Ett mästerskap i Drillos smak

FOTBOLL

YOKOHAMA

Vi trodde att den var död, men så kom ett bubblande, dåligt, härligt, friskt sjukbevis och blåste liv i den igen.

Här är en skål för ett VM att glömma och minnas.

Här är en skål för en död sanning som återuppstått:

Bollen är rund.

Skål för den runda bollen.

Det är lätt att tänka sig hur en liten före-detta-dribbler-senare-långbolls-dogmatiker skjuter upp glasögonen i pannan, slänger upp gummistövlarna på bordet och ler ett finurligt leende.

Egil "Drillo" Olsen hade rätt.

Det här var ett VM som vi hade enorma förväntningar på. En del uppfylldes, de flesta föll platt till marken. De bästa lagen kom, sågs, köpte tax free-saké och åkte hem igen. Asien var ett dåligt ställe för stora egon i slitna kroppar.

Nya länder klev fram

Istället fick vi de nya: Sydkorea, Japan, USA, Mexiko, Senegal, Turkiet.

Det fanns två skäl (och nu börjar "Drillo" plötsligt skratta).

Det första skälet lär tilltala fotbollsideologen Drillo, det andra marxisten.

Fotbollsmässigt handlar det om att VM 2002 var kontringsfotbollens gyllene turnering. Man kan tala om ett paradigmskifte i världsfotbollen, en nyhet som slog undan trötta lag och spelare som litade på sin egen förträfflighet.

Sydkorea, England, Tyskland, Senegal och USA ställde om på en tusendels sekund, medan fransmän, italienare och portugiser stod och kammade håret.

Med den engelska tabloidens smak för det finstilta:

- Up yours, señors.

Italien kan skälla sig hesa efter domarna, men om de inte ser det pinsamma i att komma till VM med Totti och Del Piero och ändå spela fegcynisk ickefotboll så får de skylla sig själva.

Up yours, signores.

Bollen - inget att ha

Frankrike rullade sina överintelligenta och självgoda passningar tills Roquefortosten möglade över, men så svepte vackra danskar (vad bra de var!) och senegaleser in över oförberedda backar. Fransmännen blev det första offret för insikten att det är bara är en vinst att ha ett stort bollinnehav om motståndaren verkligen vill ha bollen. Samma gällde för Argentina mot England.

Up yours, monsieurs.

Up yours, señors.

Men tillbaka till Drillo.

Marxisten med gummistövlarna är en av dem som utvecklat världsfotbollen mest de senaste tio åren. Norges hypereffektiviserade långbollsfotboll tvingade i sin förlängning fram en reaktion hos de tekniskt bättre lagen, ett högre tempo, en starkare helplansdefensiv. Brasiliansk eller italiensk fotboll hade inte varit lika bra i dag utan tråk-Norge.

Annars var det ett VM som präglades av genomkommersialiserad girighet, eller snarare dess baksida. Patrick Vieira kom till VM efter en säsong med 62 matcher. Figo blev skadad, Beckham också.

Alla var skadade

Owen, Raúl, Zidane, Ljungberg, Rivaldo - skadade. För första gången anslöt fotbollsstjärnorna till samma grupp som sjuksköterskorna, de utbrändas hålögda samhörighet (även om, som Marco Bode konstaterade, spelarna tjänar lite mer).

Om någon skall anklagas för att vi inte fick se de bästa vara de bästa, så är det girigheten.

Sverige gjorde en bra prestation, men är evigt dömda att tänka "om inte".

Sverige kommer aldrig igen få en så ärlig chans att vinna VM-guld. Om förbundskaptenerna varit lite modigare så hade de lagom till slutspelet känt att det här var den briljante Zlatans turnering, inte den habile Marcus Allbäcks.

Det var Japans VM, USA:s VM, den nyfödda sydkoreanska identitetens VM,

Hasan Sas VM, Guus Hiddinks VM, det var den fria fantasins VM i ett land där folk aldrig, aldrig, aldrig går mot röd gubbe. Jag såg en naken japan hoppa i floden i Osaka, det var hans VM. Det var Ronaldinhos och Rivaldos och - framför allt - Fenomenet Ronaldos VM. Det var inte huliganernas och domarnas VM, men det kunde blivit Raúls eller Wilmots.

Det var, för mig, också Pontus Farneruds VM.

Men det är å andra sidan alla VM.

Så länge som bollen är rund.