En förbundskapten som harklar sig, slingrar sig och stakar sig

FOTBOLL

BREMEN

Ibland, som i går, är han bara för briljant. Ibland, som i lördags, vill han att alla andra ska vara det också.

Jag tycker så mycket om Fredrik Ljungbergs sätt att få Sverige att se korkat ut.

Det har gått ett par timmar nu - jag sitter under en sval, tysk fullmåne och skriver - men jag är fortfarande inte säker på om det hade varit bättre eller sämre för Lars Lagerbäck om Fredrik Ljungberg låtit bli att prata med omvärlden just här och nu.

Så här var det: Ingenting hade hänt, och det hade hänt på ett helt annat sätt än det som inte hände i Japan för fyra år sedan. Då var det ett kvickt slagsmål, en skandal, den här gången en hetsig diskussion bakom stängda dörrar. En icke-sak. Men huvudrollerna (Olof Mellberg som Clint Eastwood, Fredrik Ljungberg som gläfsande terrier) var samma, vilket förstås kittlade litegrann.

Dagen efter, i går, var det laddat. Befogat eller obefogat; laddat.

Kameror och bandspelare snurrade i ett vitt, väldigt varmt tält. Svetten rann längs väggarna. Lars Lagerbäck var pressad, han skulle svara på frågor om ett omklädningsrum i uppror och ett spel som bara gav 0-0 mot Trinidad och Tobago.

Det gick inte så bra.

Mitt förtroende för Lagerbäck är stort, det finns få förbundskaptener som Sverige rimligen kan få som jag skulle byta honom mot - men efter åtta år på posten har han fortfarande så svårt för att tackla media.

Han harklar sig.

Han slingrar sig.

Han stakar sig.

Och mitt i alltihop sveper Fredrik Ljungberg in, och jag ser på hans leende att allt är under kontroll. Han ser ut som ett glas isté i ett beduintält, en parfymerad fläkt från den stora världen (komplett med bomullskalsonger från Calvin Klein).

Han sätter inte en fot fel. Ljungberg är ingen dribbler, men han zickzackar genom minfältet av frågor med en elegans som skulle fått Thierry Henry att söka jobb som murare.

Ser ut som en brottare

Fredrik Ljungberg är ärlig, öppen, smart, artikulerad, kritisk, charmig. Han lyfter urkraften Olof Mellberg ("en kapten, person och spelare jag har stor respekt för"), försvarar sina lagkamrater, håller ett litet tal till nationen (det Lagerbäck borde hållit redan i lördags) och framför samma kritik mot Sveriges fotbollslandslag som han rabblat i fem år nu.

Ljungberg får sin förbundskapten att se ut som en grekiskromersk brottare bredvid en prima ballerina.

Och så kritiken då"

För 30 år sedan hade vi Systemstriden i svensk fotboll (Växjö mot den svengelska modellen, ni kan det där) - nu har vi Spelstriden.

Det är Fredrik Ljungberg mot resten, och han är en perfekt motpol. Ljungberg vill nämligen att Sveriges landslag ska spela som Arsenal. Det har han velat i åtta år nu.

Ljungbergs vilja är passningsspel, passningsspel, fart, kanske en dribbling. Han avskyr fegheten i en omotiverad långboll, ibland även den i en motiverad. Han ställer andra, högre krav på sina medspelare (det kan ha med att göra att han är en och fyrtio lång, jag vet inte), han vill så förbannat mycket och ser det som en personlig förolämpning när medspelarna slår ett oriktat uppspel till. Jag gillar det verkligen.

Sverige sönderläst i 20 år

Lars Lagerbäck har gjort ett fantastisk arbete med Sverige, men det bygger på riskminimering och en realistisk syn på lagets tekniska begränsningar. Ljungberg, den ende spelare som följt Lagerbäck hela vägen, vill utmana begränsningarna. Jag är övertygad om att han tycker att svensk fotboll lider av en brist på självförtroende.

Någonstans i diskussionen mellan Ljungberg och Lagerbäck finns svensk fotbolls framtid och framgångsväg.

Just nu - hörs mest andra diskussioner. Den om Källström-Svensson, som pendlar mellan osaklig och osmaklig. Och så den ofattbara om att "svensk fotboll är sönderläst".

Jamenherregud.

Svensk fotboll har varit sönderläst i 20 år. Tydligheten i grundspelet är det som gör att Sverige för första gången i fotbollshistorien kvalat in till fyra raka mästerskap.

Sönderläst? Vad sägs om Arsenal? Alla vet att de knappt gjort ett nickmål på fem år, alla vet att Thierry Henry söker boll i vänsterytterposition, alla vet att Ljungberg spelat "off Bergkamp" och löper i djupled.

Enligt alla som anklagar landslaget för förutsägbarhet borde Arsenal spela ligaderbyn mot Leyton Orient.

Det gör inte Arsenal.

Spelmönstret är landslagets största styrka, dess näst största är att det dykt upp spelare som kan bryta mönstret. Det var de spelarna som misslyckades mot Trinidad och Tobago i lördags, och det är bara de som kan föra Sverige långt i VM.

Men först måste Sverige slå Paraguay på torsdag.

Spelstriden, den får de fanimig göra upp om en annan gång.

Tjeckien - världens snabbaste kontringslag - såg verkligen ut som världserövrare i går, men utan Koller går det inte. Lokvenc är också enorm, men han är dummare och har fötter av trä.

Australien kvitterar i slutminuterna, varpå deras förbundskapten beordrar våldsam jakt på ett mål till. De gjorde två, och återigen: Om Guus Hiddink vore kvinna och lite yngre hade jag gift mig med honom.

Till sist: Under förra VM åkte han hem, i går sa han tack för sig.

Det är vi som ska tacka, Roy Keane. För vansinnet, kärleken, ledarskapet. Du var en gris ibland, men du accepterade aldrig fotbollen som en plats för plånböcker istället för hjärtan.

Läs också:

Simon Bank