VM rymmer bara vinnare & förlorare

FOTBOLL

Sportbladets Olle Svenning minns VM 2002: England hann börja drömma om ett nytt -66 - Sverige om ett nytt -94

YOKOHAMA

Varje VM-final kan sammanfattas i en enda person eller i några avgörande gester. Pelés skinande unga ansikte i Stockholm 1958. Franz Beckenbauers skinande överlägsna segerhälsning 1974. Maradonas fest l986, Maradonas tårar l990. Zidanes kala segerhjässa l998.

I går bytte Ronaldo skepnad, från den ångestdrabbade förloraren l998 till matchavgöraren 2002. Han samlade ihop till två rätt i finalen, båda gångerna blev det mål.

Ronaldos stora barnansikte såg ut som ett enda vidöppet leende när han rusade runt klädd i Brasiliens flagga med inskriptionen: Framsteg och Ordning. Låt gå för det sistnämna.

Vid ena målstolpen sjönk Oliver Kahn ihop. En oförlåtlig miss på på tio och en halv timmes VM-spel och den kommer att plåga honom karriären, rentav livet ut.

Ronaldo och Kahn. Vinnaren och förloraren. Fotbolls-VM rymmer bara de två rollerna.

"O mäktige Gud låt inte Brasilien vinna över oss. Injaga skräck i dem. Lyft Din hand, o mäktige Gud , till vårt försvar".

Så talade och predikade kyrkoherden i Nottinghamshire dagen före Englands VM-kvartsfinal mot Brasilien.

Den nåd och den hjälp han bad om skulle säkert vid behov också ha utsträckts till Sverige.

Förbrödring och försystring råder länderna emellan, åtminstone inom fotbollsvärlden.

Fyra svenskar, Svennis och Tord, Lasse och Tommy, skulle uppfylla de kollektiva och gemensamma drömmarna. Vänskapligt delade poäng i det första mötet. En halvlek till England, en till Sverige. England kunde drömma sig tillbaka till l966, Sverige till Rålambshovsparken plus alla andra parker och till karnevalsommaren 1994.

Engelsmännen hade inte bara börjat drömma svenskt, de småbröt på värmländska. Ölen var uthälld i spelarförläggningen, supportrarna föreföll mer intresserade av de heliga templen än av att slåss. Tony Blair välsignade och drottningen talade fotboll på sin 50-åriga regeringsdag.

Gud och hans hand styrde förbi det eländigaste av hinder, Argentina. Och David Beckham fick, om inte ännu fler miljoner till sig och familjen, upprättelse. What a difference a day make, sjöng engelsmännen och sången varade till långt efter expeditionen av ett ovanligt trist Danmark.

Svennis hyllades i pressen

Kritiska och bortskämda brittiska sportjournalister skrev, för en gångs skull, hyllningar till Svennis - inte ett ord om hans privatliv. Britannia rules again. Och det fortsatte långt in i matchen mot Brasilien. Svennis rättade till glasögonen och reste sig till ett dämpat segerrop. Brittiska supportrar sjönk in i lyckorus - en öl åtminstone.

Om brittiska fotbollsentusiaster haft den dåliga vanan att gilla tyska schlagers skulle de ha tjutit ut refrängen:"Seemann sluta drömma...." Det gjorde de inte, därför fortsatte Seaman att drömma. Ronaldhino avslöjande honom. Resan med Tord och Svennis var förbi.

Jag vet inte om det regnat, snöat eller om solen värmt hemma i Sverige. Men för ett ögonblick blixtrade det till i Asien, så det måste ha kastat skarpa sken också över hela det frusna Norden. Anders Svensson pricksköt med elegant skruv i Argentinas högra kryss och rusade mot målet och oss alla med en blick som både såg in i hans vackra fotbollsframtid och tillbaka till sommaren l994, då vi alla grävde guld och fiskade upp en bronsmedalj.

Ett ännu större under, en ännu större sanndröm: Sverige hade med det vackraste av mål skickat Batistuta och alla rika berömdheter hem till det konkursmässiga Argentina. Och dessförinnan hade Henke Larsson fått Superörnarna från Nigeria att flyga hem. Minst lika stort som i kvalen i Detroit för åtta år sedan.

Planen var fullkomligt klar: Senegal, sedan Turkiet, som vi redan besegrat. Och så semifinal. En gång till.

En stolpe stod något felplacerad och Anders Svensson sänkte blicken efter sin helikopterdribbling och snabba skott. Inte ett Argentina till. I Sverige måste drömmarna vara realistiska.

Efter Brasilien-förlusten vibrerade engelska pubar av Oasis "Stop crying Your Heart Out". En tröst för David Seaman. För några oändliga sekunder stod den 38-årige målvakten ensam mot ungdomen, det vill säga Ronaldhino. En lite för tung och orörlig man mot en brasiliansk ekorre, fylld av pigga idéer.

Bollen svischade förbi både Seamans långa hästsvans och mållinjen.

Vackert och rörande tryckte David Beckham Arsenal-målvakten till sitt tunna bröst. Seaman, som vunnit allt vad en engelsk fotbollsspelare kan mäkta med, hulkade sina tårar över Beckham och hela England. En fotbollens Pietá-bild, Barmhärighet, Nåd. och Tröst. För sex år sedan vrålade engelska fans en annan sång "Fotball is coming home". England anordnade EM.

Skakningen som fällde favoriter

Tiden är förbi, fotbollen har inget hemland. Den har fäste överallt i världen. Tre världsdelar rymdes i semifinalerna, fyra i omgången innan. En final, mycket blek visserligen, mellan Tyskland och Brasilien bevarar för ett slag den invanda hegemonin. Fast under ytan mullrar en jordbävning, så familjär för Japan. Skakningen svepte med sig Argentina, Spanien, Portugal, Italien och Frankrike.

Fransmännen, som redan i förväg förnyat sitt mästerskap, fick börja förbereda hemresan efter nederlag mot den gamla kolonin Senegal. Deras elva spelare från smålag i franska ligan. fick den väldige Desailly att vinka farväl till blåvita-supporters. Under tiden grät målvaktskomikern Barthez sorgsna tårar. (forts. nästa uppslag)

"När den gamla härskarordningen lider mot sitt slut och den nya ännu inte skapats, råder kaos", skrev den italienske författaren Lampedusa. Kaos säkert, men också vrede.

Den grånande italienske förbundskaptenen Trapattoni, chockad av den välförtjänta förlusten mot Sydkorea, pekade mot domaren - en man från Ecuador, försedd med tung sängkammarblick. Han bar skulden, sa Trapattoni och angav en ny förlorarstil - den ilsket ovärdiga. Hans ord ekades av José Antonio Camacho, som på nytt sett sina stenrika spanska proffs utslagna efter straffar.

Efter varje fotbolls-VM drar sig de verkliga experterna undan för några veckor för att grubbla över om spelet förnyats, nya system skapats och om överraskande bisarra sifferkombinationer går att läsa ut ur världsturneringen. Finns det alternativ till nordeuropeisk organisation, brasiliansk styrka-och glädjefotboll eller latinsk berg och dalbanefiness?

VM vägde lätt - ekonomiskt sett

Kanske borde de kasta alla gamla geometriska fotbollskalkyler och annan teknokratiskt bråte ut över världens alla läktare och fundera över det som är fotbollens själva själ: Enstusiasmen, fantasin, skaparglädje och magin.

Den här gången hade fotbollsglädjen sinat hos gamla världsmakter. För många spelare väger VM och landslaget lätt, ekonomiskt i varje fall, mot de eviga matcherna i ligorna och Europa-cuperna. VM tycks mest vara ett ovälkommet avbrott i semesterplanerna eller paus i reparation av månadsgamla krämpor.

Zidanes skadade lår spred sorg i hans slitna hemkvarter i Marseille.

Batistuta, Ortega och Veron flyger hem till ett land, som redan sjunkit ännu djupare ner i sorgeschakten: Ekonomisk kris, ruinerad landslagsfotboll.

Fotbollsfesten ordnade istället de "nya" nationerna.

Dakar i Senegal fylldes av hundratusentals entusiaster som firade befrielsen också från fransk överhöghet.

I Marseille, ett slags reserv-Senegal, såg jag dansade, sjungande och jublande exil-afrikaner dekorera hela centrum i gult-rött-grönt. Senegalspelarna, som höll träningsläger på playan, borstade både sanden och franskkomplexet av sig.

Under flera veckor levde jag nära de röda djävlarna, dessa hundratusentals sydkoreanska entusiaster, som mer påminner om väldisciplinerade helgon än om chauvinistiska djävulens verktyg. Sydkorea, så länge kolonialiserat, militärstyrt och underkastat religionens hierarkier, genomgick en fotbollens kulturrevolution.

"Skit i traditionerna", ut på gator och torg, sjung, håll picnic, måla ansiktena och om så behövs hela kroppen röd.

Hierarkierna vändes upp och ner och omvandlingen övervakades av den nye guden Guus Hiddink.

Ceremonimästare var Jung Hwan-Ahn, den sköre fotbollspoeten med de sorgsna mandelögonen. Personkult kanhända men ingen underkastelse. Ahn symboliserar förnyelse, flykt till utlandet, elegans, självförtroende och fantasi. Ungdomsdrömmar.

"Helvetets port. Jättarnas gravplats". Så stod det på en väldig röd sydkoreansk banderoll.

Italienare, spanjorer, polacker och portugiser kommer aldrig att vallfärda till dessa gravar.

Lars & Tommy på besök i sociteten

Fotbollens furstar, eller shoguns som vi säger i Asien, står framför avbytarbänkar. Tränarna, coacherna eller förbundskaptenerna skuttar, vrålar, förbannar och förmanar.

De illustrerar orimligheten i tesen att fotbollen "kreoliserats", allstå smält samman ländernas särart till en enda gemensam fotbollssörja.

Tränarstilarna varierar ända in i klädmodet.

Lagerbäck-Söderberg representerar det traditionella: Träningsdräkt och anteckningsblock. Två hyggliga husvagnsresenärer på besök i sociteten.

Guus Hiddink är patriarken. Korta kommandon, aldrig en tillstymelse till invändningar och ifrågasättande.

Scolari, den brasilianske serganten, följer spelet med den gamle knektens överblick: Fördömanden av den som bryter order, noteringar av vem som ska ha disciplinstraff.

Camachos stil är den ängslige, nervöse kolerikerns. Ruscher fram och tillbaka vid avbytarbänken, ständiga vrål och en lika ihållande flod av svett innanför den marinblå skjortan.

Rudi Völler och Bruno Metsu påminner både om år som spelare och om handelsresande på stadshotellet: Långt medelålders hår och hjälplösa förförarmanér.

Småkrig har härjat mellan fotbollens furstar och domarna.

För egen del har jag alltid betraktat domarna som dirigenter, ansvariga för spelets rytm, våldsamma crescendon, virutuosa solonummer och långa transportsträckor.

VM är en köpfest

Den här gången har domarna ofta stått i vägen för skönheten, visslat sönderharmonierna och bytt ut stora solister(Thierry Henry, Ballack, Ronaldhino), så att de väntade storföreställningarna reducerats till charmlöst hantverk.

Fotbolls-härskaren Sepp Blatter själv har anklagat domarna för att sakna känsla för rättvisa och rent spel.

Här finns uppenbara beröringspnkter mellan Fifa-ordföranden och domarkåren.VM brukar vara den stora köpfesten.

Agenter och klubbdirektörer skåda modellerna i skyltfönstret och rotar fram sedlar ur den ansträngda klubbkassorna. Inga stora köp förväntas. Dock utannonseras rea på asiatiska spelare.

Europa behöver dem. Bland annat för att återvinna fotbollsglädjen.