Okända detaljerna bakom kaosloppet

De inblandade berättar om kaoset: ”Var svart”

1 av 6
Foto: Pontus Orre
SPORTBLADET

SOTJI. Emil är vit i ansiktet, han är så trött att han har fått minnesluckor.

Sportbladet tog hjälp av de inblandade för att reda ut vad varken han eller tv-tittarna då visste.

Här är de okända detaljerna bakom bronsdramat.

Klockan är 22 och Emil Jönsson vinglar neråt vägen mot OS-byn. Snön är grötig som våt müsli, de sista hemvändande åskådarna sorlar i bakgrunden. Anna Haag går bredvid och stöttar sin kille, vad hände med hans balans?

Vid backens fot står deras följe i sina blå jackor. Mamma och pappa är bara två av de trogna fansen från Årsunda som följer sin sprinter. De kramas, grattar, vill höra mer av det som utspelades någon timme tidigare.

Emil försöker, men måste ge upp.

– Jag minns ingenting av sista delen av loppet. Det var alldeles svart.

Det är omöjligt

För att fylla i luckorna måste vi börja med Anton Gafarov.

I första semifinalen är hemmasonen redan på efterkälken när han bryter skidan. Han är överlägset sist, stakar upp för en backe, ramlar igen, tar sig upp och sniglar mot mål i en blandning av kämpaglöd och pajaskonster.

En ryss som redan är sist blir jättesist, tre minuter efter närmaste konkurrent, finns skäl att bry sig?

Ja, för den andra semifinalen försenas av Gafarovs skidpromenad. Emil Jönsson tar sig vidare från den, men de tio minuter han har tänkt få vila har reducerats till sju. Den tid han behöver för att trampa bort mjölksyran ur benen är kapad till en pissig minut.

Det är omöjligt. Emil vet det när han radar upp sig för sitt livs första OS-final i sprint. 2010 slogs han ut i semin, men då mådde han åtminstone bra på förhand.

Nu krampar ryggen. Benen är stumma.

Jönsson drar en rövare för att vinna vila. Tjuvstarten är illa maskerad, men 30 sekunder extra återhämtning är till hans fördel, om än bara som en morgontrött krake som snoozar en minut i hopp om att bli piggare.

När den riktiga starten går blåser fältet ändå förbi honom. Upp över backen, bort i horisonten, inget finns att ge, inget av den kraft som lett Emil genom prolog, kvart och semi.

Världen rasar samman

Hans värld rasar samman. Exakt de orden tänker han: VÄRLDEN RASAR!

En instinkt gör att han inte börjar gå utan fortsätter skejta. Det är lönlöst, men det är trots allt OS-final, då mjäkar man inte.

Upp över ett krön, ner för en backe och... och ett plockepinn av ben och stavar ligger i diket. Emil ödslar inte energi på att identifiera dem, han fattar inte riktigt hur många de är, utan passerar utan ork att öka farten.

Var ligger han nu?

I sista klättringen hör Emil en förföljare bakom sin rygg. Från sidlinjen gormar den svenske tränaren Rikard Grip att han går för medalj – medalj? – men det kan väl inte stämma?

Han tittar uppåt backen, där Ola Vigen Hattestad kämpar mot Teodor Peterson. Medalj? Med den här ryggen, den här känslan?

”Sina sista krafter” är en klyscha, men för att skaka av sig den efterhängsne rivalen tar Emil Jönsson i så att blicken svartnar. Han slutar ta in intryck från öron och ögon, minnet kopplas bort. Han ska bara upp, och när han når krönet ska han bara ner igen, runt kröken, in på stadion, förbi mållinjen.

Bröstet häver sig

En meter efter den dunsar han i snön. Bröstet häver sig. Aldrig förr i sitt 28-åriga liv har han känt en sådan smärta.

Publiken vrålar, någon går i mål bakom honom och försvinner ur hans medvetande.

Plötsligt är Anna där. Hon lutar sig över och pratar, men han ids inte svara. Bara lite mer vila, fler andetag.

Mörkret ska snart tätna, de två ska snart få vingla hem, den ene stödd på den andre, men först säger Anna något.

– Du har en medalj, oavsett hur den har kommit till dig.

Berättar själva om kaosloppet

En minut före finalen:

– När jag går i mål från semifinalen raglar jag fram till en testcykel och sätter mig på den. Då ropar de "en minut till start!". Hur fan ska jag hinna till start på det?

//Emil Jönsson

Starten:

– Det är inte den känsla man vill ha i en OS-final. Det känns förjävligt till och med. Man har slitit så länge och så kommer man dit och är stum.

Tjuvtricket:

– Man döljer det så gott man kan, tar en tjuvstart för att få 30 sekunder till, vad som helst.

//Emil Jönsson

Första uppförsbacken:

– Jag sticker i väg och känner att ryggen hugger och benen är stumma. När de andra åker ifrån tänker jag "det här går inte, det här går inte!". När man har en drömbild att man ska ta medalj kämpar man inte om femte eller sjätte plats, då rasar ens värld samman.

//Emil Jönsson

Fältet rycker ifrån:

– Jag har redan förlorat medaljen. Jag har gett upp. Jag är för trött, jag är för stum. Jag rasar ihop. Ryggen pajade.

Kampen fortsätter:

– Ens överlevnadsinstinkt är att du inte stannar. Det är för fan OS-final. Det är klart att det känns, det gör ont hela tiden.

Kraschen:

– Jag tänker "faaan" just då. 

//Anders Glöersen

– Jag hör bara ett vrål och någon som rammar mig. Jag får som en liten chock där och blir lite groggy.

//Marcus Hellner

– Jag kommer ner och ser att det ligger några killar på sidan av spåret. Man tycker synd om dem, man vill inte att en final ska avgöras så, men jag är för trött för att se vilka det är.

//Emil Jönsson

– Sedan börjar jag räkna hur många åkare som är framför mig. Jag känner att jag kan gå för en bronsmedalj.

//Anders Glöersen

Sista klättringen:

– Jag har hört om kraschen, men inte uppfattat allting. När åkarna kommer förstår jag inte hur Emil kan vara på tredje plats. Jag ropar åt honom att han har medaljen, att de andra inte orkar hänga med.

//Rikard Grip, förbundskapten, som står vid sista stigningen.

Halvvägs upp i backen:

– Jag är osäker vart jag ligger, då skriker någon att jag går för medalj. Då tar jag i allt jag har. Det svartnar upp för sista backen, sista halvan har jag knappt minne av. 

– Jag är så stum där, men när du kör för medalj har du ingen aning vad du får krafter ifrån.

//Emil Jönsson

– Jag måste bara vara ärlig att säga att jag blir stum i backen.

//Anders Glöersen

Upplopp:

– Jag tyckte att han ramlade före mållinjen. Jag blev rädd för att det var något med andningen, men det var ju inget som tur var. 

//Carina Rask Jönsson, mamma.

Målgång:

– Jag faller ihop på mållinjen i en kollaps. Ryggen, kroppen, allt bara rasar samman. Det var inte lyckan över medalj just då.

//Emil Jönsson

Skräcken:

– Jag går fram för att jag tycker att det vore otäckt om han har skadat sig, men när han säger att han bara är trött så då är det lugnt. 

//Teodor Peterson

Räddningen:

– När jag kommer fram och ser att han är helt vit och jag inte riktigt får kontakt med honom blir jag lite orolig. Sedan kommer Mats (Larsson, tränare) fram och då blir jag lugn. Då tänker jag att han bara har kört slut sig. Då blir jag glad att han kört slut sig så.

//Anna Haag

Lyckan:

– Jag är helt tom. Jag känner glädje och lycka att jag tog mig till final, det förtjänar jag. Om jag förtjänar medaljen får man diskutera. Många säger att jag fick den som ett plåster på såren för allt skit som varit hela året. De mästerskap jag varit i superslag och hamnat bakom, gjort taktiska missar... de molnen slog jag bort.

//Emil Jönsson

Framtiden:

– Det kommer ta år att smälta.

//Emil Jönsson

Sammanställning: Kristoffer Bergström & Petra Thorén

ARTIKELN HANDLAR OM