”Goddag, mitt namn är Muhammad Ali – jag vill ha ett piano!”

Foto: Björn L Benkow
Mötet med legenden En het och fuktig sommardag 1971 åkte reportern Staffan Heimerson och fotografen Björn L Benkow, oanmälda, till Muhammad Alis ockragula jätte­villa i Cherry Hill utanför Philadelphia. Det som följde var ett unikt möte med en unik boxare och frihetskämpe. Här poserar Muhammad med frun Belinda och dottern Maryum utanför lyxvillan.
SPORTBLADET

Aftonbladets Staffan Heimerson om sin överraskande heldag med Muhammad Ali.

Aftonbladets Staffan Heimersson.

■ ■ Det var en fräckhetens belöning som gjorde att jag en het och fuktig augustidag i sjuttiotalets början fick ett dygn med Muhammad Ali och hade honom nästan för mig själv.

Alis comeback efter åren av ­avstängning – en politisk förföljelse på grund av hans inställning till Vietnamkriget (mot) – hade just börjat. Ali var ett celebritetsvillebråd på det sätt som i dag Madonna och Messi är. Han var dyrkad både som boxare och politisk symbol. Han var kontroversiell som omvänd muslim och som aktivist för svart frigörelse.

Suckande hade jag från Aftonbladet tagit emot uppdraget att skriva ett jätte­reportage under vinjetten ”En dag i Muhammad Alis liv”.

”Hur fan tänker ni?”, hade jag frågat chefen. ”Tror ni att manager och agenter skänker Alis tid till en blaska från Nordpolen? Det blir blankt avslag.”

Men tillsammans med en ohämmad och listig norsk fotograf tog jag en rövare. Fotografen hade luskat fram adressen till familjen Alis bostad – en långsträckt, ockragul jättevilla i Cherry­ Hill i Philadelphias utkant.

Tidigt en morgon åkte vi oanmälda dit. Det var en utpräglat vit stadsdel av lummig grönska och rikedom. Cadillac var ortens folkvagn.

Pyntade trädgården

Ali hade pyntat sin trädgård med små statyer. Gipsstatyerna föreställde svarta betjänter (!) och plågade små laståsnor. I ett stenparti fanns initialerna M A. Vid infarten fanns varningsskylten ”Håll er undan”. Framför ytterdörren fanns ett stålgaller. Chauffören fungerade som livvakt. Han fanns vid entrén. Han var storvuxen, bar pistol och hade svart bälte i judo. Hembiträdet hade licens att inneha skjutvapen. Barnen var förbjudna att leka utanför tomten.

Med en vit reporterlögn – hoppsan! – tog jag mig förbi livvakten och ringde på dörren. Ali öppnade. Jag sa mitt ärende. Den då 29-årige boxaren slängde inte ut mig. I stället sa han: ”Stig in. Vill du ha frukost? Jag har bråttom. Jag ska åka till New York. Jag har ett ärende där.”

Vi ställde oss i köket med bänkar och skåp i ädelträ. Vi drack pulverkaffe med konserverad grädde. ”Inga stekta ägg, inga cornflakes för mig”, sa Ali. ”Midjemåttet bekymrar mig.”

Den dåvarande hustrun Belinda kom ut och blandade sig också en kopp kaffe. Hon hade håret i hästsvans och bar – renlärigt muslimskt – en fotsid klänning. Hon var bedårande söt. Jag minns hur jag ville ta vara på varenda minut jag var inne i villan och uppskjuta att jag skulle slängas ut. Jag körde därför med min mest insmickrande stil:

”Hur”, frågade jag, ”kan man vara så söt, så tidigt på morgonen?”

”Därför att jag tittar på något sött”, svarade hon. Det var sin Muhammad hon betraktade.

Det morgontidigaste barnet, tre­åriga Marima, kom ut och krävde kramar. De två andra barnen, tvillingarna Redmond och Jamillah, knappt ett år gamla, fortsatte att sova.

Foto: Björn L Benkow
Ali får en puss av sin fru Belinda.

För första gången

Det var, såvitt jag förstod, första gången en journalist var inne i Alis villa. Aningen tankspritt visade Ali oss runt bland imiterade stilmöbler i vitt och guld. Hans religiösa lärare ­Mohammad Elijah, fanns på en oljemålning i rummet. I rummen satt ­anslag: ”Rökning undanbedes.” Ali tog oss till det 120 kvadratmeter stora allrummet med dess biografanläggning, och sedan till hobbyrummet. Entusiasmen kom, när han pekade ut mureriarbeten i en atriumgård:

”Jag bygger en bassäng. Bassängen ska ha en fontän. Jag ska ha en ljusorgel inne i fontänen så att vattnet växlar mellan rött och blått och gult och grönt.” Nu efteråt tänker jag: Ordet tacky är bara förnamnet.

Ali kysste sin hustru och sina barn farväl för att sätta sig i de arton mil långa, tråkiga köerna på New Jersey Turnpike in till New York. Det var då han sa till mig:

”Vi har inte pratat boxning. Vi har inte pratat om oss svarta. Kan du inte följa med mig i bilen?”

Vi gick ut i garaget. Där stod en nio­sitsig, förlängd Cadillac, en Peugeot som var kvinnofolkets shopping bil, en Dodge minibuss med säng och kylskåp, som Ali använt under sina föreläsningsturnéer vid universiteten, en A-Ford av 1929-årsmodell, som Ali skaffat sig för att han fann den lustig, en kopia av en Ford 1901, som roade honom ännu ­mera – samt en silvergrå Rolls Royce Corniche Cabriolet av senaste modell.

Vi satte oss i Rollsen.

Rollsen luktade ny och läder och ädelträ. Ali vred på startnyckeln. Rollsen mumlade. Men den startade inte. Ali vred en gång till. Rollsen höll sig fullkomligt tyst. Jag anade ett raserianfall eller ett nervöst sammanbrott. Men Ali höll sig cool och muttrade bara:

”Vilken bil! Den är den dyraste ­bilen i världen – och den startar inte ens! Vi får ta Caddien”.

”Varför denna lyx, Muhammad?”

Ali ville inte längre köra själv. Chauffören kom. Ali och jag sträckte ut oss i baksätena och jag minns nu efteråt min besvikelse: jag hade missat mitt livs första chans att åka Rolls, och den chansen smög sig. Men jag hade en fråga klar på min tunga: ”Ditt namn, Muhammad, förknippas med de svartas frigörelse och strävan efter jämlikhet. Varför då denna lyx?”

Det var som att vrida på startnyckeln – och Ali, till skillnad från Rollsen, tände. Under arton mil och tre timmar talade han. Oavbrutet.

”Jag har bara det nödvändigaste. Fatta hur det ligger till. Det är med mig som med president Nixon. Vi har ett arbete. Mitt arbete är att visa upp mig för de svarta. Sporra dem. Hetsa dem. Ge dem hopp. Presidenten har ett stort hem för sitt stora hushåll. Det är vad jag har också. Presidenten har limousiner som hämtar honom på flygplatserna. Det är vad jag också har.”

Alis tonläge på den tiden var nästan alltid lågt. Han talade pedagogiskt.

Han upprepade sig för att trumma in ­sina budskap. Han formulerade sig skickligt. Han försökte ingen gång att vara rolig.

Den allmänna bilden av honom vid den tidpunkten var ju den motsatta. Ali – gapig och utmanande och rapp i tungan.

”Sådan är jag bara inför mina matcher. Det ingår i spelet. Det är det som säljer biljetterna. Min plats är i gettona, hos mitt folk. Mitt ämbete förpliktigar mig att visa mig för dom. Okej, det är för att jag är celebritet som de jagar mig, precis som jag jagade celebriteter när jag var grabb. Jag sprang på gatorna efter Sugar Ray Robinson, Ray Charles och Ann Oaklie, hon med ­Annie Get Your Gun. Men jag är inte bara celebritet. För de hungriga och fattiga och utnyttjade, för dem som lever hopplöst, är jag en svart man som inte går de vitas ärenden. Jag är trotset och hatet. Jag står upp mot slaveriet. Den berömmelse boxningen gett mig, gör att jag kan hjälpa mitt folk. Mina svarta bröder tycker om det jag säger, Men de vita hatar mig för det. Sanningen upprör alltid.”

Foto: Björn L Benkow
I Muhammad Alis garage stod lyxbilarna uppradade. Bland andra en silvergrå Rolls Royce Corniche Cabriolet som för dagen vägrade starta.

Mer och mer radikal

Tiraden kan med dagens ögon fattas som forcerad och spänd. Men den speglar tidsandan några år efter 1968 – i Europa så revolutionär, i Amerika ett år präglat av morden på Martin Luther King och Robert Kennedy.

Ali blev än mera radikal. Kulspetspennan i min hand glödde mot mitt reporterblock:

”Jag säger, att den svarte mannen (termen afro-amerikan hade ännu ­inte satt sig) ska ha sitt eget land, där inga vita ska regera honom.” Vi körde sakta i motorvägens innerfil. I ytterfilen flöt medtrafikanterna fram och Ali pekade: ”Där sitter han, den vite amerikanen. Han är den ondaste mannen på jorden.”

”Eget land?”, frågade jag. ”Tror du verkligen, att den svarte amerikanen får ett eget land? I så fall hur länge dröjer det?”

”Allah har sagt, att alla människor ska bli fria. Ingen kan vara fri utan ett eget land. Alla krig har gällt land. Jag ska berätta för dig hur mina ögon en gång öppnades. Jag var 21 år gammal. Jag hade av en händelse hamnat på ett av Mohammad Elijahs möten. Han sa, att alla utlänningar är uppkallade ­efter det land som är deras. Engelsmän är uppkallade efter England, svenskar efter Sverige, kubaner efter Kuba, fransmän efter Frankrike och så vidare.”

Ali gjorde en paus innan fortsatte. ”Och jag lärde mig fråga: Jag kallas neger. Men var ligger då Negerlandet?”

Han hade armen om min axel: ”Slaveriet finns kvar. Det är slaveri, när svarta människor inte kan finna jobb i de vitas Amerika. Känner du hur tung historien är att bära?”

Men på min fråga, om han trodde på socialismen som en lösning på problemen svarade han: ”Jag kan inte tala politik. Jag är inte politiker. Jag är muslim.”

Ali var begåvad men nu med ett fyrtioårigt perspektiv kan man fråga hur mycket som bara var papegojaktig upprepning av de svarta muslimernas militanta slogans. Jag minns hans hängivelse, när han talade om den muslimske ledaren (död 1975):

”Muhammad Elijah är den störste svarte mannen. Han skakar regeringar. Han ger oss svarta riktiga namn i stället för slavnamn. Han gör hororna rena. Han får dem att klä sig i långa klänningar. Han omvänder de kriminella. Han är Guds sanna profet.”

”Aldrig korta klänningar”

Jag frågade om detaljen långa klänningar var viktig. Ali svarade: ”Familjen är kärnan. Sexuell utmaning är menlig. Min hustru går i långa, vackra klänningar och aldrig i korta.” Ali såg inga tänkbara broar mellan vit och svart. Där i bilen uttalade han sitt öppna förakt för ”förrädare” som Diana Ross, Emmanuelle Davis och Floyd Patterson, som hade gift sig med vita: ”De tror, att de har nått någonstans för att de gift sig med en vit. Men det får bara andra svarta människor att känna sig dåliga, när celebriteterna strävar efter vitt.”

Jag minns, att jag när jag skrev ut ­intervjun fann jag Alis muslimska tro övertygande. Men i backspegeln har muslimsk militans haft föga betydelse: Integreringen mellan svarta och ­vita gick på 90- och 00-talen bättre än någonsin förr.

Blandäktenskapen är många. Fler svarta ungdomar finns på universiteten. Den svarta medelklassen växer och flyttar till storstadsområdenas villaförorter. Amerikas president är svart.

Med liknande allvar talar Ali om trygghet:

”Trygghet är att ha god ekonomi, ren moral och sann religion.”

Jag visste inte hur befogad – nästan profetisk – en fråga jag ställde skulle bli: ”Störs inte din trygghet av att du som boxare kan bli punchig?”

Ali fnös: ”Jag har i slagsmål på gatorna varit med om farligare slagsmål än de matcher jag går i ringen.” I historiens ljus – och med Ali drabbad av Parkinsons – kan Alis uttalande då tolkas som övermod även om det råder delade meningar, om huruvida hans sjukdom varit ett resultat av att han ­tagit emot för många hårda slag mot huvudet eller vållats av andra orsaker.

På temat trygghet tog han upp ­exempel på boxare, som slarvar bort sina pengar: ”De är bara boxare och har ingen visdom. De investerar i nattklubbar och restauranger. De slänger pengar på fester och flickor. Jag såg mig om och frågade mig själv: Var finns de klokaste människorna här i landet? Jag svarade mig själv. Det är judarna. Hur investerar judarna. De investerar i olja och gas. Jag investerar som de.”

”Ska inte spå i barn”

I bilens baksäte frågade jag Ali: ”Vilka drömmar har du för dina barns framtid?”

”Man ska inte spå i barn”, svarade han. ”Vi äger inte barnen. De endast kommer genom oss. De har sin egen individualitet som de utvecklar och vi tränger oss på den med vår personlighet. Jag har inga drömmar för mina barn.”

Foto: Björn L Benkow
Ali med en av sina tvillingdöttrar.

När jag bad honom definiera lyckan blev han åter militant:

”Det finns ingen lycka. Bara strid. Gettona ska städas. Kanske kan jag hitta en enskild stund av lycka. En dag utan besök, en dag utan telefon, en dag med ett rent hus, rena barn och en god måltid.”

Muhammad Ali talade genom New Jersey. Men i samma ögonblick som vi körde in i tunneln under Hudson­floden fram till Manhattan somnade han. Han vaknade med ett ryck. Han hade ju ett ärende att göra.

Vi gick fyra kvarter i Manhattans hjärta. Scenen var den vanliga, när Muhammad Ali drog fram. Han tryckte alla händer han hann. Lastbilschaufförer i undertröjor kallade honom champ. En kvinna med Instamatic­kamera hetsade upp sig, när hon skulle ta en bild av honom och höll tummen för objektivet. Ali kramade småbarn. Han kallade alla svarta män för brother. Han gav autografer och under sitt namn skrev han orden ”Fred 1971”.

Ali skänkte gärna sig själv en blick. Han speglade sig i skyltfönstren, han kollade att kostymen satt väl och att han hade spänst i stegen.

Dags för ärendet – och då blev det cirkus.

Överdådigt palats

Ali stegade in i en butik under skylten STEINWAY & SON. Den Steinway som sedan mer än ett sekel tillbaka är champ. Steinwayflyglar finns i konsertsalar världen över.

Steinway säljer sina flyglar i ett överdådigt gammaldags palats med glaskupol. Där sitter profetliknande farbröder vid pulpeter och för räkenskaper. Från väggarnas oljemålningar blickar Händel och Chopin med stränga ögon. Ett templets stämning råder där inne.

Med Ali på plats blev stämningen bisarr: ”Vem säljer en flygel?”, frågade han.

En svartklädd försäljare kom med värdighet fram.

”God dag”, sa Ali, ”jag vill köpa ett piano. Ett stort. En flygel.”

Försäljaren frågade vilken sorts flygel det skulle vara. Ali svarade i lågt tonläge: ”Det ska vara till ett stort rum med grön matta. För att ge er en föreställning om vad jag tänkt migkan jag nämna att en flygel jag en gång såg i Houston, Texas. Den kostade sjutusen dollar. Det är en sån jag vill ha. Fast den ska vara vit.”

Försäljaren tittade med distans på den svarte kunden, som han  i n t e  känt igen, och frågade efter namnet.

”Jag heter Muhammad Ali och jag är boxare till yrket.”

Försäljarens skepsis ökade och förbyttes till avsmak, när Ali obesvärat satte sig ner vi en blank, svart, respektingivande flygel. Med sina två pekfingrar spelade han – ogenerat, rytmiskt, totalt omusikaliskt och med vart tionde nedslag fel – en låt som heter Mayday. Det är en låt som i Amerika fyller samma funktion som Gubben Noak i Sverige.

Stämningen i templet blev efter en stund mera uppsluppen. Verkställande direktören kom ner från templets allra heligaste rum. Han var mån om kontraktet. Svarta lagerarbetare smög sig in för att få en skymt av The Champ.

Foto: Björn L Benkow
Här testar Muhammad Ali en av flyglarna.

Fanns inte i lager

Ali fortsatte att med sin pekfingervals misshandla flygel efter flygel. Men den speciella vita flygel han önskade fanns inte i lager. Det skulle ta tid att bygga en sådan. Ali lät besviken som ett barn som lurats på tomtens besök. ”Tar det verkligen tre månader att få en?”

Försäljaren, som äntligen förstått att det en kund på riktigt som han ­hade på gaffeln, pekade på en flygel och avlossade den passande repliken: ”Black is beautiful!”

Ali var gripen av sin shoppingmani. Han lät sig övertalas och for ut i en harang: ”Jag måste tänka mig rummet. Jo, en svart flygel på en vit matta, det blir fint. Jag slänger ut den gröna mattan. Okey. Jag tar den svarta flygeln.”

Kontraktet skrevs. Ali var förtjust. Han ställde sig vid en riktig konsertmästare och beundrade dennes fingrar, när denne provspelade ett instrument. Med boxningsterminologi sa Ali: ”Jag förstår inte hur du kan, hur du kan ligga där och jabba med vänstern och ändå ha en sån precision med högern där ute på diskanten.”

Sedan började Ali orera: ”Jag ska bli den största pianomästaren!” Han spelade sin pekfingervals än en gång. ”Jag ska träna mig på flygeln. Träna, träna, träna! Sen ska jag vara den störste. Jag ska ge konserter i så stora salar, som ingen förut spelat i. Hela världen ska komma för att lyssna när The Champ spelar.

Försäljaren frågade: ”Hur då, Mr Ali? Med boxhandskarna på?”

Ali varvade upp sig. ”Jag är den mest kände kund ni någonsin haft. Jag ska göra den här firman känd. Ni kommer att rama in kontraktet och sätta upp det i ert museum. Jag är den störste därför att alla vet vem jag är.”

”Köpte just en flygel”

Ali satte sig sedan på ett rum på Hotel Hilton och talade med sin advokat. De diskuterade en stämning från en japansk promotor, när Ali plötsligt sa: ”Jag köpte just en flygel.”

”Vem i din familj spelar piano?” frågade advokaten.

”Ingen!”, svarade Ali. ”Jag skall lära mig.”

”Idiot”, insköt advokaten. ”Pianon samlar damm. Du samlar skulder.”

Trött och hungrig satte sig Ali någon timme senare i bilen och åkte den långa vägen tillbaka till Cherry Hill. Han kom hem till kramar. Han åt en majskolv. Han satte igång sin projektor. Han tittade på en vildavästernfilm.

”Jag har köpt en svart flygel”, sa han plötsligt och beskrev den.

”Avbeställ den!”, sa Belinda. ”Vi skulle ju ha en vit flygel.”

Den svarta flygeln avbeställdes. Ali skrev genast kontrakt på en annan. En vit med inläggningar i äkta bladguld.

Som åskådare hade jag betraktat Alis pianoköp. Jag tyckte då, att inköpsmetoderna var som ett kaleidoskop med skärvor från Alis själ. Spegelbitarna reflekterade hans själs komplicerade mönster. Det glimrade av högmod och slösaktighet, försynthet och skämtlynne, dårskap, habegär, respektlöshet och skådespeleri, självhävdelse och lekfullhet.

När jag många år senare erinrade mig detaljerna från min besynnerliga dag med Ali var det dock den fråga som mest brände i mitt sinne:

Fick han nånsin fart på Rollsen igen?