’Toppstriden känns svagare än på länge’

SPORTBLADET

Det blev seger för AIK mot Helsingborg med 2–1 efter en omdiskuterad straff.

Sportbladets Per Bohman var på plats på Friends Arena – och delar här med sig av sina analyser från matchen i fem punkter.

Sportbladets Per Bohman.

1. Kortsiktigt men inte klockrent, AIK

Om man i sista minuten ska leta i fotbollens ekvivalent av stormarknadens överbelamrade back med filmer och skivor – alltså i sörjan av kontraktslösa spelare – så har AIK fått jackpott. Chinedu Obasi och John Chibuike är två klasslirare som (väl i toppform) omedelbart kvalar in som allsvenska stjärnor.

Problemet?

Att AIK:s två korttidslösningar inte verkar bli kortsiktiga injektioner i jakten på SM-titeln. Skadebenägne Obasi är efter en enda fajt för klubben... ljumskadad, och har inte kunnat återhämta sig från förra helgens match mot Malmö FF. Och med Chibuike är det alltså pappersstrul: det kan dröja upp till två-tre veckor innan nigerianen blir spelklar för klubben. Det finns inget enklare än att vara en förnumstig baksätesförare, men det här känns inte klockrent, AIK.

2. Sömnigt hemmalag

Ett ord som sammanfattar AIK:s start på matchen: håglös. Hemmalaget vaggades in i den där meningslöst bedrägliga tryggheten med bollen, eftersom ett slipat Helsingborg oftast sjönk djupt i defensiven och bjöd på bollinnehavet. Vare sig Anton Salétros eller Denni Avdic är sprakande temposättare, vilket gjorde Ebenezer Oforis (inledande) frånvaro plågsamt tydlig. Aktive Stefan Ishizaki drog och slet i det där irriterande snöret till gräsklipparen, men spelmotorerna på innermittfältet hostade bara slött tillbaka. Passningarna var trött fantasilösa och de offensiva spelarna rörelsemönster begränsat lättläst. Enda sättet att bryta mönster var den långa lyran för att kvickt byta kant, men det utnyttjade inte AIK tillräckligt ofta.

Hemmalaget stank frustration, vilket kulminerade i att Ahmed Yasin unnade sig en serie okynnesefterslängar på Anton Wede.

3. Helsingborg var skarpare...

Visst, AIK hade mycket boll. Men det var bottengänget från Olympia som stod för de skarpaste aktionerna den första timmen. HIF:s offensiva spelare fick inte mycket matnyttigt att arbeta med, men gjorde mycket av lite. Matthew Rusike har en toppforwards egenskaper i sig, Jordan Larsson är nyttig, underskattade Martin Christensen sedvanligt påhittig och Bradley "Surprise" Ralani överraskande... vass.

Helsingborg var nära att ta ledningen redan i den första halvleken när Adam Eriksson bombade upp en bredsida i ribban. Kort efter vilan kom det, i mitt tycke, välförtjänta ledningsmålet via Ralanis gåpåanda och raka rörlighet.

4. Henke krävde "stake och kulor"

Inför matchen efterlyste den moderne ledaren Henrik Larsson mer "stake och kulor hos spelarna".

Om han med hänvisning till det manliga könsorganet menade laglojala spelare som disciplinerat underkastade sig tränarens matchplan, så fick "Henke" vad han önskade.

Defensiven var bergfast, men hade en uppenbar svaghet: fasta situationer och inlägg. Skåningarna är ett kortvuxet gäng som lider svårt vid den typen av artilleri. Där är AIK ett av allsvenskans starkaste lag, och det var egentligen bara från frisparkar, inlägg och hörnor som hemmalaget skapade farliga chanser. Det räckte för att AIK – efter två inläggslägen som HIF inte mäktade med att hantera – skulle vända matchen och vinna.

5. Svag allsvensk toppstrid?

Är det bara jag, eller känns den allsvenska toppstriden, rent kvalitetsmässigt, svagare än på länge?

Malmö FF har definitivt övertygat, men än så länge tack vare individuellt skickligare spelare snarare än ett överlägset grundspel. IFK Norrköping är – trots alla tapp – beundransvärt vassa, men inte lika blixtrande bra som förra säsongen.

Utmanarna till toppduon är väl i första hand AIK och IFK Göteborg. Två storklubbar som plockat poäng hela sommaren, men som spelmässigt definitivt inte övertygat. De krampaktiga segrarna över Helsingborg och Falkenberg tyder väl på en slags inneboende styrka, men ger inga övertygande bevis om att de här lagen på allvar ska kunna hota om det allsvenska guldet.