världen häpnar inför den cykeltaktik som utspelar sig. SVT:s Jacob Hård ryser i sin tv-hytt, det är bland det häftigaste han har kommenterat. Lukas Bauer är mest förbannad och vill knäcka en stav för Marcus Hellner.

”Man försökte inte vara i vägen för någon, men lusa ner tempot på ett snyggt sätt. Gick någon om gick man själv om igen. Man ville inte tränga ut någon, bara styra och ställa lite.”

När det blir körning är det på ryskt manér. Alexander Legkov har med fyra kilometer kvar 15 sekunder till Olsson. Han jagar ursinnigt. Marcus reagerar inte, bryr sig fortfarande inte.

Legkov stack, Angerer hängde med. Jag gjorde inget för att dra ikapp och Petter låg bakom mig. När Petter drog om mig hakade jag på. Jag var i skitbra form. När vi kom ikapp kollade jag i Legkovs ögon. Jag såg att han slet”.

Kvartetten har vittring på Olsson när Petter och Marcus plötsligt krokar ihop. Norrmannens stav går av. 

”Han tryckte sig inåt och jag for mot kanten. Det var jäkligt olyckligt. Jag har tänkt på det så här i efterhand. Jag tycker att det är sådant som händer. Jag hade ingenstans att ta vägen. Det var liksom ett stup där nere.”

Petter Northug får en ny stav, men har inte kraften kvar.

De går in i sista stigningen. Legkov är uppe nästan sida vid sida med Olsson. Han trampar frenetiskt på tvåans växel, hockeyfrillans långa tussar studsar nedanför mössans kant. Marcus orkar hålla i treans växel. Olsson svarar.

Uppe på krönet, in mot stadion och sista backen är det plötsligt en vacker svensk syn med två vitklädda åkare först.

Marcus Hellner är lugn, han vet att han har den bästa spurten. Då kommer plötsligt en öppning, han ser chansen, tar den men förstår inte.

”Jag kan inte säga att det jag gjorde var sjukt bra. Jag gick om Johan på innerspår i kurvan. Det var också en sådan där konstig grej, varför tog han ytterspåret för? Jag har sett på det efteråt och undrat hur fan kunde jag få komma förbi så där billigt?”

Marcus Hellner rinner ifrån. Formen är sjuk, han flyger fram. På läktaren står kungafamiljen och viftar med svenska flaggor och ropar. Drottning Silvia njuter och tycker att synen är underbar. Marcus är varm inombords.

”Jag var ruskigt pigg, då var det bara att släppa lös. Det var sjukt härliga metrar. Då insåg jag att jag skulle vinna loppet. Ett väldigt skumt lopp.”

Marcus Hellner slår av på farten, han sträcker armarna mot den blå skyn, han tar sig för huvudet. Han är lycklig, men bekymrad över att han snor guldet från sin landslagskompis. Tanken slås undan när han stopp- sladdar efter mållinjen och ser Johan Olssons ansikte. De möts i en varm kram.

”Att få vinna och sen vända sig om och se att Johan tar tredjeplatsen. Det var så jäkla häftigt.”

Petter Northug lämnar arenan sur över stavbrottet och de norska journalisterna vässar sina frågor. Marcus svarar. Samtidigt växer insikten.

– Svenskarna gav oss en riktig lektion i dag, säger Vincent Vittoz.

– Hela laget gjorde ett bra jobb bakom Johan. De försökte stänga fältet. Det var schysst, säger Dario Cologna.

”Sen var det så speciellt, på det sättet som det gjordes. Det var inte bara ett vanligt lopp. Det var inte bara ett guld, det var ett lagarbete.”

FAKTA

2010 vann Sverige fem OS-guld i Vancouver.

Vi har grävt ner oss i tv-arkiv, läst gamla tidningar, pratat med ledare och intervjuat guldmedaljörerna för att sätta nytt ljus på fem stolta kapitel i modern svensk idrottshistoria.

Du har läst om segrarna många gånger förut.

Du har aldrig läst dem berättade så här.

ARTIKELN HANDLAR OM