Tänk att få skriva för en engagerad bandypublik...

SPORTBLADET

Det var en lugn vårvinterdag 1996.

Guido Guida, 34, är reporter på La Gazzetta dello Sport, Italiens största sporttidning.

Som vanligt ringde jag från mitt lilla hemma-kontor i lägenheten i Göteborg till huvudredaktionen på La Gazzetta dello Sport i Milano.

Jag arbetade som tidningens Nordeuropa-stringer och ringde varje dag med olika artikelförslag. Mest om fotboll förstås, men redaktionen nappade också på artiklar om friidrott, ja till och med om mer ovanliga saker som när Italien vann medalj i skid-VM för hörselskadade.

Därför ringer jag självklart glatt hem och undrar om det inte ska vara en artikel om SM-finalen i bandy, med 17.000 förväntade åskådare.

”En artikel om vad?” skriker dagchefen på sporten.

Övertygad om att han inte hört mig, kanske är det en dålig linje, upprepar jag:

”Om bandy!".

”Vet du vad f-n bandy är för något?” hör jag chefen fråga biträdande chef som sitter intill.

Det svar jag sedan får är ett enda ord, och det är ett ord som man varken kan skriva i italienska eller svenska tidningar.

Jag blir så perplex att jag bara lägger på, det är inte lönt att diskutera, budskapet är klart: ingen konstig bandy i tidningen.

Inombords känner jag mig ändå lite stolt. Jag vet något som de därhemma inte vet. Jag har upptäckt en skön sport, som de inte känner till.

”Dessa italienare förstår ju ingenting, tänka sig att de inte ens vet vad bandy är” mumlar jag för mig själv (och väljer att glömma att jag inte heller visste det innan jag kom till Sverige).

Dröm om min lycka när min italienska väninna Luisella, som någon månad senare kommer och hälsar på, vill gå och titta på ”en is-bollsport som hon hört att de spelar häruppe”.

”Bandy!” ropar jag.

”Nej, broomball”, svarar hon.

Broomball? Jag kastar mig över datorn, söker på nätet och ser att broomball visserligen spelas på is, men inte är det bandy, inte. Suck.

När jag senare återvänder till Italien och börjar jobba i Milano igen slår det mig att jag kanske är den enda journalisten på Gazzetta dello Sport som vet vad bandy är. Men ingen vill lyssna när jag vill sätta dem in i bandyspelets ädla konst.

”Lägg av Guido, kom inte med din bandy igen”, stönar de bara.

Medan jag inom mig fortsätter att gräma mig över att jag aldrig fått skriva om bandy.

Nu, sju år senare, får jag äntligen möjligheten, och dessutom får jag skriva för en insatt och intresserad publik.

Vilken glädje. Vad härligt det är när livet ger dig sådana här revanschtillfällen.

Det är precis som man säger i Italien, i det från början sicilianska ordspråket:

”Hämnden är en rätt som smakar bäst kall”.

Kall som isen på en bandyplan.

Översättning: Jennifer Wegerup