”Stephano”: Därför behöver jag en kniv

Skandalomsusade Starcraft-spelaren känner sig hotad

Varför hade ”Stephano” en kniv med sig ombord på ett flygplan tidigare i år?

Man är knappast förberedd på svaret.

På mindre än två år har Ilyes ”Stephano” Satouri hunnit göra entré som en okänd fransman från Paris, bli miljonär och världsstjärna, för att sedan meddela att han lämnar ”Starcraft”-scenen för gott. Han är nyss fyllda 20.

”Stephano” personifierar den känsla man kan få av att professionella ”Starcraft”-spelare lever efter en annan tideräkning än den gregorianska kalendern. ”Jag minns”, kan de säga, ”den gamla goda tiden”. Ofta talar de om mästerskap som bara ligger något år bakåt i tiden. När de med glansiga ögon romantiserar ”Brood war” får man för sig att den epoken utspelade sig ungefär i höjd med Renässansen.

Kanske beror det på att två år i e-sportbubblan – fullspäckad som den är av turneringar, resor, klubbyten, vinster, förluster och tillfälliga hem i proffshus – måste kännas som en evighet.

Har tjänat 1,4 miljoner kr

Ändå måste man påpeka att ”Stephanos” karriär – nu när han bestämt sig för att sluta – blev alldeles för kort. Det hände alltid något kring Ilyes Satouri i och utanför spelarbåset. Han kunde trollbinda sin publik och hans strategiska knep debatterades och analyserades av communityts experter. Med över 1,4 miljoner kronor blev han den spelare utanför Sydkorea som spelat hem störst summa prispengar.

Men trots de vänliga ögonen och det avväpnande leendet var han också en ”Starcraft”-scenens bad boy.

Han passerade gränsen för det osmakliga när han skämtade om att ha sex med minderåriga, ett tilltag som tvingade hans klubb Evil Geniuses att både stänga av och bötfälla honom.

Efter ett Dreamhack-mästerskap ifjol drack han sig så berusad på en nattklubb i Jönköping att han fick omhändertas. Bilden som sajten Rakaka publicerat visar hur Stephano, med solglasögon och nedstänkt t-shirt, eskorteras ut ur lokalen med en polis i varje arm.

Lägger ner karriären

Det kanske mest bisarra ”Stephano” gjorde – ett tilltag som får sin oroväckande förklaring i den här intervjun – var att han smugglade med sig en kniv ombord på ett flygplan tidigare i år – och twittrade om det.

Men vi börjar med slutet.

Din klubb, Evil Geniuses, gjorde en minidokumentär om dig nyligen. Där du uppgav att du kanske tänker sluta spela professionellt.

– Inte kanske. Jag sa att jag skulle sluta. Ju fler dagar som går, desto mer önskar jag att sluta. I början var hela den här upplevelsen väldigt underhållande. Jag lärde mig mycket av det. Min engelska har blivit mycket bättre. Jag fick möta nya människor. Det var en positiv erfarenhet. Men just nu tror jag inte att jag kan få ut så mycket mer av det. Förutom pengar. Men jag har tillräckligt mycket pengar nu för att möta livet och börja mina studier. Jag är ganska säker på att jag inte behöver vara hemlös nu.

”Jag har inte kul längre”

Men en del som slutar spela vill ändå fortsätta i branschen.

– Jo. Men jag spelade spelet för att jag älskade det. Men det har inget med casting att göra, eller att visa upp produkter. Det handlar bara om att spela det framför en publik.

Du saknar den passionen nu.

– Den är på väg att försvinna. Just nu känns det ganska enformigt.

Trots att ”Heart of the swarm” fortfarande är färskt?

– Ja. De två första månaderna med ”Hots” var underhållande för jag lärde mig nya enheter och grejer. Men om man inte räknar det där så är det alltid exakt samma sak. Över en ettårsperiod kommer man inte att se mycket förändring. Bara små detaljer. Och det är inte riktigt det jag vill ha ut av spelet. Jag har inte kul längre.

Du är ansedd som den kanske bästa europeiska spelaren. Vilka är kvaliteterna som gjort dig så framgångsrik?

– Jag tror att min främsta tillgång är att... hur ska jag säga... om jag vet att en spelare är bättre eller sämre än mig så försöker jag att inte bli påverkad av det. Låt oss säga att när jag spelar försöker jag att inte ha några känslor alls. Folk har noterat att jag inte har något stort leende på läpparna när jag vunnit turneringar. Eller tvärtom: att jag varit riktigt ledsen med tårar och allt. Däremot har det hänt att jag lagt mig till med ett leende när jag förlorar. För jag vill inte bli arg, då fortsätter jag bara att förlora. Det är som en ond cirkel. Så jag försöker förhålla mig positiv när jag förlorar, att inte låta mig påverkas det.

”Förnekar känslorna”

Du försöker vara rationell i en annars väldigt känslosam miljö?

– Just nu, i tävlingsspelandet, så finns pressen att vinna eller förlora en turnering. Pressen från publiken. Och för mig handlar det också om pressen från min familj. Jag har ju sagt åt dem att jag ska göra bra ifrån mig. För varje match känns det som om jag tänker på dem, att det vore illa om jag förlorade. Jag försöker förneka de känslorna.

Det har du lyckats bra med.

– Ja, det har jag. Och det är nog det främsta skälet tror jag.

Vad tycker din familj om att du är professionell spelare?

– Jag började med ”Starcraft II” när jag fortfarande gick på gymnasiet. Sedan fick jag min examen. Jag var tvungen att besluta om jag skulle bli professionell eller inte. Och jag hade ett långt samtal med min familj. Jag sa åt dem... för jag hade spelat sedan jag var 15... så jag sa att jag ville bevisa att det jag gjort inte bara var slöseri med tid. Att det faktiskt kunde innebära något bra för mig. Ge mig fördelar. Jag sa åt dem att jag skulle ta ett år åt att satsa professionellt och se vad som händer. ”Om jag misslyckas då lovar jag att sluta spela. Om jag lyckas innebär det att jag har en talang jag kan utnyttja.”

”Vill ha en annan livsstil”

På frågan om var ”Stephano” växte upp svarar han ”lite överallt”. När han talar om sin familj menar han sina släktingar, ”vi är en stor arabisk familj”. Han kallar sig ”fransk-tunisisk”. Hans relation till sin mamma och pappa har inte varit okomplicerad och barndomen präglades av ständiga uppbrott och tillfälliga hem i Tunisien, Libanon, Syrien, Thailand, Australien och Frankrike.

– Jag fick byta vänner hela tiden och blev aldrig riktigt nära med någon.

Hans bakgrund hänger samman med hans beslut att sluta med ”Starcraft”. För ”Stephano” handlar det inte om att återgå till ett liv utanför e-sportvärlden, det handlar om att skapa ett liv han aldrig haft.

– Min familj är väldigt fokuserade på att man ska studera, få ett stadsliv, få en familj. De vill inte att jag ska leva ett flyktigt liv. Och det här livet är väldigt flyktigt. Jag kan vinna hundratusentals dollar på en månad, för att sedan inte vinna något det efterföljande halvåret. Så jag förstår deras synsätt. Jag tänker på samma sätt. Jag har alltid velat veta hur det är att ha ett liv där man vaknar på morgonen, man gör sitt jobb och man kommer hem igen och that’s it. Att inte behöva resa var tredje månad eller varje halvår. Jag ogillar inte min livsstil, jag vill bara ha en annan.

Spydde på toaletten

Vad vill du studera?

– Jag funderar på att bli ingenjör. I början hade jag planer på att utbilda mig till läkare. Men efter att ha skjutit på studierna i två år, och med vetskapen om att det kommer att ta nio år... det är typ elva års försening. Det tar för lång tid. Så jag valde något mer realistiskt. Jag är väldigt bra på matematik och fysik så jag satsar på att bli ingenjör.

Din ”Starcraft”-karriär har inte bara handlat om sportsliga framgångar, utan också kantats av skandaler. Förra året blev du omhändertagen av polis på en nattklubb i Jönköping.

– Ja. Jag hade precis förlorat mot (den polske spelaren Grzegorz) ”Mana” (Komincz). Inför den matchen hade jag typ 20 segrar och två förluster mot honom. Att förlora mot honom i semifinalen gjorde mig väldigt, väldigt, upprörd. Så jag började dricka en massa. Väldigt snabbt. Jag blev så packad att jag kunde inte stå upp ordentligt. Jag gick till toaletten för att vila och det var då säkerhetspersonalen ringde polisen. Men jag gjorde inget dumt eller så, slog någon eller så. Jag spydde bara på toaletten.

”Dumt att ta med kniven”

Och i år twittrade du en bild från ett flygplan.

– Haha...

Du hade en kniv med dig ombord. Hur gick det till?

– Det var dumt. Jag ville inte ha en kniv med mig. Jag reste med handbagage. I bagaget hade jag också en Zippo-tändare. Precis när jag skulle passera säkerhetskontrollen bytte de personal. Personen som såg tändaren, eller kniven, var inte samma person som kollade min väska. Så när de kollade min väska hittade de tändaren. Då måste de ha tänkt att det var den grejen som pep. Och senare när jag gick på toaletten för att borsta mina tänder så såg jag att jag hade en kniv i min väska. Så jag tog en bild av det.

Men vem lade kniven i väskan?

– Åh, jag hade den för självförsvar. Jag tycker inte om att slåss, men jag gillar att ha en kniv med mig.

Du reser med kniv?

– Ja. Jag har blivit attackerad ett par gånger. Så jag försöker ha en kniv på mig.

Du har blivit attackerad?

– Ja.

Hur gick det till?

– Bara... när man är berusad på gatorna ibland...

Var då? I Paris?

– Ja, i Paris.

Stack de dig?

– Nej, inga hugg.

”Dålig på att slåss”

Hotade de dig med kniv?

– Nej, de hade inga knivar. De slog mig. Men att ha en kniv kanske skrämmer dem. Jag vill inte använda den, bara kunna visa den. Då kanske de sticker. Jag har aldrig använt den. Jag är väldigt dålig på att slåss. Jag vill inte slåss, jag har en kniv bara för att kunna försvara mig.

Förhoppningsvis slipper du använda den.

– Det hoppas jag också.

Alla de skepnader ”Stephano” antagit under sina två år i rampljuset kommer fram under vårt jämförelsevis korta samtal. Den rationelle som tycks se så nyktert på sin tid med ”Starcraft” och sin framtid som student. Den ungdomligt naive vars liv tycks dölja sanningar och erfarenheter man kanske bör lämna ifred. Men alla som haft en åsikt om fransmannen kan möjligen enas i uppfattningen att e-sportvärlden kommer att bli en tråkigare plats utan honom. Under tiden kommer Ilyes Satouri att leta efter sitt nya liv bortom segrarna, bortom rubrikerna och bortom dånet från de fullsatta arenorna. Och när han upptäcker att tiden plötsligt passerar snabbare än förut lär han förstå att han kommit hem.

Peter Ottsjö

Publisert:

Sportbladets Nyhetsbrev

Signa upp dig och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.