Holm: Längtar redan till SM-finalen 2014

SPORTBLADET

Målfest och publikrekord.

38 474 personer såg Hammarby besegra Sandviken med 9-4 på Friends Arena.

Hur det var?

Jag längtar redan till SM-finalen 2014.

Sportbladets Stefan Holm.

Det var uppdukat för tidernas bandyfest, men redan efter fem minuters spel hade spelarna i Hammarby tömt chipsskålarna och det som fanns att dricka i baren på Friends Arena.

Bajenfansen sjöng och dansade bakom Andreas Bergwall i målet. På resultattavlorna redovisades orsaken till den kollektiva, galna glädjen: 3-0.

Det brukar heta att man måste våga för att vinna, och som Hammarby vågade. Spelarna satte full fart framåt och fick utdelning direkt. Adam Gilljam, nyförvärvet från Broberg, gjorde de två första målen, men det var Ulf Einarsson som låg bakom dem. Den 31-åringe smålänningen jobbade fram den hörna som ledde till 1-0 och framspelningen till 2-0-målet var lika delar konst och idrott. Einarsson tittade upp, såg Gilljam komma i djupet och lyfte bollen över Saik-försvaret. Gilljam kunde plocka ned bollen och helt obevakad överlista Joel Othén på nytt. Bara en minut senare var det David Pizzoni Elfvings tur att trycka in en retur, sedan Robert Rimgård prickat ribban.

3-0 efter 4.45.

Drömstarternas drömstart

Det var drömstarternas drömstart.

– Det här kunde vi inte ens drömma om, förtydligade lagkaptenen Stefan Erixon under ett tillfälligt besök på avbytarbänken.

Sedan åkte han ut på isen, tog emot David Pizzoni Elfvings precisa passning och tryckte in 4-0. Allt talade för att guldet skulle hamna på Söder, men ni vet hur det brukar vara.

Mätta gäster slår sig gärna ner i soffan och blir sittande där. Det var precis vad som hände med Hammarby. Spelarna blev passiva och Sandviken är, har vi lärt oss genom åren, ett lag som aldrig ger upp. Ställningen var snart 4-3, men hemvändaren Kalle Spjuth såg till att Bajen kunde gå till halvtidsvila med en tvåmålsledning. Det kunde även ha blivit 6-3, men Misja Pasjkin hade inte koll på nerverna när han hade chansen att överlista Othén från straffpunkten.

Sandviken hade fortfarande guldvittring, vägrade ge upp hoppet om tredje raka SM-titeln.

– Det är bara ut och jobba i andra halvlek. Det är mycket som talar för oss, klargjorde Erik Säfström på sin väg till omklädningsrummet.

Visst, Christoffer Edlund fixade 4-5 från straffpunkten, men även i Hammarby finns det krigare. Den kanske största av dem alla, David Pizzoni Elfving, gjorde 6-4 på hörna med sitt patenterade slagskott. En annan spelare som är utrustad med lika mycket hjärta som talang, halven Robin Sundin, drygade ut ledningen till 7-4. Det var inte nog med det. Kalle Spjuth slog till igen innan Olov Englund fick avsluta målskyttet.

38 474 åskådare

Saken var klar. Hammarby hade vunnit den första historiska SM-finalen som avgjordes under tak, på dagen 106 år efter den första titelmatchen mellan IFK Uppsala och IFK Gävle.

Bortsett från att några ljushuvuden i den mäktiga Bajenklacken trodde att rökförbudet i Friends Arena inte omfattade bengaliska eldar var det en fantastiskt trevlig tillställning.

Jag längtar redan till SM-finalen 2014 och är förmodligen inte ensam om det. Det var mäktigt att svepa med blicken över läktarna och konstatera att det var i det närmaste fullsatt på långsidorna på det översta etaget.

38 474 åskådare.

Trettioåttatusenfyrahundrasjuttiofyra.

När publikrekordet från 1959 väl slogs var det med – håll i er nu – 9 626 personer.

Den lilla bandysporten hör bevisligen hemma i Sveriges största arena.