Äntligen, Västerås

Första segern mot Saik på 4 år - men spelet var ren kattskit

SPORTBLADET

VÄSTERÅS

2-1 till Västerås mot Sandviken i bandygiganternas första allvarliga möte i vinter.

Första VSK-segern efter sju förluster och två oavgjorda de senaste vintrarna, och nu 18 matcher i rad utan förlust.

Den självklara slutsatsen inför fortsättningen borde vara: "Fördel Västerås!"

Ändå är jag inte helt övertygad.

Det finns nämligen för Sandviken så gott om ursäkter att leta fram om man vill bortförklara nederlaget.

Och det vill man nog...

Förväntningarna var höga när Sveriges två bästa lag äntligen skulle mötas.

En repris av fjolårsfinalen.

Samtidigt en försmak av årets förväntade final.

Men då får vi allt hoppas på mycket bättre takter, när det bär av på Studenternas om exakt åtta veckor i morgon.

Ty detta var riktigt dåligt. Ren kattskit, om uttrycket tillåts.

Det var en bandyfest som kom av sig efter Västerås fina första fem-tio minuter.

Resten kan man sammanfatta som "dålig is, sämre domare, bra stämning, god korv, tappade bollar...".

- Sämsta matchen hittills i vinter här på Rocklunda, hör jag också en herre betygsätta på vägen ut efteråt.

Inte heller blev det något av det uppskruvade hatmötet mellan Rinat Sjamsutov och Magnus Muhrén. Ett enda frislag, inte en enda jabb.

Muhrén var närmast osynlig medan Sjamsutov, som använt de senaste dagarna till att flytta från Katrineholm till Västerås, dels regisserade 1-0-anfallet och dels skaffade sig flera bra lägen i andra halvlek - ett förresten direkt efter ett felpass från Muhrén - men där dålig is förstörde avslutningarna.

Lätt vunnen match-i-matchen alltså för Sjamsutov.

Annars var det två taktiskt skickliga lag som tog ut varandra, sedan Sandvikens försvar lyckats formera sig efter sin virriga inledning, där VSK också avslöjade lagets svaghet, nye vänsterhalven Daniel Mossberg.

Saik har mycket att skylla på

Visst var Västerås det bättre laget, visst är Västerås just nu Sveriges bästa lag, men om nu Sandviken letar efter speciella anledningar till nederlaget finns det faktiskt en del dom kan skylla på:

den bedrövliga isen (dock lika för alla);

att man fick börja andra halvlek med bara sju utespelare mot tio för Västerås - det klarade man förresten bra och kan, som det heter, "ta med sig";

domarspöket Håkan Nystedt från Strängnäs som Saik-are alltid känt sig förföljda av - minns Muhrén-avstängningen förrförra säsongen och lägg nu till

1) Daniel Erikssons matchstraff (på sin höjd tio minuters utvisning!),

2) att han blundade för Jonas Olssons vedhuggning mot Daniel Mossberg sekunderna dessförinnan,

3) den avgörande straffen (Michael Carlsson hade tappat bollen när han siktade in sig på Patrik Mattsson och föll!),

4) att Anders Östling dessutom fick slå om straffen sen han först missat (för att en Saikare rusat för snabbt in i straffområdet, något som händer vid nästan varje straff!).

Jo, Saikarna kokade av ilska efteråt, och något kan jag faktiskt förstå dom.

Den vanligen så balanserade tränaren Anders Jakobsson använde ordet "katastrofal" om rättskipare Nystedt, och Patrik Södergren sa direkt till honom, att "han var det sämsta jag varit med om".

Chans till revansch hemma i Sandviken om tre veckor, fredag 7 februari.

Senast Västerås slog Sandviken i serie eller slutspel var just på Jernvallen, 8-3 den 16 mars 1999, SM-semifinal inför rekordpubliken 5798, och att tiden nästan står stilla i denna sport ser man på vilka som gjorde målen den gången.

För Sandviken: Patrik Södergren, Henrik Hagberg och Daniel Eriksson.

För Västerås: Michael Carlsson 4, Per Fosshaug 2, Lars Gustafsson och Anders Hedlund varsitt.

Av sju målskyttar för fyra år sen var det bara Anders Hedlund som saknades på Rocklunda denna fredag.

Sandviken har inte förlorat mot VSK sedan mars 1999

ARTIKELN HANDLAR OM