Wahlberg: Låt 2016 bli sensationernas år

Jag är trött på tråkig totaldominans

Foto: Foto: ap, dpa, pontus orre
galen glädje Från klassiker som ”Miracle on Ice” och Steven Bradbury, till svenska favoriter som U21-landslagets EM-guld och Charlotte Kallas stafettspurt i Sotji. Malin Wahlberg hoppas på lika mäktiga, oväntade idrottsögonblick nästa år. 
SPORTBLADET

OS-basketen, hundrametersfinalen eller Zlatans sista show?

Inget av det.

Ge mig underdogs som överraskar, favoriter som faller, skrällar och sensationer.

Ge mig minnen för livet.

För två veckor sedan satt jag på tåget från Lillehammer där Norge återigen krossat konkurrenterna i längdvärldscupen och kammat hem i princip varenda pallplats som gått att kamma hem.

Helgen innan hade Mikaela Shiffrin utklassat utförs-åkarna på ett liknande sätt och Frida Hansdotter konstaterade att dominansen var tråkig.

Tongångarna har låtit likadant när det gäller den norska längddominansen. Det riskerar att bli så tråkigt att publiken tröttnar på sporten.

Bara segrarna räknas – och knappt det

Det är knappt ens att norrmännen själva orkar hetsa upp sig över framgångarna.

– Många tror att det bara är att gå och hämta det, sa Therese Johaug och menade att norskorna hamnat i en lite otacksam sits där bara segrar räknas och knappt ens det.

Jag scrollade igenom mitt twitterflöde och såg att André Myhrer låg, smått sensationellt, trea efter det första storslalomåket i Beaver Creek och blev genast mer

exalterad än jag hade varit på hela helgen.

Hellre Bradbury än Bolt

Den enda som hade kunnat konkurrera med känslan var superdoldisen Simon Andersson som från ingenstans gjort en fantastisk andrasträcka i stafetten.

Det var då det slog mig.

Det är inte OS-duellen på 100 meter mellan Usain Bolt och Justin Gatlin, Zlatans sista show eller OS-basketen jag ser fram emot mest nästa år.

Allt kommer absolut att bli fantastiskt. Men bäst blir de okända, det otippade och omvälvande. De vi inte vågade, eller visste, att vi skulle hoppas på.

Jag vill ha underdogs som överraskar och favoriter som faller.

Jag vill ha Steven Bradbury-knallar, Vitryssland-smällar, mirakel på is och bobåkare från Jamaica.

Upplagt för ett magiskt sportår

Ni minns känslan när Charlotte Kalla spurtade hem stafettguldet som hela Norge redan hade räknat hem under OS i Sotji. Som i år när U21-landslaget plötsligt

gick och vann EM-guld och Sverige drabbades av John Guidetti-feber eller när en 21-åring från Malung blev silver-Stina med hela svenska folket.

Idrotten blir inte bättre än då.

När vi får nya hjältar och favoriter, när det omöjliga blir möjligt.

Med ett fotbolls-EM, ett OS och allt där emellan, innan och efter är det upplagt för ett magiskt sportår 2016.

Så ge oss skrällar och sensationer.

Ge oss minnen för livet.

2015 – det här var...

...Årets svensk. Zlatan Ibrahimovic. ”Vad händer den dagen Zlatan Ibrahimovic slutar?”. Svaret på frågan som ställts ett antal gånger är skrämmande nära.

Tomrummet som kommer att uppstå efter vår störste genom tiderna blir omöjligt att fylla. Det gäller att njuta så länge det varar.

...Årets grej. Skid-VM i Falun. Hajpen var total. Mästerskapet levde upp till den och blev en succé på alla plan. Charlotte Kalla, Johan Olsson och Stina Nilsson fixade den blågula festen och Sverige slog nytt svenskt rekord med nio VM-medaljer. Det gick inte ens att deppa över att Petter Northug snuvade Johan Olsson på femmilsguldet.

...Årets nej. Kevin Walker, Ali Khan, AIK:s förre vd Thomas Edselius, Växjö Lakers presschef Elisabeth Anderberg och Sofia B Karlsson är några av dem som, av olika anledningar, fått motta hot på grund av sitt jobb.

...Årets stjärna. LeBron James. Han spelade inte alltid sin bästa basket och överglänstes av Stephen Curry som sköt titeln till Golden State Warriors. Men LeBron är fortfarande den störste. Som ett bevis på det skrev han nyligen historiens mest lukrativa sponsoravtal med Nike som sträcker sig över en livstid.

...Årets förlorare. Fotbollslandslaget, damer.

Stängde ute media, fick kramp efter några minuter, var nära att missa slutspel och fullbordade sedan fiaskot med en 1–4-förlust mot Tyskland i åttondelsfinalen.

VM i Kanada var onekligen en enda stor besvikelse.

...Årets genombrott. Stina Nilsson. Fick egentligen sitt genombrott 2014, men det riktigt stora kom under hemma-VM där hon spurtade hem silver i sprinten, sprintstafetten och stafetten. Hann dessutom ta sin första världscupseger innan året var slut när hon vann sprinten i Davos. 

...Årets lag. U21-landslaget. När till och med ens icke sportintresserade kompisar messar: ”Den här John Guidetti, jag älskar honom!”, förstår man att det är allvar.

Med öppenhet, glädje och charm skapade U21-landslaget en fotbollsfeber som svenska folket törstat efter, tog sig hela vägen till EM-guldet och fyllde Kungsträdgården till bredden.