”Jag orkar inte hålla på med allt det här”

Guldtränaren sparkades från Luleå Basket

SPORTBLADET

Guldtränaren Jens Tillman sparkades från Luleå Basket efter att ha åkt fast för drograttfylla.

Nu berättar han varför han tog amfetamin och om känslorna efter det turbulenta dygnet.

– Jag hamnade i ett läge när man inte hittar någon annan utväg, säger Tillman.

Under söndagen sparkade Luleå Basket sin trefaldige guldtränare Jens Tillman från ingenstans. Senare under kvällen kom det fram att anledningen till avskedet var att Tillman åkt fast för drograttfylla.

Nu berättar guldcoachen om vad som lett fram till att han tog amfetamin den där kvällen och det senaste dygnets turbulens.

– Det har varit lite omskakande. Men det finns inget att gömma sig bakom och inga hemligheter. Jag står för det, det var dumt, men man har ju inte alltid... Vad ska man säga? Jag hamnade i ett läge när man inte hittar någon annan utväg. Sedan när det blev lite oftare och oftare blev jag lite orolig för man vill ju inte hamna i ett missbruk. Rädslan för att fastna blev större än tanken på att det kommer ut, säger han.

Det var i lördags som Tillman stoppades i en poliskontroll. Han testade inte positivt för alkohol och polisen såg inga tecken på att Tillman skulle vara drogpåverkad, men tränaren erkände ändå.

– Jag sa som det var, att jag faktiskt hade tagit amfetamin för ett tag sedan. Det var en så liten mängd men vi åkte in i alla fall och tog blodprov.

Vad var det som fick dig att erkänna?

– Jag vet faktiskt inte. Jag har tänkt på det själv... jag vet faktiskt inte. Det bara kom, jag orkar inte hålla på med allt det här. Jag orkar inte.

Misstänkt ADHD

Tillman har under en längre tid mått dåligt och misstänkt att han har ADHD. Det ledde fram till att han började ta amfetamin en eller ett par gånger i månaden.

– Det är så mycket som rör sig i huvudet och det är mycket tankar och man kan inte riktigt sova. Kroppen blir lite sjövild och till slut orkar man inte. Jag orkade inte helt enkelt.

Hur länge har du haft de här problemen?

– Problemen har jag haft länge, men just det här året har det blivit värre och värre. Det har varit mer och mer så att man hamnar i ett sådant läge där det inte finns annat att göra. Det har varit riktigt kaos. Det går att stöta bort och tänka bort och försöka hantera det, men till slut hamnar man i läget där det är så lite som krävs för att vara normal. Det (amfetaminet) var som en tvärtomeffekt för mig. Jag kände mig helt påtänd och speedad när jag inte använde det. När det väl var där på bristningsgränsen och man medicinerade sig själv lite grann, då släppte allt, det blev helt normalt. Som jag förstår det ska man få ett rus, men jag gjorde det för att bli av med ett rus.

Tillman berättar att han fått panikångestliknande känslor när det blivit för mycket runt honom och att hans jobb som tränare för Sveriges mest framgångsrika basketklubb på damsidan ibland har varit påfrestande.

– Litegrann så där. Samtidigt älskar jag ju basket och Luleå och allt som har med Luleå att göra, staden och människorna och allting. Man försöker bara jobba igenom det, men till slut går det inte och nu känner jag att det inte går längre.

Luleå Basket kände till att Tillman mådde dåligt och efter slutspelet fick han hjälp genom ett åtgärdsprogram. Beslutet att sparka Tillman togs i samråd med tränaren och klubben fortsätter att stötta honom.

– De behöver någon som kan vara hundra procentigt där nu och det kan inte jag. De har gjort allt för att försöka hjälpa till och fortsätter att hjälpa till. Det är enbart kärlek till klubben.

Vad får du för hjälp?

– Dels håller jag på att prata med lite experter och utredare och de är ganska överens om att det är enkelt att diagnostisera. Utan att de får göra en analys så kan de väl se att det är en grov bokstavskombination och det har man väl känt själv. Jag har inte fått det på papper, men prio ett är att få en sådan utredning för att få ordning på livet. Det är det enda jag vill, att få må bra.

Känns det bättre nu när du fått en diagnos, även om det inte är på papper?

– Jag tror inte att du förstår hur mycket bättre det känns. Det är verkligen en sten som fallit från bröstet. Jag behöver inte försöka gömma mig eller gömma det. Det är inte något som bara försvinner, men det verkar vara rätt många som bryr sig och har lite förståelse.

Vad har du fått för mottagande sedan du berättat?

– Sympatier. Många som säger att det bara är att slå en pling om det är något eller om jag vill prata. I går svarade jag inte på något alls, men det finns ingen anledning att gömma mig. Ingen anledning att skämmas. Det var det som satte stopp. Man ville vara en man, man ska inte visa något och vara stark. Nu i efterhand känner jag mig starkare när jag vågar erkänna och vågar komma ut. Att erkänna både för sig själv och för andra att man har problem och att man behöver hjälp. Men det är inte så lätt att göra.

”Det här var första steget”

Tillman hoppas komma tillbaka till basketen i framtiden, men det är ingenting han tänker på i dagsläget.

– Jag vill bara må bra. Det är det enda jag tänker på, säger han och fortsätter:

– Jag mår okej, det är en liten lättnad. Alla har olika tankar om en och det köper jag. Men jag vet inte, det känns bara som att det här var första steget till att verkligen ta hand om mig själv.

ARTIKELN HANDLAR OM

Adhd

Narkotika

Basket