”Hade en idé om att bli pensionär – men inser att det är löjligt”

Pia Sundhage slutar: ”Fick låtsas vara en autografjägare som följde henne från planen till bussen”

1 av 7 | Foto: Magnus Sandberg
September 2012 – blir ny förbundskapten.
FOTBOLL

Några timmar efter att hon skrev ett nytt kontrakt över EM – efter OS-succén – fick Pia Sundhage höra att alla allsvenska klubbar röstat emot henne.

”Ett lågvatten” kallar hon det själv.

Vad ser hon som höjdpunkten med landslaget? Vad var det första hon sa till spelarna 2012 – och hur lyckades hon, med hjälp av ett mejl, ta sig ur ett djupt hål efter VM-fiaskot 2015?

Och vad ska egentligen Pia göra nu?

– Jag hade en idé om att bli pensionär och kanske börja rida, jag har börjat rida... Men jag inser att det är löjligt, jag måste ha de två målen och mattan emellan, säger hon.

– Jag ställde mig framför dem och visade en filmsnutt på ett klubblag, jag tror det var Barcelona, där spelaren var offside, onside och hela tiden tog ombeslut. Det var ingen musik och alla var precis knäpptysta. Efter att vi hade visat det i en minut eller två så sa jag såhär: ”Varje minut tar vi ett beslut där ute. Om vi tillsammans tar samma beslut och har samma tanke kommer det här bli jättebra”. Sedan öste jag på med att den här miljön skapar vi, det är ingen annan som gör det. Vi ska spela vår bästa fotboll.

– Det var det första jag gjorde, och jag anspelade på att motivation slår klass.

Pia Sundhage har precis samlat de svenska landslagsspelarna för första gången. Bland de som varit med i EM i sommar finns Emma Berglund, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lotta Schelin, Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer och Elin Rubensson med i den första landslagstruppen hösten 2012.

Hon har en EM-fest på hemmaplan runt hörnet, en VM-besvikelse att ta sig igenom, massiv klubbkritik att hantera, en OS-bragd att njuta av och ett avslutande EM att deppa över.

Men just då vet Pia Sundhage inget om det.

Flygande start

Starten hon fick i ett soldränkt sommar-Sverige 2013 var mer än hon kunnat hoppas på. På gator och torg i bland annat Halmstad och Göteborg andades människor damfotboll. Det var publikfest och anfallsglad fotboll, Lotta Schelin, som gjorde flest mål av alla i mästerskapet, funkade perfekt ihop med Kosovare Asllani på topp.

Ändå var det ingen som överglänste den nya stjärnan i laget, hon som sjöng och skrattade och dök upp i alla möjliga sammanhang för att propagera för den fotboll som alltid varit nummer två.

Pia Sundhage har dubbla OS-guld på meritlistan men berättar att EM i Sverige och den delade bronspengen för alltid kommer stå högt i kurs när hon blickar tillbaka på coachinglivet.

– Jag var ta mig fan överallt. Jag var inte trött utan bara öste på och det var en fin sommar dessutom. Anledningen att jag orkade var att jag gjorde det i damfotbollens namn, man orkar så mycket mer och allt blir så mycket bättre om man inte bara gör det för sig själv. 2013 är något alldeles speciellt, säger Sundhage.

En journalist som då jobbade för Hallands Nyheter fick veta att landslaget skulle ha en träning i den lilla byn Morup på förmiddagen samma dag som den avslutande gruppspelsmatchen mot Italien (som Sverige vann med 3–1). Efter att ha skrivit om de svenska träningsplanerna fick tidningen en arg Uefa-delegat på halsen eftersom träningen var tänkt att vara hemlig. Uppladdningen kunde vara skadad menade delegaten som fick tidningen att avsluta texten med att spelarna absolut inte skulle prioritera autografskrivning.

– Men Pia ville annat. Det kom 500 åskådare och spelarna tjötade och tog bilder ett bra tag. Allra främst Pia. Efteråt ville hon tacka alla lokalbor som kommit via Hallands Nyheter. Problemet var bara att hon inte fick göra några intervjuer. Det löste jag, hon och presschefen genom att jag fick låtsas vara en autografjägare som följde henne från planen till bussen. Jag fick typ göra små, små anteckningar på blocket och komma ihåg det mesta i huvudet, det var dealen. Det var stort för Hallands Nyheter, att som enda media få prata med förbundskaptenen, berättar journalisten.

Misslyckat VM

Till VM i Kanada är det bara två år, men för Pia Sundhage kunde mästerskapen inte känts längre ifrån varandra.

Tiden fram till mästerskapet handlade mycket om vilka spelare som var friska nog att spela – och väl i Kanada havererade allt; spelet, orken och relationen med medierna.

Landslaget blev ”det stängda landslaget”, åkte ur mästerskapet utan vinst och efter en 1–4-käftsmäll mot Tyskland redan i åttondelsfinalen och Pia Sundhage kritiseras.

Foto: Adam Ihse/TT / TT NYHETSBYRÅN
Pia Sundhage lämnar arenan efter förlusten i åttondelsfinalen mot Tyskland.

– Det var tufft... Efter vår dåliga insats så mådde jag alltså fysiskt dåligt fram tills att VM-finalen var spelad. All fotboll vi tänkte spela blev inte av. Vi hade skadade spelare och jag tänkte om man skulle tagit ut andra, skulle vi spelat annorlunda..? Men om man tittar på det så skulle vi ändå ha ramlat ut mot Tyskland som de spelade...

– Det som var tråkigt var missförståndet med media. Där kunde vi alla gjort ett bättre jobb kan man säga. Men det var bara en liten del av det mästerskapet, suckar Sundhage.

Hur kunde det gå från skriverier om hur mycket du och laget glänste 2013 till ’det stängda landslaget’?

– Utan att jag är expert på sociala medier – jag är inte ens inne på Facebook och skickar mejl på sin höjd – så hade vi kunnat ta bättre beslut. Sådana här bra spelare och personer ska inte behöva vara ett stängt landslag, det är resursslöseri.

Tog det energi?

– Om man vinner får man säga så mycket saker och vara i så många bra rum. Om man inte vinner har man tappat den chansen. Det var säkert och annan gång vi pratade media istället för fotboll, säkert i ren frustration, men den största frustrationen var alla skador. Jag vill ändå poängtera att det (media) var en liten del av den dåliga insatsen, vi fick inte i hop det med fotbollen.

Djupdyket både känslomässigt och fotbollsmässigt tog hårt på Sundhage som satte sig framför datorn efter mästerskapet. Hon ville öppna sig för spelarna för att kunna gå vidare och skrev ett mejl till samtliga spelare i truppen där hon beskrev hur dåligt hon mådde.

För många uppfattades det som något väldigt speciellt.

– Jag avslutade med ’vill ni hänga med till OS, vi har revansch att fordra’. Det där mejlet skrev jag dels för min egen skulle och dels för att det visat sig att det funnits en och annan spelare som tyckte att det var bra; att det var personligt, naket och ärligt. Jag ville beskriva de känslorna jag hade efteråt.

Kritik från klubbarna

Förutom det sportsliga nederlaget förlorade också Pia Sundhage tidigt relationen till de allsvenska ledarna.

Efter det misslyckade världsmästerskapet 2015 lade Pia Sundhage delvis skulden klubbarna som inte ville släppa sina spelare fem extra dagar före mästerskapet och irritationen som redan fanns mot förbundskaptenen i vissa klubbar växte.

– Situationen är ganska allvarlig, det har kört sig helt. Pia visar noll respekt för klubbarna och det blir ett problem. Kommer hon att vara kvar kommer detta inte lösas, sa en ledare till Sportbladet.

Linda Wijkström, generalsekreterare för Elitfotboll Dam (EFD), bekräftade bilden av klubbarnas oro och irritation. Hennes uppfattning då var att klubbledarna inte riktigt kände att Pia, med många damallsvenska spelare i truppen, hade respekt och insyn i verksamheten.

– Pia är en stark profil och har ett drivande engagemang. Ser jag tillbaka på de senaste åren hade jag önskat att vi hade mötts upp mer i dialogen gällande klubbarnas verksamhet och arbete, säger Linda Wijkström i dag.

Konflikten började redan när förbundskaptenen tillträdde 2012 och pratade om flera landslagsdagar, och nådde sin kulmen efter det succéartade OS-silvret i fjol.

Pia Sundhage förlängde sitt kontrakt över EM 2017 men nåddes bara timmar senare av beskedet att alla tolv lag i allsvenskan röstat emot henne.

Att EFD gick ut och pratade om det i media, utan att diskutera kritiken direkt med Sundhage, hade hon inte mycket för. Förbundskapten kände inte att hon visste vad som var fel, och i telefonsamtal med de allsvenska tränarna om det sista året kom inga klagomål enligt henne.

– Tränarna kan inte ha problem, det är ju ordförandena som har problem. EFD:s sätt att via er gå till något som gäller mig i stället för att gå rätt på mig. Det tycker jag är ett lågvattenmärke, sa Sundhage till Sportbladet i höstas.

– Folk måste uttrycka sina åsikter rakt upp och ner. Helt ärligt vet jag inte vad det är som är så besvärligt. Hade det varit förra året hade jag förstått det lite mer: den här människan kan inte coacha, hon kommer på femtonde plats (på VM, reds anm). Men nu kommer vi hem med en silvermedalj och tror att det ska ge ringar på vattnet. Och nu har vi tolv ordföranden, om det nu är så, plus en som är ansvarig, som tycker att det är fel val.

Sjöng i ”Kungsan”

Några månader tidigare stod hon på scenen i Kungsträdgården och bjöd på ännu en Bob Dylan-tolkning, när hon rev av ”The Times They Are A-Changin" a cappella, med ett dansande silvergäng bakom sig.

– Jag tänker på när jag började spela fotboll och tjejer inte fick spela fotboll. Helt plötsligt står jag här som förbundskapten för det svenska damlandslaget och skriver historia. Det är lite trevligt, sa hon i tv efter succén.

Foto: Christine Olsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Pia Sundhage sjunger en sång när Sveriges fotbollsdamer hyllas på scen i augusti 2016.

Efter 1–0 mot Sydafrika, 1–5 mot Brasilien och 0–0 mot Kina gick laget till kvartsfinalen mot USA utan några större förväntningar på sig. Det passade dem utmärkt. Pia Sundhage berättar hur hon i dag tittar tillbaka på en händelse efter Kina-matchen som väldigt viktig, kanske till och med lite avgörande.

– Jag samlade gänget och säger att jag har tre bra saker att säga dem. Ett: Vi har gått vidare till kvartsfinal. De jublade. Två: Vi kommer att stanna kvar på hotellet, och det var rena lyxhotellet. De jublade. Tre: Vi ska spela mot USA. Då steg jublet ännu mer.

– Att jag provade att förstärka var det bästa jag kunde göra för de pratade som fan efteråt. När vi kom till de där berömda straffarna så fanns Lisa Dahlkvist som ville bli matchhjälte och det blev hon ju faktiskt två gånger dessutom.

När man frågar spelare och ledare i laget om deras bästa minnen av Pia Sundhage är svaren fyllda med värme, sånger och OS-guldjubelliknande gester vid snygga mål på träningar. Hon som står närmast och är näst bäst enligt (en skojande) Sundhage själv, Lilie Persson, berättar om tiden strax efter Sundhages OS-guld 2012 med USA som minnesvärt på ett alldeles extra sätt.

– Hon var bara på galor och hämtade priser tamejfan överallt. Då brukade jag skoja med henne om att någon får jobb medan du ränner runt på galor och sådär. Det var inte mer med det, det var lugnt ett tag. Sedan spelade vi en landskamp där man skulle dela ut ett pris till Pia innan matchen. Hon är väldigt, väldigt ödmjuk – men så puffar hon mig i sidan och säger ”det börjar ordna upp sig”. Ett tecken på hur hon är. Även i en skarp situation är det nära till skratt.

”Hade en idé om att bli pensionär”

Pia Sundhage är barnsligt förtjust i att skriva autografer och att ta selfies med fans. För henne symboliserar det något mycket större. Blir hon igenkänd betyder det att personen framför henne tagit del av damfotbollen och mer än en gång under sommaren berättar hon hur glad hon blev när en polis haffade henne i tunnelbanan.

– Han var utrustad med pistol och hela baletten och jag trodde först att jag hade gjort något fel. ”Pia" ropade han och gav mig en stor kram och beröm för det jag försöker göra med damfotbollen. Det är jag barnsligt förtjust i, säger hon.

Så vad ska Pia Sundhage ta sig an nu? Vem ska hon inspirera den här gången? Blir det ett klubblag, ett annat landslag – eller något helt annat? 56-åringen säger att hon inte bestämt sig, bara att hon avskrivit en typ av ny framtid redan.

– Jag hade en idé om att bli pensionär och kanske börja rida, jag har börjat rida... Men jag inser att det är löjligt, jag måste ha de två målen och mattan emellan, säger hon. Sedan är frågan vad jag kommer tycka är roligt.