Först kommer Byn, sen kommer det inget alls...

Lasse Sandlin: Inget talar för att dominansen bryts

SPORTBLADET

UPPSALA

SM-finalen var inte särskilt underhållande, men den gav ändå ett bestående intryck.

Sällan har den nämligen som i år visat hur stort avståndet är mellan bäst och näst bäst.

Först kommer Edsbyn.

Sen kommer Hammarby, Sandviken och Västerås.

Därefter resten.

Hammarbys målvakt Andreas Bergwall hade inget att sätta emot i går.

Byn slår Hammarby med 6-2 i söndagens final. Byn slår Sandviken med 9-0 i den sista semifinalen, Byn slår utan problem Västerås med 7-4 och 4-2 i elitserien, de två enda tävlingsmatcher lagen mötts i denna vinter.

Det är klasskillnad på de svenska mästarna och övriga bandysverige, och jag är rädd/glad för att det kommer så förbli.

Inget talar för att hälsingarnas dominans ska brytas - i stället talar allt för att bandyns Big Red Machine rullar vidare mot nya triumfer.

På väg ut från finalen träffar jag Arne Argus, 81, bandyoraklet som gång på gång kommer med nya böcker om sportens historia, och han säger:

- Vi har en ny Boltic-era på gång. Boltic tog sju SM i svit. Inget talar emot att även Edsbyn fortsätter mot sju SM efter sina tre tagna.

- Man har en bra organisation, man har en publik som stöttar, man har en blåsfri arena med kanonis. Även om man förlorar någon spelare kommer man att kunna locka nya dit.

Det lustiga om man då tänker historiskt är att den Boltic-dynastin tog sin början 1979 med en vändning av samma slag som Edsbyns nya storhetstid började 2004.

Över 20000 åskådare

1979 låg Boltic under i halvtid med 1-3 mot Broberg men vände till 7-4 efter två mål av den då snart 37-årige Bernt "Bempa" Ericson, för övrigt en av de 23048 som fanns på plats på Studenternas denna söndag.

2004 låg Edsbyn under i paus med 2-4 mot Hammarby, det hann till och med bli 2-5, innan Byn via fem mål på raken gick fram till 7-5, och till slut blev det 7-6.

Den 100:e SM-finalen - alla omspel oräknade... - bjöd inte på något bra spel.

Tvärtom var det, åtminstone i första halvlek, en "hemvändarbandy" från båda lagen av det slag som inte tilltalar publiken.

Ändå kom till slut Edsbyns klara 6-2 att beskriva en klasskillnad mellan lagen.

Byns mittfält med den defensive Per Hellmyrs och Daniel Liw/Magnus Olsson/Jocke Hedqvist var så vida överlägsna Bajens Jesper Ericsson/Stefan Erixon/Andreas Eskhult/Christian Waaler, att det måste ha funnits nån inneboende respekt och rädsla hos stockholmarna.

Hank Williams på läktaren

Det hjälpte inte stockholmarna att man i sin femte final i modern tid ändå fick ett tidigt ledningsmål att luta sig emot.

Hammarby kan tydligen inte vinna. I varje fall inte SM-guldet i bandy...

Det kan däremot Edsbyn och de 34-40 busslasterna med rödblå supportrar sjöng också sin variant på "I Saw The Light", Hank Williams-låten:

"Vi är från Byn, bönder från Byn.

Armar, klubbor upp emot skyn.

Edsbyn på is, vilken underbar syn.

Hallelujah - vi är från Byn."

Joakim Hedqvist, Brobergs-Pelles pojke, var finalens man med två egna mål (1-1 och det skruvade 3-1-skottet), ett fantastiskt 50-meterspass fram till Patrik Rönnkvists

5-1 och dessutom ansvarig för det hörnskott som Jonas Edling så elegant slog in returen på till 2-1.

Till sist hade finalen även sina skönhetsfläckar: som Bajen-klackens inslängda brinnande facklor som lär kosta klubben 5 gånger 7000 kronor i böter.

Ändå var dessa inget mot de så kallade ordningsvakter, fyra till antalet, som jag såg brotta ned, och på marken oavbrutet misshandla, en enda åskådare.

Såna typer har inget i Familjen Bandy att göra och de ansvariga bör snarast ändra på den bemanningen till nästa år.

Allt om SM-finalen:

Lasse Sandlin