Bank: All kaxighet kommer nu tillbaka och slår AIK i skallen

FOTBOLL

GÖTEBORG. SM-finalen, ett halvår senare IFK Göteborg och AIK har bara tre frågor att brottas med:

Var är vi?

Vart ska vi?

Och hur tänker vi vakna i morgon?

Egentligen kan man formulera frågorna lite annorlunda. Egentligen handlar det mer om hur ska vi spela? eller, till och med, var ska vi spela?

Ett halvår efter den ultimata guldfinalen står svensk fotboll och skrapar med foten på den sortens bottennivå.

När spelprogrammet spikades var det här en toppmatch, en match mellan mästare och vicemästare, men när vi går allén fram mot Gamla Ullevi i kväll är det bara en grismatch och en krismatch.

Kris för IFK Göteborg. Kris för AIK.

Och kris för Svenska Fotbollförbundet.

Jag har varit ute och promenerat på planen, och den är ingen gräsplan. Den är svensk fotbolls kittlande skrubbsår. På förmiddagen säger inspektörer att den är ospelbar, på eftermiddagen bestäms att man ska spela på den ändå, och allt är bara nästa kapitel i en såpa som nådde sin hittills högsta punkt häromveckan när SvFF informerade om att man tänkte inspektera SvFF:s egen gräsplan på Råsunda för att se om den var spelbar.

Satiren räcker inte till. Ironin

biter sig själv i svansen.

Men här står vi, och kanske är det som det ska att Blåvitt och AIK 2010 gör upp på en plan som den här.

De mår inte så bra, de heller.

Fångade i sin egen fälla

Mästarna från Solna gick in i säsongen med sedvanlig megalomani. De sålde sin ryggrad, stack ut hakan en bit till, tills de ramlade rakt framåt. Det är som att se Nalle Puh jaga Heffaklump, AIK:s rövarband gillrade fällan och nu hänger de själva upp och ner med huvudet i en honingsburk.

Johan Cruijff sa att varje nackdel har sin fördel, men 2010 är året då både AIK och IFK Göteborg bevisat att motsatsen också gäller.

All den mentalitet och gruppdynamik som lyfte AIK i fjol, all kaxighet och egensinnighet som förde dem till guldet, kommer nu tillbaka och slår dem i skallen. De där skönt frispråkiga grabbarna sågar en redan sänkt målvakt. Den där superambitiöse tränaren tog sin ambition och drog till en ny utmaning i Grekland.

När dom kör så kör dom. Och 2010 har de kört åt fel håll.

Utstrålar frustration

IFK Göteborg har unga spelare som de kräver aggressivitet av. I fjol ledde det till att de spelade seriens bästa fotboll i ett par oförglömliga matcher på Gamla Ullevi. I år leder det till skador och total avsaknad av ett kreativt grundspel (spel utan aggressivitet är fortfarande spel, aggressivitet utan spel är ingenting). Sebastian Eriksson och Erik Lund är sköna karaktärsspelare, men när bollen studsar fel utstrålar de bara frustration.

Men här står vi, alltså, med en krisfinal som måste spelas.

Mellan ett lag som inte får

straffar, och ett som missar

alla de får.

Mellan ett lag som inte gör mål, mot ett som inte ens får mål när de gör mål.

Ni säger att det är i den här sortens matcher man vill ha spelare med karaktär och ledaregenskaper, såna som Kenny Pavey och Stefan Selakovic. Jag säger att de är avstängda. Ångesten ligger som ett lågtryck över hela Göteborg, men IFK kan i alla fall peka på en match mot Mjällby (0–0) då de själva bestämde över spelet.

Ortiz borta – ingen nackdel

Blåvitt var helt okej på Strandvallen. De kontrollerade tempot, etablerade anfallsspel och borde förstås vunnit. Deras problem är annars besläktade med AIK:s, de har förlorat sina enkla anfallsalternativ (IFK:s heter Hysén, AIK:s heter Obolo) och har inte hittat någon lösning på det. I kväll spelar AIK utan Jorge Ortiz, och det behöver inte vara en nackdel. Ortiz har varit horribelt svag i vår, på de dåliga planerna, och ett enklare alternativ (Eguren, apropå horribel) kan vara bättre.

Varje nackdel har sin fördel, och det här är ingen kväll för lirare.

IFK Göteborg–AIK, på ett skrubbsår.

Det lag som faller kommer att vara ett öppet sår i morgon bitti.

ARTIKELN HANDLAR OM