Flinck: Bästa insatsen någonsin i en final

SPORTBLADET

MALMÖ. De rankades som Sveriges sjunde bästa lag genom tiderna inför finalen.

Nu får framtiden utvisa hur mycket Kristianstad kommer att klättra.

Första halvlek var den bästa ett finallag presterat sedan systemet med en final infördes 2005.

Sportbladets Johan Flinck.

Under finalhelgen publicerade Sportbladet en rankning av tidernas bästa elitserielag på herrsidan genom tiderna, framröstad av tio experter med många decennier i handbollens tjänst.

Många höjde på ögonbrynen när Kristianstad under Ola Lindgren (2012–16) placerade sig sjua.

– Med bara ett guld, utbrast Alingsås tränare Mikael Franzén frågande.

Nu har de två guld och Franzén lär inte vilja eller kunna ifrågasätta juryns beslut en sådan här kväll.

Till skillnad från upplagorna före dem på listan, som kunde behålla laget år efter år, tvingas Kristianstad byta ut stora delar av förstauppställningen nästan varje säsong. Den som håller ihop detta Kristianstad till en och samma upplaga är Ola Lindgren.

Så även om man tappar sex–åtta spelare till nästa år kommer man att spela final nästa år också. Det är jag övertygad om redan nu och bara framtiden kan utvisa hur mycket Kristianstad kan klättra på den där listan (även om det är några oerhört starka lag man har framför sig).

Då var de chanslösa

För den första halvleken Kristianstad stod för här, och som innebar 18–6 i paus, var den bästa av ett finallag sedan systemet med en final infördes 2005.

Nej, jag har inte glömt Hammarbys mäktiga överkörning av Skövde i Globen 2007 eller Sävehofs utklassning av Guif i Scandinavium 2011. Kristianstads prestation före paus var strået vassare.

Alla var på det klara med att Alingsås var tvungna att vinna målvaktsmatchen, maxa sitt aggressiva försvarsspel och sätta kontringarna som skulle följa som en konsekvens.

Då...:

...mäktade Mikael Aggefors och Rickard Frisk bara med tre(!) räddningar i första halvlek samtidigt som Nebojsa Simic i den andra kassen hade makalösa 57 i räddningsprocent.

...vann Kristianstads niometersspelare varje man-man-duell framåt och spelade in till Fredric Pettersson på linjen som de ville.

...kastade inte Kristianstad bort en enda boll.

...hade inte Alingsås ett enda kontringsmål.

Och när Alingsås – som är bäst på kämpa i svensk handboll, som assisterande tränaren Dennis Sandberg sa inför finalen – inte ens tog returerna eller var först på de förlupna bollarna ute på planen utan vek ner sig så var man chanslösa.

Då blir skillnaden så här stor mellan Sveriges två bästa lag.

Svensk handbolls flaggskepp

Jag skulle vilja påstå att första halvlek är den bästa handbollen Kristianstad spelat mot ett svenskt lag.

Man har haft några oerhört starka halvlekar i Champions League och det här var definitivt på den nivån – och de gör det i en SM-final och inte mot europeiska storklubbar som underskattar svensk handbolls flaggskep och vet att de ändå går vidare från CL:s gruppspel.

Andra halvlek var inte alls lika bra från Kristianstads sida sedan det kommit en inte helt oväntad reaktion direkt efter paus där Alingsås faktiskt ”bara” låg under med sju mål ett tag.

Men matchen var redan avgjord i paus.

Visst, Nebojsa Simics insats sticker ut men det går inte att plocka ut en enstaka hjälte i finalen. Det här var, trots att jag jämförde dem med Real Madrid inför finalen, kollektivet Kristianstad som vann guldet.

Kristianstads supportrar håller säkert inte med om det i kväll, men handboll blir tråkigt när det är ojämnt.

Ändå: vilken makalös inramning publiken bjöd på i kväll.

Johan Jepson fick spela en del i första halvlek men fick också några minuter i slutet av matchen och några ”rader” av speakern när han byttes in.

Ett fint slut för lagkaptenen som varit med på hela klubbens resa från handbollens bakgårdar till finaler och Champions League och som nu lägger av.

Med två minuter kvar gjorde Jepson en high five med Mikael Franzén ute vid sidlinjen.

Ett ögonblick jag tar med mig och som visar så mycket vad den här sporten står för.